IR prev SETSMMA? Se SC OO On 9 2 falls; men jag kan ej tro det. Ats gifva definition eller förklaring på kraftiga föreställningar vore lika svårt, som att saga, hvad Rikets sannskyldiga nytså är. Det kunde omöjligt varit lagstiftarens rinening, att Ridgifvarne skulle vara fria från anpsvarighe: med en blott reservation.s Om en svit af regentens bandlingar vore stridande mot lag och sannskyldig nytta, så kusde Rådgifvarens föreställningar ej anses nog krafiiga, om han ej lemnade sin plats, detta vore den mening Talaren ansåg lagstiftaren hafva afsett. P;osten Hallström anmärkte, att man ansett genom dessa uttryck Rådgifvarae förbindas, at lemna alia möjliga upplysningar om hvad som kunde vara Rikets sannskyldiga nytta, och att Utskotiet derpå gjort afseonde, och att derpå låge mycken mera vigt, än hvad som rörer formen, synnerligesi beträffande den eionomiska lagstifiningen. I afseende på de kraftiga föreställningearne insåg Tal. ej anledningen till Hr Holmströms farhåga, utan iostäsade med Hr Geijer, och ansåg dessa böra bero af hvars och ens moraliska öfvertygelse.. Många instämde. Prosten Tuden instämde med Hrr Holmström och Nibelius i afseende på nu omordade 4 puuskten; dez andra puskten fann han oskyldig. Biskop Hedren fenr, efter hvad zom anmärktes, att här syntes åsyfrad en mera bestämd ansvarighet; men trodde att grundlagen, sådan den nu ar, innehåller nog ansvar. Skall den nu ökas, såg ej Talaren något arnat att välja på, än att sannskyldig nysta också kommer under 106 , och instämde derföre med Hr Holmström, befarande att genom förändringen ej blott objekitva grunder för råd och handlingar dragas uader domstol. Bör ej artagas, då der finnes en möjlig misstydning. Dr Moren förenade sig med Hrr Geijer och Hallström. Det vore verkligen fråga om att öka ansvarsskyldigheten, och en orimiighet, att ej ålägga dem ait göra föreställningar mot det som kunde vara stridande met Rikets sannskyldiga nytta. Just det, att det subjaktiva äfven skulle komma i fråga 1 Riksrätt, skulle afbålla densamma ifrån att döma. A:t ställa dem till ansvar för det de ej gjort föreställningar mot det, som kunde vara mot allmänna lagen, vore obiliigt, då denna i sin nuvarande vidlyftighet och mångfalld ej kan vara af någon fullo känd. Prosten Ödman anmärkte, att det ofta varit svårare anklegelse efter 407 är efter 106. syftande af något, som strider mot allmän nytta vore vida farligare, än all annan förseelse. Försummelso i afstyrkande form hade här endast varit i betraktande, Vådan af förändringen vore ej farlig. Professor Getjer tillade, att han ansett ansvarighet i afscende på det som kunde strida mot Rikets lagar, vara svår ett yrka. Den hittills vanliga skilnaden mellan lag och stadga borde dock väl äfven härefter göras. Biskop Hedren ansåg nu förändringen, såsom konseqrent, väl böra ega rum, men att då också! föreskrift bör gifvas, att ej förblandning sker, vid tillämpning af 406 och 4107 SSProsten Ödman anmärkte att ansvarighetslagen ej får åberopas, för att få en förseelse under krigsrätt, u:an endast 106 S. Biskop Heurlin fane afsigten hafva varit, att försäikra Ständerna, att Rådgifvarne äfven i Ekono-: miska lagstiftningen göra kraftiga föreställningar. Det vore likväl svårt för ett Konstit.Uisk. att afgöra, hvilka föreställningar som kunde vara kraftiga eller ej. Ianan Konungen fattar sina beslut, böra väl Rådea hafva gjort sina föreställningar, man, oaktadt de varit krafiiga, kunde de ändock intet hafva uträttat, om de ej resignerea. Tal. ville derföre ej frånkänrna dem en moralisk förbindelse;: men då först, när man efier en längre tid ej haf:! gehör, och således borde anse sig ej längre ega Kozungens förtroende, kunde man vara förpligtad at: afiräde. Biskop Agardh fann det nödvåndigt, att med förändring af 9 äfven följer förändring af den 407. Prosten Sandberg bade förut förenat sig med Hr Geijer, och förenade sig äfven nu med Hr Hallström. Denna ansvarsskyldighet vore mera angoläget att få införd. än den förra; och 9 innehåller väl ansvarsskyldigheter, men med hänseende till 406 och 107 SS, hvilka derföre böra bibehållas vid sin ordalydelse, för att utvisa tillbörlig skilnad. Biskop Heurlin anmärkte här, att förändringen ej ger ringaste säkerhet, om Rådgifvaren, äfven efter aldrig så kraftiga föreställningar, kan sitta qvar. Sådant förhållande trodde dock Tal, sig såsom representant ej kunna gilla. Biskop Nibelius ansåg Rådgifvarne ej kunna hafva sig znnat ålagdt, än att kunna lemna upplysningar, och, om något mot lag stridande företeges, göra föreställningar; varandes således förändringen olämplig. Prosten Hallström trodde sig kunna fordra af sådane Rådgifvarne, att de hafva en bestämd öfvertygelse om hvad som kan vara Rikets sannskyldiga nytta, och att, när deras föreställningar i detta afseende ej kunna göra sig gällande, de böra resignera. Biskop Heurlin anmärkte nu, som förut, att StatsRådsprotokollerna ej kunna vara tillräckliga till ledning för omdömet i detta fall. Vid derpå företagen votering bief Bet. återremitteradt, med förklaring, att det hverken var bland de högst nödiga eller nyttiga; som afgjordes med 24 röster mot 20, hvilka voro för bifall till Utsk:s förslag, och således fiågens hvilande till nästa Riksdag. Litt. B. af samma Bet. bifölis till grundlegsenlig behandling vid nästa Riksdag. Derpå förekom en af Prosten P. P:son Svedelius väckt motion om inköp för Ståndets arkif af 195 ex. af de utaf Bibliothekarien Arfvidson utgifna Svenska Fornsångerna; hvaröfver var mycken debett. Större delen utaf Ståndet ansåg sig ej nu hafva rätt till ett sådant beslut, då kassan visade balans, efter företagen revision, hvars resultater denna dag för Ståndet tillkännagåfvos, och dessa medel vero ett gemensamt sammanskott från Stiften. Andra åter, såsom Prefessor Geijer, Motionären sjelf och Komminister Dahlgren, ifrade för inköpet, dels för att bereda förlagskostaads-ersättning