tånkande. Den gamla käringens anlete är, som
läsaren vet, redan i sig sjelf icke för vackert;
men när hon, såsom det skett i gårdagsbiadet,
börjar grina och räcka ut tungan åt folk, hvar-
under de breda mungiporna draga sig ända upp
emot öronen, då påminanes man att hon är en
verklig apacka,. För öfrigt bör den olåt, hvar-
med hon beledsagar sina grimaser, icke förun-
dra någon; den påminner eadast om en hän-
delse, som passerade bär i Stockholm på en
maskerad för några år sedan, och som vi nu
vilja berätta. Uti Westmanland var för 40 aå
492 år sedan en Landefiskal vid namn Engstedt,
söm stammade mycket, men tillika var känd för
sina qvicka infall. Denne kom en dag resande
till hufvudstaden, och som han ej hade något
annat för ögonblicket att göra, gick han upp
på maskeraden, som samma afton gafs i Opera-
huset, klädd i sin gråa ressyrtut sådan som han
komrnit till staden. Der satte han sig på en
bänk, men antingen det var trötthet af resan,
eller att han ej funnit sig serdeles intresserad
af sällskapsnöjet, neg af, han somnade och bör-
jade äfv:a snarka något hörbart. Dåvarande
Polismästaren, Hr Uuderståtbållaren af Wan-
qvist, som äfven var uppe på maskeraden och
fick se den för bonom okända omaskerade, stor-
växta fisuren i den simpla kostymen, sofvande,
tgeodde förmodligen, att det var någon person
som ej egentligen hörde till sällskapet, väckte
derföre på honom och sade: Min herre, det
passar sig icke att sitta här och snarkap.
Engstedt lyfte upp ögonen, såg på Underståt-
hållaren, och svarade honom helt lugnt: D-d-det
hör till mia roll, min herrel — aJaså, det var
en annan sak, svarade Hr af Wanqvist, cgå då
på. Sammalunda kan Minerva också svara, om
någon förebrår henne, att hon skäller på det
nuvarande KonstitutionsUtskottet och den akt-
ningsvärde Professor Bergfalck: D-d-det hör
till min roll, min herre!x
aa ni RR AR AR RK