gavarande romanens kostym; detta hindrar icke
att mycket nytt och varieradt kan finnas här i
fråga om intrig, situationer och romanens hela
inre lif, och det finnas verkligen. Så mycket
anmärkningsvärdare, som från bokens början till
dess slut endast spelar ett enda motiv, kärle-
ken! Ty ni bör veta, att aFosterbrödernap är
en kärleksroman wquand måme, en kärleksro-
man i ordets aldra egentligaste och afgjordaste
bemärkelse; vi hafva här kärlek mer än den
känslofullaste af våra sköna läsarinnor någonsin
kunnat drömma om vid sin gitarr i den mån-
skenslysta ensligheten, det är kärlek kors och
tvärs, fram och tillbaka, huller om buller, upp !
öfver alla öron. Förunderliga passion! hurl
många tusen volymer hafva icke skrifvits öfver
dig på vers och prosa, och ändock räcker detj
så rikligen till!
Annars kunde jag visserligen ha ett ord o-l
taldt med den aktade författarinnan i afseendel
på hennes kärlek, sådan den förekommer i den-
na roman, och om jag hade tid, skulle jag der-
öfver med henne gerna inlåta mig i en ordent-
lig diskurs, hvilken, af ogement iuatresse för oss
båda, borde blifva det ännu mera för den re-
spektive publiken. Jag skulle då tala om en
känsla, som gör sig så helig att den endast lef-
ver af luft och åskådning, eller tror sig vinna
saligheten genom sjelfmord, med att sucka hjer-
tat ur bröstet, eller ock slår sig på filosofi
och snpusförnuft, blir klok och förståndig, så
att den förnekar och glömmer sig sjelf och
tröstar sig med en platt illusion; jag skulle
tala om detta uppoffringarnas, försakelsernas
och ädelmodets odrägliga koketteri och teater-
heroism; jag skulle, med ett ord sagdt, tala
om salig Lafontaine, som med hela sitt ro-
manskrifveri och sin psykologi må sofva i ro
till den yttersta dagen . . ....
Jag will icke härmed ha gjort författarinnan
någon persiflage; bevare mig Gud, är jag en
man, som man kan beslå med några bakhbålls-
tankar ceh någon elakhet? Men jag tycker det
är synd om den arma kärleken, det naivaste
barn i verlden, att den skall sättas i pension
och göras till ett lillgammalt underverk med
munnen full af sentenser, det klappande bjertat
inpinadt i snörlif, och katekesen i hand!
Apropos om sentenser, har jag än en an-
märkning att göra vid Fru F:s nya roman; den
rörer dialogen och språket i allmänhet. Det
är kuriöst med språket, detta, som vi tycka
oss alla vara förbålt hemmastadda uti, att det
dock är så få, som rätteligen veta hvad det
vill säga att behandla det som sig bör, hvad
det vill säga att ,kläda sina tankar i skrudp.
Den konsten är ingen liten att välja denna
skrud med förstånd, att skära dess snitt, så
att man kan stå till svars inför denna mam-
sell Kowalewska,, som kallas estetiken. Den
ena frågar icke efter, hur han släpper sina
tankar ut på gatan, om med ett skynke kring
hufvudet, en slarfva om lifvet och hasor på!
fötterna, hvad de först kommit öfver att taga:
till; en annan har i sin garderob blott en
enda costume de fantaisien, den hans tankar
få gå och släpa på från morgon till qväll, tills
den är utsliten intill sista tråd; en tredje lef-
ver på lån, en fjerde slafvar i modets tvång.
Ty det finns mod i detta som allt annat, och
det har till exempel en lång tid varit det att
tankarne skulle gå i brokad-styfkjortel. Jag
är rädd för att Fru F. icke är helt och hållet
fri från böjelse för denna nämnda mod. Och
likväl, hur föga naturligt är det icke i sjelfva
verket? Låt det vara på sitt ställe, om ni ändt-
ligen så vill, vid riktig storståt och högtid,
men hvarföre icke i hvardagslag som här heldre
den mindre genanta, mjukare och lätt drape-
rande nettelduken eller till och med bomba-
sinen? Allting har sitt rum och sin tid; i det
borgerliga dramat passar icke det briljanterade,
pretiösa, stela, solenna; till vice-häradshöfdings-
uniformen hörer icke kothurnen, det jag vet,
och när småstadsmamsellerna med den busliga I
stickstrumpan i handen göra stora gester och
deklamera om ,qvinnobjertats heligaste rättig-
heter,, så att de tappa maskorna, ber jag Gud
bevara mig från att bryta mot den lugna all-;
varlighet, som annars är mig egen.
Men nu är det också slut med alla anmärk-
ningar. De skulle kanske ha blifvit än färre,
om jag icke nu för tiden vore vid ettså horri-
belt dåligt lynne. Jag får ju ständigt så myc-
ket glåpord i Svenska Bietn! Orv. Odd.
As ke KR kd - Är
j
(Insändt.)
För att upplysning må lemnas om rätta förhål-
laudet, äfvensom om värdet och beskaffenheten af:
de vid inventeringen af den delen af Kongl. Lif-
Rustkammarens persedlar, som finnas å Ulriksdal,
år 1838 gjorde anmärkningar, får jag anbålla att
bifogade Kongl. Krigs-Kollegii mig deröfver med-
delade protokollsutdrag måtte uti Tidningen Afton-
bladet blifva intaget. Stockholm den 29 September