(Insändt.) BOKHANDELSBULLETIN. Orthobiotik eller Läran om det Sanna Lifvet, af DY J. C. A. Heinroth. Prisel: h. 2 rd. 28 sk.bko. Hvem har läst Tempelförgården, och känser icke den efoadsfriska och evangeliska esndoa, gom uttalar sig i ofvansämnde Författares akrifisr, af hvilka nu åjer en blifvit i öfversättning meddelad oss från Hr; Hepgströms officin! (Tvonne andra sf semme Förf., hans Anthropologia och hans skrift Om uppfostran och sjelfbildning, intaga dessutom et förtjent rum bland vår från Tyskan öfverflyttade Httoratur). Der är ett lf, som, lågands af ljus ech värma, oupphörligt rörer sig kring Carlstus, liksom planeten omkring sin sol. Sanningen, helighaten, saligheten, allt förbinder sig uti Honom, allt utgår väckande och lifgifrande ifrån Honom. På Honom bkänvisar han oupphörligt såsom uppå dan kraft, som allt omskapar och förnyar, som hear ifrån all krankhet, som lessar från hvarje tryckande ok och gör 0ss fria, som uppå alla vårt lifs områden, så inom tankens som verksamhetens och hjertats verld, förlikar allt stridigt och söndradt och gör allt enist, som upplöser alla missljud uti en stor, alltomfastande gudomlig samklang. Oanmärkt må ej heller lemnas en annan omssändighet, på hvilken Förf. fäster Läsarnes uppmärkeamhet, hölst den ej ofta nog kan upprepas och inskärpas. Do orden: aSörjer fördenskull icke för kläder och föda, ty allt sådant söka hedningarne; utsn söker eftor Guds rike och bana rättfärdighet, så faller eder slit annat till,, huru litet äro de ic Ike öfvervägde och besinnade! Huru föreställa sis teke oftast äfven de frommaste, som koamime det, I för ast lefva christeligt, endast an på attgäre hvar man rätt, gom man fäxer. På sådant sätt lefva de i med all sin fromhet, likt hedniogarna, föreänkta : detta timliga tifvets omsorger och lustar. Dat kötts liga sinnet, som skriften killar det, förblifver de I orsdominesranda I dares själ; gudaktigbeten är en datt något, som håller detsamma inom skrankorns I — väl äfven beveker dem någon gång till medd igamnhet och välgörenhet. Dat syndiga och förkast iga I en sådan sinnesriktning, äfven om den in I akränker sig from ärbarhetong gränsgsr, å0sgnläf ger Förf. här på det kleraste. Dot är eu Gul ; I sinne, at kö nr one me bör regera menni skan uti allt. Darmed mä vi dock icko, iikt forn tidens munkar och eromiter, afskilja oss ifrån IH ? vets umgängen och bestyr. Nej, såsom vi äre ka leda til Guds tjenst — och vi ej heller kunne I