ådoi vara s or åt rang Å Konungens rådgilvare vore skyldig att ansvara. Emot beslutande af anmärkning på nyssbef rörde sätt mot Hofkanslern allena yttrade sig! Friherre Hermelin, Grefve Spens, Biskop Holm: ström, Professor Geijer, Prosten Hallström och Doktor Moren, tillika med Biskop Agardb, som under diskussionen uppkommit. Hr Cederschjöld ansåg Utskottet väl böra tillkännagifva, att det ansåg indragningsmakten hafva blifvit missbrukad, men ville likväl icke att egentlig anmärkning skulle göras enligt 407 g BR. F., af fruktan att allmänheten deraf skulle få anledning att tro det Utskottet i allo gillat tidningsredaktionernes förfarande, hvilket talaren för sin del ansåg Utskottet böra undvika. : I anledning af hvad sålunda under diskussionen förelupit, framställdes följande proposition: Vill Utskottet att, jemte det en allmän öfversigt lemnas Ständerna af indragningsmaktens utöfning, äfven sådant tillkännagifvande som 107 R. F. omförmäler göres emot Statssekreteraren v. Hartmansdorff i dess egenskap af t. f. Hofkansler år 1838 och på grund af de utaf bonom euligt ofvanberörde Statsrådsprotokoll för d. 3 Aug. samma år vidtagna åtgärder med ianställandet på samma gång af sex serskilda tidningars utgifvande, utan att laga åtal emot någon enda af dem blifvit anstäldt, ehuru skäl dertill icke saknats uti de om berörda tidningar af bemälde t. f. Hofkansler gjorda underdåniga framställningar? Denna proposition blef med öfvervägande ja besvarad, ocb dymedelst beslutadt, att ofvanberörda tillämpning af 407 RB. F. komme att ske jemte en anmälan till Ständerna om förbållandet med indragningsmaktens utöfnaing. Emot hvad sålunda blifvit beslutadt anmältes reservationer af Grefve Spens, Prosten Hallström och Doktor Moren, af denne sistnämnde i enlighet med följande skriftliga anförande: Det beslut, som Utskottets pluralitet fattat, bar :jag icke kunnat dela. Sjelfva indragningsmakten anser jag ändamålslös och önskar att den må förfalla samt blifva ersatt genom något bättre. Hvad indragningarne beträffar, så är min med bekymmer förenade uppfattning den, att den dyrbara, till sin grund och sitt ändamål heliga yttranderätten blifvit missbrukad på ett för allmänna vettet mindre värdigt, för allmänna lugnet mindre helsosamt sätt. Pressen har, efter mitt oförgripliga förmenande, redan föränledt betänkliga verkningar och skall, fruktar jag, föranleda ännu betänkligare, ej blott i förhållandet emellan statsmakterna, utan fast mer emellan serskilda medborgareklasser. Då indragningarne grundat sig på full laga rätt, så, emedan denna rätt blifvit mindre klokt begagnad, finner jag bär väl anledning till ett omförmälande, såsom initiativ till önsklig förbättring, men icke till egentlig anmärkning efter 407 . At Biskop Holmström anmältes äfven reservation emot Utskottets beslut, i enlighet med följande skriftliga anförande: Jemte det jag till alla delar instämmer i Hr Doktor Morens reservation angående beskaffenheten af vår tidningspress, som föranledt det af mig ingalunda älskade bruket af indragvingsmakten, reserverar jag mig specielt deremot, att Utskottets majoritet riktat sin anmärkning för ett alltför träget och mindre lämpligt begagnande af berörde indragningsmakt emot innehbafvaren af Hofkanslersembetet. Enligt min åsigt är nemligen detta embete, i egenskap af uppsyningsmakt öfver tryckfrihetens rätta bruk, en myndighet, underordnad regeringsmakten, och icke tillhörande Konungens konselj. I konseljen skola denna subordinerade skyldighets åtgärder anmä: las till stadfästelse eller ogillande, och det tillhör Konungens rådgifvare, ibland hvilka Hofkanslern i dessa mål icke kan räknas, att tillstyrka berörde åtgärders godkännande eller icke. Hofkanslern måste, såsom jäfvig att härutinnan något yttra, vid öfverläggningen härom rådskordet frånträda. Deremot måste KonstitutionsUtskottets anmärkningar enligt 407 RB. F., riktas endast mot rådgifvarepersonalen, icke mot de underordnade embetsmän, hvilkas embetshandlingar i Konungens Statsråd skola pröfvas. Lika litet som Justitiekanslern, hvilken ock skall öfver tidningsindragningar höras, kan, enligt min tanka, Hofkanslern för berörde indragningar, hvilkas grund är och måste vara subjektift godtycklig, ställas till något ansvar enligt R. F:s 407 . — Skall denna Ä tillämpas i detta fall, måste det ske emot Statsrådets frige ledamöter, som styrkt Konungen att inlragningarne gilla. För rättvisan af en sådan illämpning bade likväl erfordrats en förutgån;en granskning icke blott af hvarje Statsrådsprotokoll, der fråga om tidningsindragningar örekommit, utan ock af sjelfva de tidningsariklar, som till indragningen föranledt; men då Jtskottet af tid och omständigbeter varit förindradt att i sådan fullständig granskning ingå, å hade väl, i mitt tycke, varit rådligast att, tan all anmärkning, åtnöjas med en blott anhRälan hbos Rikets Ständer, sedan Utskottet en