IR prev SETSMMA? Se SC OO On 9 2
falls; men jag kan ej tro det. Ats gifva definition
eller förklaring på kraftiga föreställningar vore lika
svårt, som att saga, hvad Rikets sannskyldiga nyt-
så är. Det kunde omöjligt varit lagstiftarens rine-
ning, att Ridgifvarne skulle vara fria från anpsva-
righe: med en blott reservation.s
Om en svit af regentens bandlingar vore stri-
dande mot lag och sannskyldig nytta, så kusde
Rådgifvarens föreställningar ej anses nog krafiiga,
om han ej lemnade sin plats, detta vore den me-
ning Talaren ansåg lagstiftaren hafva afsett.
P;osten Hallström anmärkte, att man ansett ge-
nom dessa uttryck Rådgifvarae förbindas, at lem-
na alia möjliga upplysningar om hvad som kunde
vara Rikets sannskyldiga nytta, och att Utskotiet
derpå gjort afseonde, och att derpå låge mycken
mera vigt, än hvad som rörer formen, synnerligesi
beträffande den eionomiska lagstifiningen. I afse-
ende på de kraftiga föreställningearne insåg Tal. ej
anledningen till Hr Holmströms farhåga, utan iostäsa-
de med Hr Geijer, och ansåg dessa böra bero af
hvars och ens moraliska öfvertygelse.. Många in-
stämde.
Prosten Tuden instämde med Hrr Holmström
och Nibelius i afseende på nu omordade 4 puusk-
ten; dez andra puskten fann han oskyldig.
Biskop Hedren fenr, efter hvad zom anmärktes,
att här syntes åsyfrad en mera bestämd ansvarig-
het; men trodde att grundlagen, sådan den nu ar,
innehåller nog ansvar. Skall den nu ökas, såg ej
Talaren något arnat att välja på, än att sannskyl-
dig nysta också kommer under 106 , och instäm-
de derföre med Hr Holmström, befarande att genom
förändringen ej blott objekitva grunder för råd
och handlingar dragas uader domstol. Bör ej ar-
tagas, då der finnes en möjlig misstydning.
Dr Moren förenade sig med Hrr Geijer och Hall-
ström. Det vore verkligen fråga om att öka an-
svarsskyldigheten, och en orimiighet, att ej ålägga
dem ait göra föreställningar mot det som kunde
vara stridande met Rikets sannskyldiga nytta. Just
det, att det subjaktiva äfven skulle komma i fråga
1 Riksrätt, skulle afbålla densamma ifrån att döma.
A:t ställa dem till ansvar för det de ej gjort före-
ställningar mot det, som kunde vara mot allmänna
lagen, vore obiliigt, då denna i sin nuvarande vid-
lyftighet och mångfalld ej kan vara af någon fullo
känd.
Prosten Ödman anmärkte, att det ofta varit svå-
rare anklegelse efter 407 är efter 106. syf-
tande af något, som strider mot allmän nytta vo-
re vida farligare, än all annan förseelse. Försum-
melso i afstyrkande form hade här endast varit i
betraktande, Vådan af förändringen vore ej farlig.
Professor Getjer tillade, att han ansett ansvarig-
het i afscende på det som kunde strida mot Ri-
kets lagar, vara svår ett yrka. Den hittills vanliga
skilnaden mellan lag och stadga borde dock väl
äfven härefter göras.
Biskop Hedren ansåg nu förändringen, såsom
konseqrent, väl böra ega rum, men att då också!
föreskrift bör gifvas, att ej förblandning sker, vid
tillämpning af 406 och 4107 SS-
Prosten Ödman anmärkte att ansvarighetslagen
ej får åberopas, för att få en förseelse under krigs-
rätt, u:an endast 106 S.
Biskop Heurlin fane afsigten hafva varit, att för-
säikra Ständerna, att Rådgifvarne äfven i Ekono-:
miska lagstiftningen göra kraftiga föreställningar.
Det vore likväl svårt för ett Konstit.- Uisk. att af-
göra, hvilka föreställningar som kunde vara kraf-
tiga eller ej. Ianan Konungen fattar sina beslut,
böra väl Rådea hafva gjort sina föreställningar,
man, oaktadt de varit krafiiga, kunde de ändock
intet hafva uträttat, om de ej resignerea. Tal. ville
derföre ej frånkänrna dem en moralisk förbindelse;:
men då först, när man efier en längre tid ej haf:!
gehör, och således borde anse sig ej längre ega
Kozungens förtroende, kunde man vara förpligtad
at: afiräde.
Biskop Agardh fann det nödvåndigt, att med för-
ändring af 9 äfven följer förändring af den 407.
Prosten Sandberg bade förut förenat sig med Hr
Geijer, och förenade sig äfven nu med Hr Hall-
ström. Denna ansvarsskyldighet vore mera an-
goläget att få införd. än den förra; och 9 inne-
håller väl ansvarsskyldigheter, men med hänseen-
de till 406 och 107 SS, hvilka derföre böra bibe-
hållas vid sin ordalydelse, för att utvisa tillbörlig
skilnad.
Biskop Heurlin anmärkte här, att förändringen
ej ger ringaste säkerhet, om Rådgifvaren, äfven
efter aldrig så kraftiga föreställningar, kan sitta
qvar. Sådant förhållande trodde dock Tal, sig så-
som representant ej kunna gilla.
Biskop Nibelius ansåg Rådgifvarne ej kunna haf-
va sig znnat ålagdt, än att kunna lemna upplys-
ningar, och, om något mot lag stridande företeges,
göra föreställningar; varandes således förändringen
olämplig.
Prosten Hallström trodde sig kunna fordra af
sådane Rådgifvarne, att de hafva en bestämd öf-
vertygelse om hvad som kan vara Rikets sannskyl-
diga nytta, och att, när deras föreställningar i detta
afseende ej kunna göra sig gällande, de böra re-
signera.
Biskop Heurlin anmärkte nu, som förut, att
StatsRådsprotokollerna ej kunna vara tillräckliga
till ledning för omdömet i detta fall.
Vid derpå företagen votering bief Bet. återre-
mitteradt, med förklaring, att det hverken var bland
de högst nödiga eller nyttiga; som afgjordes med
24 röster mot 20, hvilka voro för bifall till Utsk:s
förslag, och således fiågens hvilande till nästa
Riksdag.
Litt. B. af samma Bet. bifölis till grundlegsenlig
behandling vid nästa Riksdag.
Derpå förekom en af Prosten P. P:son Svedelius
väckt motion om inköp för Ståndets arkif af 195
ex. af de utaf Bibliothekarien Arfvidson utgifna
Svenska Fornsångerna; hvaröfver var mycken de-
bett. Större delen utaf Ståndet ansåg sig ej nu
hafva rätt till ett sådant beslut, då kassan visade
balans, efter företagen revision, hvars resultater
denna dag för Ståndet tillkännagåfvos, och dessa
medel vero ett gemensamt sammanskott från Stif-
ten. Andra åter, såsom Prefessor Geijer, Motionä-
ren sjelf och Komminister Dahlgren, ifrade för in-
köpet, dels för att bereda förlagskostaads-ersättning