och.redovisnitg. Dessa underverk utgöras så-
som de år 4810 beräknades:
Boskapspenningar . . . . fe . . 450.
Djoknepenningar . . . . . s oo 50.
Stubb-ören . . . . ec e 550.
Silluppköparerafgåft si. . . . . a - 2 500.
samt refstetingspenningar — med ätt ord, nå-
gra tusende Riksdaler, ibland millionerna. Stats-
tidningens Redaktion, om den ock ej drager i
betänkande att slå dunster i ögonen på Sven-
ska folket med fraraställningar om en bop afskaf-
fade skatterubriker, som utgöra så betydliga sum-
mor som 2000 Rdr, hade likväl af klokhet icke
bordt ens: omhämnha dem, emedan de blott er-
inra allmänheten, att Rikets Ständer, som afskaf-
fade dem, icke då behölde i djupaste underdå-
nighet anhålla att få afföra några ordinarie skat-
ter ur Riksstaten.
Men, frågar säkert läsaren förundrad, huru
är det möjligt, att Hr v. H., ty påtagligen är
det han, som i Statstidningen försvarat sitt Gu-
la opus, kan komma med sådana uppgifter?
Huru kant dew värde ledamoten tilltro sig att
inför sina landsmän och medborgare framträda
med så påtagliga förvillelser rörande deras skat-
teförhållanden? Vi tillstå att det svårligen kun-
de förklaras, om ej en punkt af Statstidningen
upplyste, att våra statsfinancierer, när de hand-
tera alla dessa siffertal i riksstaten, synas hafva
glömt all logik och allt vanligt sätt att räkna.
Se här hvad der ibland annat står att läsa:
aTillkommen Hästvakansinkomst kan icke räknss
bland ökade utskylder, emedan hen utgör ett utiby-
te af säd för hästhållning, på hvilket rusthållarne
vunnit i stället att förlora. Bevisen.äro deras vä-
gran att åter uppsätta hästar, och StatsUiskoltets
förslag att betaga Konungen rätt; att å kronans si-
da uppsäga kontrakten derom, Betän. Jå 227.D
Nu frågas: är ej en till statsverket från en-
skilde medborgare ingående afgift för en pre-
station, (hvilken Tikväl icke af statsverket på
annat sätt besörjes, utan deremot. bidrager att
fylla medlen för statens löningar och andra be-
hef) — är den ej en ökning i statsverkets in-
komst? uttages den. ej: ur provinser, som få fö-
ga eller intet tillbaka deraf: och upphäfves
väl denna sanning deraf, att rustbållaren ändock
kan finna sig mera belåten med penningeafgil-
ten än med hästhållningen?
Men vi vilja icke förutsätta, att sådana satser
som den nyss citerade framställas i afsigt att
leda andra bakom ljuset; . vi. vilja hellre an-
taga, att det blott är af misstag, ett stort miss-
tag, som Hr v. H. så ihärdigt försvarar sina o-
grundade uppgifter. Detta misstag, nemligen,
består deri; att han med samma kalla räknesätt
jemför nybyggaren på 65 graders nordlig bredd
med vinodlaren på Sicilien och jernverksegaren of-
vanpå Englands stenkolslager, och deraf föranle-
des att: räkna femdubbla pebningevärdet för våra
gamla naturalprestationer, och förvandla alla
pennifigeskatter år 4840, efter beräkning af 79
sk. per Rdr. Det är lätt visadt huru högst
felaktig denna räkning blifver. Penningevärdet
år 4840 var verkligen, i förhållande till varu-
värdena, nära nog detsamma som nu. Att ej
tala om, vexelkursen, som redan under nämnde
och följande år: tillfälligt rasade upp, nästan
till samma böjd som nu, (vi vilja minnas till
4149 sk, på Hamburg), så voro äfven i många
andra afseenden förhbållanderna emellan penning
och vara och lefnadskostnad, hufvudsakligen
nära desamma; . och ett sådant beräkningssätt,
som Hr JH: antagit, kan endast ytterligt van-
ställa. det rätta förhållandet.
Men — för att äfven i denna del slippa den
värde förf:s fortsatta sofismer i fråga om skattevä-
sendet, vilje vi för ett ögonblick följa hans e-
get räknesätt. Vi vilje till och med gå ännv
längre än han, och antaga att 48 sk. i rikssta-
ten år 4840 svarade mot 80 sk. nu; och til-
lämpa det — icke på statsinkomsterna, utar
på statsutgifterna.