Uds nog att komma hariull, sedan man bDillvil
närmare ense om sjelfva hufvudgrunden.
Hr Majoren von Troils, Emil, yttrande i re-
presentations-frågan, vid konferensen på
Riddarhuset sistlidne Måndag.
Det har visserligen redam blifvit yttradt,
msn må äfven tillåtas mig upprepa, att det äm-
ne, för hvilket denna församling i dag för tre-
dje gången sammankommit, innefattar den, utan
jemförelse, vigtigaste af våra samhällsfrågor.
Ordnandet af ett folks representation är alltid
och allestädes af en stor betydelse, och detta
gäller i mer än vanlig grad i vårt land vid
denna tid. En hvar som gifvit akt på våra för-
hållanden, lärer nödgas medgifva, att en förän-
dring i det som befinnes icke längre kan und-
vikas. Denna åsigt tyckes delas ej endast af
dem, som i folkfrihetens utvidgning vilja se sam-
hällets lycka, utan äfven af dem, som i första
rammet värdera en stark och med lugn kraft-
fulthet verkande styrelse. Det var visserligen
en tid, då mången föreställde sig, att vår fyr.
delta represemtation beqvämt skulle kunna be-
gagnas såsom ett redskap i styrelsens hand, för
att åt de åtgärder hon kunde vara sienad vid-
taga, förskaffa stämpeln af en högre laglighet;
men derna irrbild har försvunnit. Ståndsför-
delningen har utan betydande grundlagsförän-
dringar inom sig tagit en utveckling, hvilken
ej allenast tyckes framvisa en motståndskraft,
tillräcklig att tillfälligtvis omstörta en eller an-
nan minister, utan ock att i sin fortgång göra
nära nog hvarje styrelse omöjlig. Det ligger i
den representativa regeringens grundide, att den,
för att vara stark och lyckosam, måste framgå
i den syftning, som national-representationens
majoritet utvisar. Men med vår nuvarande fyr-
delning möter betydande svårigheter att med
visshet inse, hvar denna majoritet finnes, och
hvad som framgent kan tillfredsställa densamma.
I betydlig mån måste styrelsen derutinnan på
måfå gissa sig fram; hon blifver derigenom osä-
ker och vacklande, och då hon vet att innan
kort en statsmakt sammanträder, som, om hon
misstagit sig, eger förmåga att krossa henne,
torde hon uti overksamheten, såsom minst äf-
ventyrlig, vilja söka sin säkerhet. I afseende
på positiva ätgärder, är äfvenväl föga att hop-
pas af sjelfva Nationalrepresentationen; ty i dess
närvarande splittrade skick förefinnas de stör-
sta svårigheter för densamma, att sjelf kunna
uppgöra något omfattande, sammanhängande och
helgjutet reformförslag. Det är visserligen ej
nu första gången, som Svenska folket insett o-
lämpligheten af sina Ständer. Våra hälfder un-
der de tvenne sista århundraden förete mer än
ett tillfälle, då det, missnöjdt med dem, kastat
sig i den enväldiga korungamaktens armar för
att, åter efter någon tid utledsnadt vid denna,
ånyo söka räddning hos dessa samma förskjutna
Ständer. Denna kretsgång har dock varit nå-
got dyr. Den har kostat folket nederlag, för-
ödmjukelser, långvariga lidanden och förlusten
af halfva sitt område; den har kostat dess ko-
nungar lif och krona. Det är tid att dessa o-
lycksaliga experimenter måtte upphöra. I en
tid, då en representatif statsförfattning utgör en
allmän önskan ibland alla civiliserade folk, som
mer och mindre högljudt öfver allt gifver sig
tillkänna, kan väl mindre än någonsin förutsät-
tas, att vi, som sedan urminnes tider varit va-
ne att genom våra ombud deltaga i bebandlin-
gen af samhällets angelägenheter, skulle kunna
afstå från denna rättighet. Vi måste derföre
ega en national-representation och vi kunna ic-
ke bibehålla den vi hafva; dessa båda satser
framstå som rena natur-nödvändigheter, hvilkas
tillvaro måste erkännas utan allt afseende på
betraktarens enskilda önskningar. Denna belä-
genhet är vigtig och vådlig. Vi likna en far-
kost, som af mäktiga vindar oemotståndligen
drifves mot en farlig kust; den kan ej vända
om, ej stanna; det fordras kunskap, klokhet och
skicklighet för att framkomma till den lugna
hamnen; flere farleder, om ock ej alla lika för-
delaktiga, finnas utan tvifvel, hvilka leda dit,
och allenast Styrelsen och de serskilda Riksstån-
den förena sig om att välja en sådan, finnes ej skäl
att misströsta om målets upphinnande; men
börjar man att envist slitas om rodret, då kan
hafveri endast hindras af den allsmäktiga försy-
nan