AM EDO NN skrifne mästareprof. Hans Maj:ts svar till denna deputation är så mycket vigtigare, som H. M. deruti uttalat en alldeles bestämd åsigt uti en statsekonomisk principfråga, hvilken varit i mångfaldiga år omstridd; vi meddela allt det hufvudsakliga saf detta svar här nedan in extenso, för att sedan blott få peka på ett par punkter deraf: aMine Herrar! Allt sedan Min ankomst till Sveriges, har Jeg erkänt att åkerbruket, slöjderna och handeln äro lika oumbärlige för Riket, som luften för menniskan. Iadustrien skapar, och hvad mera är, den gifver utbyte mot hvad den erhåller. Om vi hafva mindre att eflåta till utlänningen, än hvad vi af bonom emotiaga; så blifva våra tillgångar snart uttömda, då metalliskt mynt är det enda medel, som återstår för att tillbyta oss de varor, vi beböfva från andra länder. Detta är ett ämne, som leder till allvarsamma betraktelser. Jog tillstår för Eder, att, ehuru Jag begrundat det i 20 år, Jag ännu icke hunnit att för Mig sjelf uppgöra ett svar, som lugnar Mitt samvete eller tilifredsstälier den politik, som plågar så mångas inbillning. Denna politik, hvilken en hvar anser för så lätt, leder Statsmannen till den öfvertygelse , att hvarje dag erbjuder honom något ny: att lära, som sjelfmant framställer sig för det sunda förnuftet och den enklaste beräkning. De financislila brytningar, hvilka hemsökt Sverige och kullstörtat mångas välstånd, äro ett talande bevis derpå. För att utröna en Nations handele-balans, behöfves endast en jemförelse mellan hvad bon erhåller från utilänningen och hvad i utbyte lemnas honom tillbaka ; samma förhållande är med hvarje köpman och slöjd-idzare, äfven med hvarje enskild man, som är en god husfader. Varen öfvertygade, att Jog ej skall förbiss Edra rättigheter, utan beskydda dem med ssmma nit och försigtighet, hvaraf J hittills erfarit de välgörande följderna. Läsaren torde häraf finna, att H. M. helt och hållet adopterat den gamla läran om handelsbalansen. Det är väl bekant, huru d3 lärde för 30 till 40 år sedan, i alla länder bråkade med denna balans och att man ännu vid 41815 års Riksdag här i Sverige uträknade hurusom hela landets rörelsekapital inom 20 år skulle vara utvardradt till Finland, till följd af vår förmenta undervigt i handeln med detta land. Till och med så upplyste perso-:! ner som Grefve v. Schwerin voro då intagne deraf; det var ock på denna lära, som man grundade det länge gängse merkantilsystemet, enligt hvars teorier den rätta statshushållningen skulle bestå deri, att hvarje land borde söka j så mycket som möjligt sjelf tillverka alla förnödenheter för folkets konsumtionsbehof, äfven! em dessa förnödenheters tillverkning i landet! kostade dubbelt mot det pris hvartill de kunde köpas från annat håll, och kapitalerna således. med vida större fördel kunde användas på andra näringsgrenar. Det var ock tron på denna handelsbalans som leåde till de så bedröfliga och förlustgifvande försöken att styra kursen på Stockholms börs. Småningom och i den: mån som det allmännare insågs, att statshushållningen likasom allt annat måste hvila på! vissa grundprinciper samt ovägerligen följa 10giska och arithmetiska lagar, började man äfven. allt mer och mer finna, att läran om handels-:! balansen, ehuru så till vida riktig i sin allmänlighet, att det land alltid måste förblifva fattigt, som ingenting kan producera, likväl var fullkomligt imaginär i den speciella tillämpningen, så vida man på grund deraf ville genom lagstiftningsåtgärder styra industriens och kapitalernas riktning och öfver dem upprätta ett förmynderskap. Också brukade äfven Grefve v. Schwerin ofta, under de sista åren af sin lefnad, skämta rätt bjertligt öfver den illusion, hvaraf han varit dupe, innan han kommit att skärskåda sina idger under ett närmare studium af nationalekonomien såsom vetenskap. Imedlertid finner man stun-j dom att satser, som en längre tid varit alldeles förkastade inom vetenskapen, likväl å nyo försöka att komma fram och göra sig gällande i det praktiska, när de utgöra ett stöd i vissa klassers verkliga eller förmenta intressen, och på det viset har prohibitifintresset under denna Riksdag sökt uppstufva merkantilsystemet och dess länge sedan vederlagda lära om handelsbalansen, fastän prohibitisternes skriftställare, för att öppna sig en dörr till opinionen, bemödat sig att gifva den gamla satsen form af en revolution i vetenskapen ehuru det blott är en reaktion, ett slags ny doktrin, härledd ur någon annan synpunkt, som dock aldrig kunnat klart angifvas och vid närmare granskning reducerar sig till en fiktion af charlataneriet. Att nu dessa bemödanden finna ett stöd i en så positivt uttalad åsigt, som den i Konungens svar, skulle förekomma rätt ledsamt om man icke dervid hade skäl att finna er tröst i H. M:s tillika gjorda förklaring att H. M. ännu icke sjelf kunnat göra klart för sig, bvilketdera systemet är det rättav; hvilket ock ger anledning till det hoppet, att ndet nya, som,, enligt H. M:s ord, hvarje dag sjelfmant framställer sig för det sunda förnuftet och den enklaste beräkning, torde utgöra något hinder