skof rättvist och billigt. Doktor Agrell kände, att de: var sllmänt bekant och erkändt, att Hr L. varit ett verksamt medel att införa en förut ökad industri, och fenn det naturligt, att många, som erhållit understöd, ej kunnat jemna nog borgen. Anstränger nu staten Hr L., så måste han anstränga och förstöra dem han förut understödt. En undersökaing vore derföre skälig, och borde hvad som ej kan af allmogen betalas komma på afskrifning. Professor Grafström hemställde, om det ej vore skäligt lemna honom åtminstons så mycket anstånd, till dess Utskottet härnäst företager ämnet, under hvilken tid han kunde inge upplysningar. Doktor Björkman upplyste, at i Utskottet visst satts i fråga, om ej annan enskild man varit mera behörig att här lemna upplysningar, men att man ej ansåg det gerna vara görligt. Prosten Ödman anmärkte, att med hela återremissen ej kunde afs:s annat än anstånd, och att han finge hafva penningarne så länge; och ansåg sig Talaren ej kunna förbigå, att här förlusterna endast voro upptagna, men ej vinsterna. Tillstyrkte! derföre än ytterligare bifall till betänkandet. Biskop Hedren tillstyrkte ej afskrifning för Hr: L., men blott för allmogen, hvaribland han var öfVvertygad, att många fattiga voro ifråga. Upplysas: nu att flere sådanes väl häraf beror, så vore väl! skäl att låta dem vederfaras samma förmån, som dem, hvilka omodelbart af staten fått uadorstöd. Prosten Ödman fann ärendet nu mera hafva öfvergått till likhet med en blott handelsspekulation, och att hvarje handlande, som på sätt haft affärer med allmogen, skulle kunna komma och begära uppoffring af staten. Det vore en spekulant, som man nu ville lemna anstånd från det ena lustrum till det andra. j Derpå förstogs omröstning, hvarvid betänkandet bifölls med 26 röster mot 49, som voro för återremiss. Med anlednivg af denna sakens utgång anhöll Hr Grafström att vid nästa sammankomst få afgifva en motion. Sedermera företogs samma Utskotts betänkande: Ja 310, om förändring af iastruktionen för Rikets Ständers Revisorer, som gaf anledning till en långvarig diskussion, hvari såsom opponenter med många anmärkningar uppträdde å ena sidan serdeles Biskop Heurlin och Prosten Ödman, samt å andra sidan såsom försvarare Doktor Thomander, författaren af föreslagna förändringen. Detta betänkanI do blef återremitteradt. BORGARESTÅNDET. Diskussion i anledning af de af Ridderskapet och Adeln afslagna voterings-propositionerna. l Hr Petre. I likhet med hvad Bondeståndet redan beslutat, anser jag Borgareståndet böra till denna inbjulning vägra bifall; hvad i öfrigt hos Ridd. och Adeln förekommit vid behandlingen af SatsUtskottets omröstnings-propositioner, påkallar upp-: märksambet mindre af den orsok, som en minori-! tet på Riddarhuset redan ådagalags, än af de skäl, som jag nu går att framlägga. Tvistens hufvud-! fråga är icke hos Borgareständet helt och hållet, ny, ty det var, om jag ej missminner mig i förra veckans Oasdagsplenum, som en värd ledamot af detta Stånd under pröfning af StatsUtskottets memorial, rörande borörde propositioner, bestämdt yrkade, att det vore Kongl. Maj:ts onsak att disponera Statsmed-! len och att följaktligen StatsUtskottet saknat anledning att tillstyrka Rikets Ständer vilkors fästande vid Siatsanslagen. Då likväl Hr Talman vägrade att å detta yrkande göra proposition, och den nyssnämnde Ståndsledamoten öfver detta förklarande icke äskade Ståndets utlåtande, så hade hans framställning ingen vidare påföljd — — — — ett förhållande, som förtjenar att betraktas i bredd med tilidragelsen på Riddarhuset, der en likartad framställning icke allenast rönt en synnerlig uppmuntran, af ordföranden, utan ock, såsom en följd af hans derpå icke vägrade proposition föranledt ett formligt beslut att förklara StatsUtskottet af Borgareoch Bondestånden gillade voteringspropositioner grundlagsstridiga och oantagliga. Detta beslut är ganska förnärmande mot Konungen, hvars konstitutionella Rädgifvare omöjligen kunna bestå, om de, ehuru ansvarsskyldige för deras rådslag i statsförvaltningen, skulle komma att sakna Rikets Ständers bestämda föreskrifter för dispositionen af statsanslagen. Samma beslut är icke mindre förorättande för de bäda Riksstånd, hvilkas lagliga tillgörande, i anledning af 62 R. F. det syftar att tillintetgöra. Dst är dock ännu skäl att härutinnan, såsom en följd af närmare besinning, hoppas en återgåDg, ty 69 R. F. bemyndigar StatsUtskottet attiett så besksaffadt ovanligt fall, som det, hvilket berörde oväntade beslut föranledt, bland sig utnämna deputerade, — — de der ega att hos vederbörande Riksstånd uppträda och göra föreställningar, syftande till ordningens återförande, eller som här vill säga, Statsanslagens grundlagsen-? liga reglerande. Jag uppehåller mig således icke! vidare vid en sak, som nu ankommer på StatsUt-å 8 V Be ke Ke KK AA RR RA AS oe rn An he bn Så skottets förnyade handläggning, men jag går dernäst att för min ringa del offentligen afgifva den förklaring, emot Rikets Ständers ställning till nationen synes mig påkalla. Ej sällan sprider sig till oss en nog allmän klagan — en ingalunda säll-1 spord missbelåtenhet öfver Riksdagsärendernas4 långsamma fortgång — öfver uteblifna resultater!t af långvariga öfverlåggningar, öfver oerhörda kost-s nader för staten och privata medborgare i anled-v ning af Riksmötets fortsättning — öfver en-s skildt obestånd härledande sig ifrån Riksdagsom-n budens till tiden oberäkneliga frånvaro från egna I affärer. — Må nu nationen närmare inskåda i det-!r ta Riksmötes förhandlingar! Må den med oväldigv blick taga kännedom af Riksdagens historia! Målf den just vid det exempel, som förevarande mål er-u bjuder, fästa den uppmärksamhet som vederbör;r — — och jag är öfvertygad att nationen rättvisg-!n ligen skall inse, att det icke är Borgareoch Bon-k destånden, hyllka hafva skuld i det af mig nu an-!o märkta i stad och land öfverklagade förhållandet, d men att deremot skulden, nu såsom ofta tillförne, nn är äsamkad af majoritetorne i de båda Riksstånd,!s hvilka stå främst på ranglistan. Att dessa majori-s teter icke, inom sine respektive Stånd, sakna väc-s