SUS TS SÖ SA SSE RV FA OO AS vv ra arsenik. För öfrigt bekräftade vittnet den motvilja H: Lafargo de sista stunderna visat mot sin fru och anförde följande yttrande af en annan läkare, då fru Lafergs hade uppkastningar: Det vor6 bast ati hon toge förgilt sjelf. Lafarges familj är så passionerad, att en process af mycket obeheagliga följder lätt kunde uppstå. Et sådant slut vore bäliren Viitnet trodde icke, att buden, så vidi icga sår funnes på densamma, kunde ebsörbefa erseniken. Andra läkare motsade denna åsigt. Mad. Lafarges advokat producerade ou ett bref från dsa ryktbare kemisten Orfila i Paris, som visseriigea icke förnekade vittnenas utsago, eller i det hela yitrade sig öfver kemisternas undersökning, ujan bioit med nej besvarade den afadvokaten framställda frågan, om det vore ett tillräckligt bevis för närvaron af sracniksyra, att magens innehåll, blandadt med svafveisyre, gaf en gul, flockartad, i ammociak löslig, fällning. Detta bref väckte likväl ett så djupt intryck, att rätten beslöt kaila Hr Orfila sjelf att såsom vittne Insiälla sig. AT! följande vittnen upplystes, att icke alla de af kemisierna straxt efier dödsfallet undersökta substanserce ordentligt biifvit förseglade med rättens sigill. Kärien, hvari dessa förvarades, framburos nu och skådades utaf åtskilliga ortens låkare och kemister. Följande session börjades med att öfverlomna åt kemisterne och läkarne till undersökning dessa substancer; under tiden fortgick vitnesförhöret. Deribland efgaf äfven madame Lafarge d. ä., utan ed, en omsiändiig berättelss, hbvaruti det hufvudsakligaste som förekom var följande: Knapt voro de nyförmälde ankomne till Glandier, så begaf sig den unga frun på sin kammare och skref det ofvan omförmälde brefvet till sin man. Derefter kom hon ned och deltog såsom värdinna i aftonmåltiden, dervid bon visade sig lugn; kl. 40 hade bon gått tillbaka på sin kammare, och derifrån skickat sin man brefvet.. Då denne svarads henne att ingen skiljsmässa kunde få ske innan hon varit åtminstone en månad i Glandier, och det visat sig att ell kärlek och sorgfällighet icke förmådde ändra hennes beslut, hade hans fru häftigt utropat: Skiljsmäsa, skiljsmässa måste det bliloa Hr Lefarge hade berättat för modren, att hans fru, om han önskade det, icke skulle öfverlefva 24 timmar. Hon hade tids och ofta talat om gift, så att den aflidnes syster måste fråga huru ett väl uppfostradt fruntimmer ständigt kunde bära detta förfärliga ord på tungan. Gifs är en familjsvaghet hade svaret blifvit. Dagen efter, sedan hon skrifvit brefvet hade hon blifvit förändrad; hon var lugn, till och med glad. Plötsligt hade hon visat sig öm mot sin man. Hon tänkte icke mer på att resa, utan började deremot sysselsätta sig med åtskilliga förändringar till Glandiers förskönande. Hr Lafarge skulle företaga en resa till Paris; då visade hon sig hastigt sjuk, föregaf ett blodslag. Lafarge hade då slösat på henne så mycken omsorg och ömhet, att hon syntes rörd deraf och velat upprätta sitt testamente till hans förmån. I sin ordning hade han likaledes velat gifva henne sitt tillbaka. På modrens fråga hade han svarat, att hans fru bedt horzom sätta upp sitt först på det hon efter detsamma skulle kunna kopiera sitt. Kort derpå hade Hr Lafarge författat tvenne andra testamenten, ett till förmån för modrer och ett för hans syster, i bändelse af den förras död. Under hans vistelse i Paris hade hans fru dagligen tillskrifvit honom mycket ömma bref. I December månad hade hon en dag vidta!t modren att tillaga bakelser, för att sända mannen. Denna hade skyndat att göra henne till viljes; bakelserna hade blifvit hastigt inlagde i en ask jemte en mängd andra saker och ett bref af innehåll, att mannen skulle äta dessa kl. 11 framför hennes porträtt, c. Då Hr Lafarge återkom från Paris och kände sig sjuk, hade häns fru i början satt sig emot att kulla läkare. Några dagar före hans död hade modren misstänkt att frun gifvit mannen gift. Man hade fatt det rådet att gnida den sjuke med flanell; genast hade frun ur sitt rum hemtat ett stycke; då man skakat det hade ett hvitt pulfver fallit derur; modren hade af fruktan kastat detta stycke afsides, men man hade sedermera funnit ännu ett annat stycke i kammaren. Den tilltalade förnekade åtskilliga af dessa uppgifter; men förnämligast höll hon sig dervid, att hon inlagt flere små bakelser uti asken, som afskickades till Paris. Brefvet, som med bakelserna sändes till Paris, hade icsie återfunnits bland Hr Lafarges efterlemnade papper. Frun hade efter hans död genomsökt dessa, och ehuru hon återfunnit de öfriga hade hon likväl ej fått detta. Några förhandlingar föranleddes af den anklagades advokats anmärkning, att de kärl, som iunehöllo magen och öfriga i förvar tagna ämnen efter den döde, icke, såsom 8ig bordt, blifvit förseglade, och att således möjligen eh förvexling kunde ega rum. Under det diskussionen härom föregår, anmäles, att den kemiska undersökningen biitvit slutad, och samtlige kemister inträdde för domstolen och förklarade, att de uti de undersökta partiklarna icke funnit en atom arsenik. Detta väckte naturligtvis en ofantlig seusation bland samlingen, som på hemställning af Hr Paillet (fru Lafarges advokat;) slutade sessionen för den gången. Uti följ. dagens session framställde generaladvokaten till domstolen om icke det vore nödigt att täta upp gräfva den döde och på liket verkställa ytterligare undersökningar; han fusne visserligen, såsom han uttryckte: sig, att en dylik procedur skulle synas något omensklig, men han ansäg den nödvändig för sanningens fullkomliga utredande, och föreslog, att detta skulle ske i närvaro af fyra vetenskapsmän och fredsdomaren; dessa skulle ytterligare adjungera tvenne kemister fråv staden Tulle, hvarefterken undersökning af dem gemensamt skulle företagas af inelfvorna. Hr Paillet öfverlemunade denna hemställan åt domstolens egen. vishet, och den blef äfven bifallen. Åtta läkare, farmaceuter och kemister förordnades att utföra denna undersökning. (Forts. följer.) 17 Om utgifvande på trycket af den lixa anderika som genteisca predikan, bvilDoätor Thomsnder i går (Micheelisdagen) höll i Katrina kyrka, I aplecning af Mattb. 93: 43, öfver ämnet: Huru just de bästa af tidens barn tillsluta himmelriket för menniskorna (1:0 de gå icke sjelfve