lånfritt språk. Vi vilja endast varna för öfver-
trädandet af Mittans ej sällan härfina gräns, och
våminna om de Gamlis förmaning: att äfven offra
åt gracierna. Detta offer har Hr K. försummat,
då ban (art:rA) 1 sitt patriotiska nit, att skaffa fö-
reträdet åt det svenska adunder-a framför det-dan-
ska e, fordrar, att vi skola alldeles bortkasta e-
ändelsen i våra adjektiver och i första pluralis pres.
indic. af verber. Skall man då, tvertemot ett stad-
gadt bruk och vwälljudets tydliga fordran; säga:
Stora män, Jordens Måktiga, Milda Gud! Viböra
alla alltid använda Å, o. s. w. Hr K:s påstående,
att dessa ändelser omväxla efter rent godtyeke, är
grundlöst. E-ändelson, der den i adjektiver och
substantiver om växlar modda, tillhör maskuliner,
ej femin. och neutr., användes i nomin. och vokat.,
ej gerna i annan kasus (utom i genit. —es), nytt-
jag i-högtidliga uttryck, sällan i hvardagstal, och
begagnas slutligen för att undvika missljudet af
flera sämmanstötande a. E-ändelsen 1 första plur.
af verber förekommer blott i högtidligt föredrag,
samt till undvikande af missljud, och skulle väl
der lättare kunna umbäras; än i adjsktiverna, men
dock ej utan afsaknad. Såsom en ensidighet,. den
vi högeligen önska. icke må vinna efterföljd, an-
märke vi äfven den stafningsprincip Hr K. lärer
hafva antagit, att skrifva f.i stället för v i slutet
af främmande ord (se art. wablatifp) och flerestädes).
Detta skrifsätt, hvarom Hr K. icke är ensam, har
uppkommit derigenom, att man förbisett, det vårt
språk äfven eger: utifrån lånade ord, som slutas på
ljudet f; hvarföre ett olika -teckningssätt är vida
nödvändigare i dem, än f rent svenska ord, som
alla hafva slutljudet v, när de tecknas med enkelt
f. (Om man skrifver cKonklaf, Alkofo: lika som
Seraf, Strof; så torde. dessa erd väl äfven ljuda lika.)
Bättre hade det varit, om Hr K., som icke tyckes
skygga för radikala förändringar, hade företagit
sig att skrifva äfven de svenska orden på v med
deras naturliga tecken (skriv, skriva). Försöket
bar väl förut: misslyckats, ren äger i vår tid bättre
utsigter för sig. Skrifsättet Mund tro vi äfven
höra till egenheter, som icke kunna försvaras.
Brister, söm förmodligen tillkommit af glömska,
äro, att Hr K. icke utmärker substantivernas plu-
raländelse, äfvensom icke verbernas konjugation.
I förra afseendet få vi: erinra, att man icke på långt
wär är såbelåten med en deklinationssiffra, som med
utsättandet af pluraländelsen, hvilken är don enda
man behöfver få upplyst, för att känna alla ett svenskt
substantivs former, då man pämligen vet dess genus.
Att uppställa deklinationer för de Svenska substan-
tiverna är dessutom, i förbigående sagdt, en af de
många onödigheter, som vår Svenska språklära fåst
till skänks af den Latinska; hvarföre vi hoppas, att
Hr K., hvars riktning. till-reformer. vihafs tillfälle
anmärka, skall frångå denna gamla osed. I häan-
seende åter till Yerbernes böjningssätt skulle. vi fö-
reslå, att anso endast den första kopjugationen för
normal, och således beteckna de derefter regelbun-
det gående verber såsom reguliera, men vid alla
de öfriga utsätta de afvikande formerna. När ett
adjektiv heter lika i alla genera (såsom absolut)
torde äfven detta böra anmärkas; och i samman-
hang härmed må det tillåtas oss för framtiden på-
minna om nödvändigheten, att alltid bestämdt upp-
gifva afvikande böjningsformer (ti: ex Blöt, neutr.
blött : God, neutr. godt, läs gått. :Gerna, kompar:
hellre;: e.) — En brist är det ock i ett Lexieon
med så omfattande: -plan, att ieke finna högre och
lägre tonvigt urskild med sccentbeteckningen. Wes-
tes Svenska och Franska Lexicon lemnar i detta
afseende nästan all behöflig ledning.
Några egentliga fel har Ref. icke märkt i det ut-
komna -häftet, om ej dit skall räknas, att Hr K.
(Art. A sid. 2 spalt 4) uppgifver dat man italsprå-
ket skulle säga Ni tala, likasom man säger Vi, de
tala (kanske är detta ett tryckfel); samt att han un-
der art. Aboliera öfversätter lat. stamordet olere
mad lukta,! då dess gamla:bemärkelse växa bär
bord: angifvas: — Ett förvillande tryckfel har Rof.
blifvit varse: På Abbotsdöme är accenten beteck-
asd som om den starkasto tonvigten låge på 3:dje
stafvelsen.
Förestående erinringar hoppas vi att Förf. icke
skall kunna upptaga såsom något slags förkastel-
sedom öfver hans arbete; de äro tvärtom framkal-
lade af verklig aktning för hans förtjenrstfulla före-
tag och på det sätt, hvarpå hen visat sig vilja ut-
föra det. Må ban icke tröttna i det mödosamma
värf han ålagt sig, och må hans arbete framgent
mötas med det uppmuntrande intresse som det så
väl förtjenar! FJ J. E.
POSTSCRIPTUM:
Just som bladet var färdigt att läggas 1 pres-
ran ankaMiitiin då ntländseka nosterne. för hvil-