Uds nog att komma hariull, sedan man bDillvil närmare ense om sjelfva hufvudgrunden. Hr Majoren von Troils, Emil, yttrande i representations-frågan, vid konferensen på Riddarhuset sistlidne Måndag. Det har visserligen redam blifvit yttradt, msn må äfven tillåtas mig upprepa, att det ämne, för hvilket denna församling i dag för tredje gången sammankommit, innefattar den, utan jemförelse, vigtigaste af våra samhällsfrågor. Ordnandet af ett folks representation är alltid och allestädes af en stor betydelse, och detta gäller i mer än vanlig grad i vårt land vid denna tid. En hvar som gifvit akt på våra förhållanden, lärer nödgas medgifva, att en förändring i det som befinnes icke längre kan undvikas. Denna åsigt tyckes delas ej endast af dem, som i folkfrihetens utvidgning vilja se samhällets lycka, utan äfven af dem, som i första rammet värdera en stark och med lugn kraftfulthet verkande styrelse. Det var visserligen en tid, då mången föreställde sig, att vår fyr. delta represemtation beqvämt skulle kunna begagnas såsom ett redskap i styrelsens hand, för att åt de åtgärder hon kunde vara sienad vidtaga, förskaffa stämpeln af en högre laglighet; men derna irrbild har försvunnit. Ståndsfördelningen har utan betydande grundlagsförändringar inom sig tagit en utveckling, hvilken ej allenast tyckes framvisa en motståndskraft, tillräcklig att tillfälligtvis omstörta en eller annan minister, utan ock att i sin fortgång göra nära nog hvarje styrelse omöjlig. Det ligger i den representativa regeringens grundide, att den, för att vara stark och lyckosam, måste framgå i den syftning, som national-representationens majoritet utvisar. Men med vår nuvarande fyrdelning möter betydande svårigheter att med visshet inse, hvar denna majoritet finnes, och hvad som framgent kan tillfredsställa densamma. I betydlig mån måste styrelsen derutinnan på måfå gissa sig fram; hon blifver derigenom osäker och vacklande, och då hon vet att innan kort en statsmakt sammanträder, som, om hon misstagit sig, eger förmåga att krossa henne, torde hon uti overksamheten, såsom minst äfventyrlig, vilja söka sin säkerhet. I afseende på positiva ätgärder, är äfvenväl föga att hoppas af sjelfva Nationalrepresentationen; ty i dess närvarande splittrade skick förefinnas de största svårigheter för densamma, att sjelf kunna uppgöra något omfattande, sammanhängande och helgjutet reformförslag. Det är visserligen ej nu första gången, som Svenska folket insett olämpligheten af sina Ständer. Våra hälfder under de tvenne sista århundraden förete mer än ett tillfälle, då det, missnöjdt med dem, kastat sig i den enväldiga korungamaktens armar för att, åter efter någon tid utledsnadt vid denna, ånyo söka räddning hos dessa samma förskjutna Ständer. Denna kretsgång har dock varit något dyr. Den har kostat folket nederlag, förödmjukelser, långvariga lidanden och förlusten af halfva sitt område; den har kostat dess konungar lif och krona. Det är tid att dessa olycksaliga experimenter måtte upphöra. I en tid, då en representatif statsförfattning utgör en allmän önskan ibland alla civiliserade folk, som mer och mindre högljudt öfver allt gifver sig tillkänna, kan väl mindre än någonsin förutsättas, att vi, som sedan urminnes tider varit vane att genom våra ombud deltaga i bebandlingen af samhällets angelägenheter, skulle kunna afstå från denna rättighet. Vi måste derföre ega en national-representation och vi kunna icke bibehålla den vi hafva; dessa båda satser framstå som rena natur-nödvändigheter, hvilkas tillvaro måste erkännas utan allt afseende på betraktarens enskilda önskningar. Denna belägenhet är vigtig och vådlig. Vi likna en farkost, som af mäktiga vindar oemotståndligen drifves mot en farlig kust; den kan ej vända om, ej stanna; det fordras kunskap, klokhet och skicklighet för att framkomma till den lugna hamnen; flere farleder, om ock ej alla lika fördelaktiga, finnas utan tvifvel, hvilka leda dit, och allenast Styrelsen och de serskilda Riksstånden förena sig om att välja en sådan, finnes ej skäl att misströsta om målets upphinnande; men börjar man att envist slitas om rodret, då kan hafveri endast hindras af den allsmäktiga försynan