och.redovisnitg. Dessa underverk utgöras såsom de år 4810 beräknades: Boskapspenningar . . . . fe . . 450. Djoknepenningar . . . . . s oo 50. Stubb-ören . . . . ec e 550. Silluppköparerafgåft si. . . . . a 2 500. samt refstetingspenningar — med ätt ord, några tusende Riksdaler, ibland millionerna. Statstidningens Redaktion, om den ock ej drager i betänkande att slå dunster i ögonen på Svenska folket med fraraställningar om en bop afskaffade skatterubriker, som utgöra så betydliga summor som 2000 Rdr, hade likväl af klokhet icke bordt ens: omhämnha dem, emedan de blott erinra allmänheten, att Rikets Ständer, som afskaffade dem, icke då behölde i djupaste underdånighet anhålla att få afföra några ordinarie skatter ur Riksstaten. Men, frågar säkert läsaren förundrad, huru är det möjligt, att Hr v. H., ty påtagligen är det han, som i Statstidningen försvarat sitt Gula opus, kan komma med sådana uppgifter? Huru kant dew värde ledamoten tilltro sig att inför sina landsmän och medborgare framträda med så påtagliga förvillelser rörande deras skatteförhållanden? Vi tillstå att det svårligen kunde förklaras, om ej en punkt af Statstidningen upplyste, att våra statsfinancierer, när de handtera alla dessa siffertal i riksstaten, synas hafva glömt all logik och allt vanligt sätt att räkna. Se här hvad der ibland annat står att läsa: aTillkommen Hästvakansinkomst kan icke räknss bland ökade utskylder, emedan hen utgör ett utibyte af säd för hästhållning, på hvilket rusthållarne vunnit i stället att förlora. Bevisen.äro deras vägran att åter uppsätta hästar, och StatsUiskoltets förslag att betaga Konungen rätt; att å kronans sida uppsäga kontrakten derom, Betän. Jå 227.D Nu frågas: är ej en till statsverket från enskilde medborgare ingående afgift för en prestation, (hvilken Tikväl icke af statsverket på annat sätt besörjes, utan deremot. bidrager att fylla medlen för statens löningar och andra behef) — är den ej en ökning i statsverkets inkomst? uttages den. ej: ur provinser, som få föga eller intet tillbaka deraf: och upphäfves väl denna sanning deraf, att rustbållaren ändock kan finna sig mera belåten med penningeafgilten än med hästhållningen? Men vi vilja icke förutsätta, att sådana satser som den nyss citerade framställas i afsigt att leda andra bakom ljuset; . vi. vilja hellre antaga, att det blott är af misstag, ett stort misstag, som Hr v. H. så ihärdigt försvarar sina ogrundade uppgifter. Detta misstag, nemligen, består deri; att han med samma kalla räknesätt jemför nybyggaren på 65 graders nordlig bredd med vinodlaren på Sicilien och jernverksegaren ofvanpå Englands stenkolslager, och deraf föranledes att: räkna femdubbla pebningevärdet för våra gamla naturalprestationer, och förvandla alla pennifigeskatter år 4840, efter beräkning af 79 sk. per Rdr. Det är lätt visadt huru högst felaktig denna räkning blifver. Penningevärdet år 4840 var verkligen, i förhållande till varuvärdena, nära nog detsamma som nu. Att ej tala om, vexelkursen, som redan under nämnde och följande år: tillfälligt rasade upp, nästan till samma böjd som nu, (vi vilja minnas till 4149 sk, på Hamburg), så voro äfven i många andra afseenden förhbållanderna emellan penning och vara och lefnadskostnad, hufvudsakligen nära desamma; . och ett sådant beräkningssätt, som Hr JH: antagit, kan endast ytterligt vanställa. det rätta förhållandet. Men — för att äfven i denna del slippa den värde förf:s fortsatta sofismer i fråga om skatteväsendet, vilje vi för ett ögonblick följa hans eget räknesätt. Vi vilje till och med gå ännv längre än han, och antaga att 48 sk. i riksstaten år 4840 svarade mot 80 sk. nu; och tillämpa det — icke på statsinkomsterna, utar på statsutgifterna.