(Insändt.)
BOKHANDELSBULLETIN.
Orthobiotik eller Läran om det Sanna Lifvet, af DY
J. C. A. Heinroth. Prisel: h. 2 rd. 28 sk.bko.
Hvem har läst Tempelförgården, och känser ic-
ke den efoadsfriska och evangeliska esndoa, gom
uttalar sig i ofvansämnde Författares akrifisr, af
hvilka nu åjer en blifvit i öfversättning medde-
lad oss från Hr; Hepgströms officin! (Tvonne an-
dra sf semme Förf., hans Anthropologia och hans
skrift Om uppfostran och sjelfbildning, intaga dess-
utom et förtjent rum bland vår från Tyskan öf-
verflyttade Httoratur). Der är ett lf, som, lågands
af ljus ech värma, oupphörligt rörer sig kring Carl-
stus, liksom planeten omkring sin sol. Sanningen,
helighaten, saligheten, allt förbinder sig uti Honom,
allt utgår väckande och lifgifrande ifrån Honom.
På Honom bkänvisar han oupphörligt såsom uppå
dan kraft, som allt omskapar och förnyar, som he-
ar ifrån all krankhet, som lessar från hvarje tryc-
kande ok och gör 0ss fria, som uppå alla vårt lifs
områden, så inom tankens som verksamhetens och
hjertats verld, förlikar allt stridigt och söndradt
och gör allt enist, som upplöser alla missljud uti
en stor, alltomfastande gudomlig samklang.
Oanmärkt må ej heller lemnas en annan omssän-
dighet, på hvilken Förf. fäster Läsarnes uppmärk-
eamhet, hölst den ej ofta nog kan upprepas och in-
skärpas. Do orden: aSörjer fördenskull icke för
kläder och föda, ty allt sådant söka hedningarne;
utsn söker eftor Guds rike och bana rättfärdighet,
så faller eder slit annat till,, huru litet äro de ic
Ike öfvervägde och besinnade! Huru föreställa sis
teke oftast äfven de frommaste, som koamime det,
I för ast lefva christeligt, endast an på attgäre hvar
man rätt, gom man fäxer. På sådant sätt lefva de
i med all sin fromhet, likt hedniogarna, föreänkta :
detta timliga tifvets omsorger och lustar. Dat kötts
liga sinnet, som skriften killar det, förblifver de
I orsdominesranda I dares själ; gudaktigbeten är en
datt något, som håller detsamma inom skrankorns
I — väl äfven beveker dem någon gång till medd
igamnhet och välgörenhet. Dat syndiga och förkast
iga I en sådan sinnesriktning, äfven om den in
I akränker sig from ärbarhetong gränsgsr, å0sgnläf
ger Förf. här på det kleraste. Dot är eu Gul
; I sinne, at kö nr one me bör regera menni
skan uti allt. Darmed mä vi dock icko, iikt forn
tidens munkar och eromiter, afskilja oss ifrån IH
? vets umgängen och bestyr. Nej, såsom vi äre ka
leda til Guds tjenst — och vi ej heller kunne I