lånfritt språk. Vi vilja endast varna för öfverträdandet af Mittans ej sällan härfina gräns, och våminna om de Gamlis förmaning: att äfven offra åt gracierna. Detta offer har Hr K. försummat, då ban (art:rA) 1 sitt patriotiska nit, att skaffa företrädet åt det svenska adunder-a framför det-danska e, fordrar, att vi skola alldeles bortkasta eändelsen i våra adjektiver och i första pluralis pres. indic. af verber. Skall man då, tvertemot ett stadgadt bruk och vwälljudets tydliga fordran; säga: Stora män, Jordens Måktiga, Milda Gud! Viböra alla alltid använda Å, o. s. w. Hr K:s påstående, att dessa ändelser omväxla efter rent godtyeke, är grundlöst. E-ändelson, der den i adjektiver och substantiver om växlar modda, tillhör maskuliner, ej femin. och neutr., användes i nomin. och vokat., ej gerna i annan kasus (utom i genit. —es), nyttjag i-högtidliga uttryck, sällan i hvardagstal, och begagnas slutligen för att undvika missljudet af flera sämmanstötande a. E-ändelsen 1 första plur. af verber förekommer blott i högtidligt föredrag, samt till undvikande af missljud, och skulle väl der lättare kunna umbäras; än i adjsktiverna, men dock ej utan afsaknad. Såsom en ensidighet,. den vi högeligen önska. icke må vinna efterföljd, anmärke vi äfven den stafningsprincip Hr K. lärer hafva antagit, att skrifva f.i stället för v i slutet af främmande ord (se art. wablatifp) och flerestädes). Detta skrifsätt, hvarom Hr K. icke är ensam, har uppkommit derigenom, att man förbisett, det vårt språk äfven eger: utifrån lånade ord, som slutas på ljudet f; hvarföre ett olika -teckningssätt är vida nödvändigare i dem, än f rent svenska ord, som alla hafva slutljudet v, när de tecknas med enkelt f. (Om man skrifver cKonklaf, Alkofo: lika som Seraf, Strof; så torde. dessa erd väl äfven ljuda lika.) Bättre hade det varit, om Hr K., som icke tyckes skygga för radikala förändringar, hade företagit sig att skrifva äfven de svenska orden på v med deras naturliga tecken (skriv, skriva). Försöket bar väl förut: misslyckats, ren äger i vår tid bättre utsigter för sig. Skrifsättet Mund tro vi äfven höra till egenheter, som icke kunna försvaras. Brister, söm förmodligen tillkommit af glömska, äro, att Hr K. icke utmärker substantivernas pluraländelse, äfvensom icke verbernas konjugation. I förra afseendet få vi: erinra, att man icke på långt wär är såbelåten med en deklinationssiffra, som med utsättandet af pluraländelsen, hvilken är don enda man behöfver få upplyst, för att känna alla ett svenskt substantivs former, då man pämligen vet dess genus. Att uppställa deklinationer för de Svenska substantiverna är dessutom, i förbigående sagdt, en af de många onödigheter, som vår Svenska språklära fåst till skänks af den Latinska; hvarföre vi hoppas, att Hr K., hvars riktning. till-reformer. vihafs tillfälle anmärka, skall frångå denna gamla osed. I häanseende åter till Yerbernes böjningssätt skulle. vi föreslå, att anso endast den första kopjugationen för normal, och således beteckna de derefter regelbundet gående verber såsom reguliera, men vid alla de öfriga utsätta de afvikande formerna. När ett adjektiv heter lika i alla genera (såsom absolut) torde äfven detta böra anmärkas; och i sammanhang härmed må det tillåtas oss för framtiden påminna om nödvändigheten, att alltid bestämdt uppgifva afvikande böjningsformer (ti: ex Blöt, neutr. blött : God, neutr. godt, läs gått. :Gerna, kompar: hellre;: e.) — En brist är det ock i ett Lexieon med så omfattande: -plan, att ieke finna högre och lägre tonvigt urskild med sccentbeteckningen. Westes Svenska och Franska Lexicon lemnar i detta afseende nästan all behöflig ledning. Några egentliga fel har Ref. icke märkt i det utkomna -häftet, om ej dit skall räknas, att Hr K. (Art. A sid. 2 spalt 4) uppgifver dat man italspråket skulle säga Ni tala, likasom man säger Vi, de tala (kanske är detta ett tryckfel); samt att han under art. Aboliera öfversätter lat. stamordet olere mad lukta,! då dess gamla:bemärkelse växa bär bord: angifvas: — Ett förvillande tryckfel har Rof. blifvit varse: På Abbotsdöme är accenten beteckasd som om den starkasto tonvigten låge på 3:dje stafvelsen. Förestående erinringar hoppas vi att Förf. icke skall kunna upptaga såsom något slags förkastelsedom öfver hans arbete; de äro tvärtom framkallade af verklig aktning för hans förtjenrstfulla företag och på det sätt, hvarpå hen visat sig vilja utföra det. Må ban icke tröttna i det mödosamma värf han ålagt sig, och må hans arbete framgent mötas med det uppmuntrande intresse som det så väl förtjenar! FJ J. E. POSTSCRIPTUM: Just som bladet var färdigt att läggas 1 presran ankaMiitiin då ntländseka nosterne. för hvil