vv AAVÄRLVALTUASVISRA VM VI NJA BYE 0 6 0
fängelsestraff, och det sednare dels förtydligar
det förra, dels jemför förmånen och olägenhe-
terna af det Auburnska systemet och det Phi-
ladelfiska i hänseende till deras förmåga att
näpsa och varna; deras inflytande på den straf-
fades moral och fysik; möjligheten att inom in-
rättningarne handbafva ordningen; kostnaden
för fångarnes boning, underhåll och bevakning,
samt möjligheten att härför erhålla ersättning
af deras arbete, och slutligen följderna för den
straffades framtid då han frigilfves. De, som
icke redan inhemtat kunskap om penitentiår-
inrättningarnes uppkomst och utbildning, kun-
na bland de i Sverige utkomne afhandlingar
företrädesvis välja den här anmälda, såsom på
en gång kort och klar, samt försedd med ett
passande förråd faktiska uppgifter; för dem, som
redan ega en sådan kunskap, kan det alltid va-
ra intressant att taga notis om författarens å-
sigter och föredrag.
Det fjerde kapitlet, angående penitentiär-sy-
stemets tillämpning i Sverige, börjar med en
kort framställning öfver tillståndet med våra
fängelser och resultatet deraf, men öfvergår
snart till en framställning af den reform, som
utgör ändamålet med skriftens utgifvande. På
förhand kunna vi uppgifva, att förf. bestämmer
sig för införandet af Filadelfiska penitentiär-in-
rättningen, såsom den sannolikast bästa och
önskligaste, samt efter mönstret af densamma
uppgör plan, icke blott till större korrektions-
anstalter, utan äfven till förbättrade ransak-
nicgs- och länshäkten, men likväl antager att
Auburnska systemet bör tillämpas på lifstids-
fångar. Författaren ingår här i detaljer, öfver
hvilka vi icke nu kunna yttra något vidare, än
att de synas tillräckligt utförliga för ett gene-
relt omdöme om möjligheterna och kostnaderna.
Det hade varit önskligt, att författaren varit i
tillfälle att meddela de lika utförliga detaljer
öfver fängelsernas närvarande inrättning, öfver
lefnadssättet der och framför allt öfver kostna-
derne, hvilka sednare visserligen blifvit i bör-
jan af detta kapitel uppgifne, till en del, men
icke på långt när fullständigt.
För att dess bättre sätta allmänheten i till-
fälle att göra sig en föreställning om den här
anmälde skrift, meddela vi, efter löfte ett par
utdrag. Vi välje dertill författarens yttranden!
angående först olämpligheten af spö- och ris-
straffet, hvilken utgör ett af föremålen för Stän-
dernas öfverläggning, samt för det andra argå-
ende deportationsstraffet, hvilket här i landet
haft åtskilliga anhängare och, enligt f. d. Stats-
rådet Grefve Löwenbjelms utsago, borde vid
denna Riksdag proponeras till införande här i
landet.
Sedan författaren förut anställt en jemförelse
mellan skälen för och emot dödsstraffet, yttrar
ban sig på följande sätt angående spöstraffet:
eSedan den allimer framskridande upplysningen,
ifrån brottmålslagstiftningen förjagat de most bar-
bariska kroppsstrafien, såsom stympning, bränn-
märkning m. m. d., återstå spö- och risstraffen i
vår gällande lagbok, såsom de sista spåren af en
förfluten tids rättsåsigter.
Spöslitningen, som stämplar den straffade med
en outplånlig vanära, är måhända ännu mera för-
nuftsvidrig än sjelfva dödsstraffet; uti sednare fal-
let tillintetgöres förbrytarens fysiska tillvaro, me-
delst spöstraffet åter möjligheten, snart sagdt, af
hans framtida bättring. Samhällets straffrätt, hvars
ändamål är, att, medelst sjelfva strafftillämpningen,
återställa det kränkta rättstillståndet, samt att var-
na och förbäitra, har säledes aflägsnat sig så him-
melsvidt från sin grundid, att den vanhedrar, gör
återgången från don beträdda brottslighetens bana
nära nog omöjlig, och lemnar blot: valat öfrigt
mellan eländet och schavotten. Huru många exem-
pel på detta, för mecskligheten lika bedröfliga, som
för den allmänna säkerheten vådliga, förhållande
har icke vårt fosterland att uppvisa.
Men, invänder msn, kroppsstraffen äro införlif-
vade med våra vanor, våra soder, våra traditionella
bruk! Detta påstående grundar sig, efter min öl-
vertygelse, på ett missförstånd, en sammanbland-
ning al on förfluten tidg åsigter med den mnärva-
randes. Kroppssirsff voro införlifvade med det all-
männa tänkesättet, så länge de voro öfrerensstäm-
mande med de rådande religionsbegreppan. Kyr-
kan sjelf anvisade dem såsom ett saliggörands me-
del, och den botfärd!ge syndaren trodde sig, me-
delst flagellation, kroppsligt lidande, samt strän-
ga fastor, återvinna den förlorede semvetsfriden.
Långt ifrån att då vara vsnärande, ansågos kropps-
straffen såsom en försoningsakt, och den enda rät-
ta vägen att åter kunna upptagas I kyrkans sköte.
Deraf finnes man dem i förening med kyrkoplikt
och skriftermål, hvsrigesom den medelst straffet
renade åter inträdde i församlingen. Men denna
tro, dgssa begrepp hafva längesodan försvunnit.
Det allmänna tönkesävet stämplar. 1 våra dagar,
den straffade med en nästam outplänlig vanära, och
stöter honom tillbaka med afsky. Finnes väl nå.
gon bland dem, som försvara spöstraffets lämplig-
het, hvilken ville taga en gpösliten i sin tjenat?
Har man då icko skapat en klass Parias, eller
moraliskt fogelfria. varalser, som tvingas att anta
sig i ett fortfarsnde krigstillstånd met samhället?
Vanhedrande kreppsstraff leda dessutom tänke-
sättot på en farlig afväg, den nämligen: att min-
dre afse brottets beskaffenhet, än sjelfva straffat,
såsom medförande vanära och allmänt förakt. Daraf
uppkommer ofta, kos mera obildade, don föreställ-
ningen, att förseelssn är mindre ärekränkande,
blott man lyckas att medelst list, eller uppstudsigt
nekande, undvika den förnedrande straffpåöljden.