vv AAVÄRLVALTUASVISRA VM VI NJA BYE 0 6 0 fängelsestraff, och det sednare dels förtydligar det förra, dels jemför förmånen och olägenheterna af det Auburnska systemet och det Philadelfiska i hänseende till deras förmåga att näpsa och varna; deras inflytande på den straffades moral och fysik; möjligheten att inom inrättningarne handbafva ordningen; kostnaden för fångarnes boning, underhåll och bevakning, samt möjligheten att härför erhålla ersättning af deras arbete, och slutligen följderna för den straffades framtid då han frigilfves. De, som icke redan inhemtat kunskap om penitentiårinrättningarnes uppkomst och utbildning, kunna bland de i Sverige utkomne afhandlingar företrädesvis välja den här anmälda, såsom på en gång kort och klar, samt försedd med ett passande förråd faktiska uppgifter; för dem, som redan ega en sådan kunskap, kan det alltid vara intressant att taga notis om författarens åsigter och föredrag. Det fjerde kapitlet, angående penitentiär-systemets tillämpning i Sverige, börjar med en kort framställning öfver tillståndet med våra fängelser och resultatet deraf, men öfvergår snart till en framställning af den reform, som utgör ändamålet med skriftens utgifvande. På förhand kunna vi uppgifva, att förf. bestämmer sig för införandet af Filadelfiska penitentiär-inrättningen, såsom den sannolikast bästa och önskligaste, samt efter mönstret af densamma uppgör plan, icke blott till större korrektionsanstalter, utan äfven till förbättrade ransaknicgsoch länshäkten, men likväl antager att Auburnska systemet bör tillämpas på lifstidsfångar. Författaren ingår här i detaljer, öfver hvilka vi icke nu kunna yttra något vidare, än att de synas tillräckligt utförliga för ett generelt omdöme om möjligheterna och kostnaderna. Det hade varit önskligt, att författaren varit i tillfälle att meddela de lika utförliga detaljer öfver fängelsernas närvarande inrättning, öfver lefnadssättet der och framför allt öfver kostnaderne, hvilka sednare visserligen blifvit i början af detta kapitel uppgifne, till en del, men icke på långt när fullständigt. För att dess bättre sätta allmänheten i tillfälle att göra sig en föreställning om den här anmälde skrift, meddela vi, efter löfte ett par utdrag. Vi välje dertill författarens yttranden! angående först olämpligheten af spöoch risstraffet, hvilken utgör ett af föremålen för Ständernas öfverläggning, samt för det andra argående deportationsstraffet, hvilket här i landet haft åtskilliga anhängare och, enligt f. d. Statsrådet Grefve Löwenbjelms utsago, borde vid denna Riksdag proponeras till införande här i landet. Sedan författaren förut anställt en jemförelse mellan skälen för och emot dödsstraffet, yttrar ban sig på följande sätt angående spöstraffet: eSedan den allimer framskridande upplysningen, ifrån brottmålslagstiftningen förjagat de most barbariska kroppsstrafien, såsom stympning, brännmärkning m. m. d., återstå spöoch risstraffen i vår gällande lagbok, såsom de sista spåren af en förfluten tids rättsåsigter. Spöslitningen, som stämplar den straffade med en outplånlig vanära, är måhända ännu mera förnuftsvidrig än sjelfva dödsstraffet; uti sednare fallet tillintetgöres förbrytarens fysiska tillvaro, medelst spöstraffet åter möjligheten, snart sagdt, af hans framtida bättring. Samhällets straffrätt, hvars ändamål är, att, medelst sjelfva strafftillämpningen, återställa det kränkta rättstillståndet, samt att varna och förbäitra, har säledes aflägsnat sig så himmelsvidt från sin grundid, att den vanhedrar, gör återgången från don beträdda brottslighetens bana nära nog omöjlig, och lemnar blot: valat öfrigt mellan eländet och schavotten. Huru många exempel på detta, för mecskligheten lika bedröfliga, som för den allmänna säkerheten vådliga, förhållande har icke vårt fosterland att uppvisa. Men, invänder msn, kroppsstraffen äro införlifvade med våra vanor, våra soder, våra traditionella bruk! Detta påstående grundar sig, efter min ölvertygelse, på ett missförstånd, en sammanblandning al on förfluten tidg åsigter med den mnärvarandes. Kroppssirsff voro införlifvade med det allmänna tänkesättet, så länge de voro öfrerensstämmande med de rådande religionsbegreppan. Kyrkan sjelf anvisade dem såsom ett saliggörands medel, och den botfärd!ge syndaren trodde sig, medelst flagellation, kroppsligt lidande, samt stränga fastor, återvinna den förlorede semvetsfriden. Långt ifrån att då vara vsnärande, ansågos kroppsstraffen såsom en försoningsakt, och den enda rätta vägen att åter kunna upptagas I kyrkans sköte. Deraf finnes man dem i förening med kyrkoplikt och skriftermål, hvsrigesom den medelst straffet renade åter inträdde i församlingen. Men denna tro, dgssa begrepp hafva längesodan försvunnit. Det allmänna tönkesävet stämplar. 1 våra dagar, den straffade med en nästam outplänlig vanära, och stöter honom tillbaka med afsky. Finnes väl nå. gon bland dem, som försvara spöstraffets lämplighet, hvilken ville taga en gpösliten i sin tjenat? Har man då icko skapat en klass Parias, eller moraliskt fogelfria. varalser, som tvingas att anta sig i ett fortfarsnde krigstillstånd met samhället? Vanhedrande kreppsstraff leda dessutom tänkesättot på en farlig afväg, den nämligen: att mindre afse brottets beskaffenhet, än sjelfva straffat, såsom medförande vanära och allmänt förakt. Daraf uppkommer ofta, kos mera obildade, don föreställningen, att förseelssn är mindre ärekränkande, blott man lyckas att medelst list, eller uppstudsigt nekande, undvika den förnedrande straffpåöljden.