liga emot enskilda embetsmän, t. ex. Grefve Brahe,: Presidenten Skogman, m. fl., dels, emot styrelsen i allmänhet, serdeles med anledningen af den nyaste Judeförfattningen, hvarom det heter, att Konungen numera icke är blott den Svenska, utan äfven den Judiska natienens chef, hvadan föreslogs en härefter lämpad ändring i den nu öfliga Kongl. titulaturen. En tidning, som fortsatt och utan hejd tillåter sig dylika förgripliga utfall, fann Hofkansleren, jemte karakteren af smädlighet, äfven förena den af vådlighet för allmänt lugn. Då fråga härefter uppstod derom, huruvida Utskottet, utan attsingå i speciel granskning af hvad Statsrådsprotokollerna innehålla om de i ofvan intagna relation omförmälda tidningsindragringar, lämpligen för desamma kunde emot Konungens Rådgifvare i anmärkningsväg fatta något beslut, förklarade åtskilliga bland Utskottets ledamöter, att de, som under läsningen på Utskottets afdelningar af Statsrådsprotokollerna, funnit, att förbållandet med tidningsindragningarne varit sådant, som berörde relation upptoge, ansågo det vara tjenligare att med ledning af relationen undersöka förhållandet med tidningsindragningarne i allmänhet, än att ingå i speciel pröfning af hvarje serskild tidningsindragning. -Tryckfrihetsförordningens nog obestämda uttryck i afseende på de fall, då indragningsmakten kunde användas, föranledde, att det för Utskottet blefve serdeles svårt att afgöra, det något slags skäl för enskilda tillämpningar af indragningsmakten icke förefunnits; men Utskottet borde fästa uppmärksamheten derpå, att denna makt alltför ofta blifvit anlitad. Indragningsmakten vore tillkommen i strid så väl emot tryckrihetsförordningens öfriga stadganden, som emot andan och meningen af vårt konstitutionella samhällsskick i allmänhet. Den vore en godtycklig makt, såsom sådan för ett fritt folk förhatlig. Det hade derföre varit önskansvärdt, att samma makt icke någon enda gång blifvit begagnad. Det vore beklagligt, oklokt och stridande emot ett fritt folks sanna lycka, att berörda maktutöfning, så ofta som skett, : ifrågakommit, helst de tidningsartiklar, som dertill föranledt, varit, enligt Hofkanslerens om desamma i Statsrådet afgifna framställningar, af sådan beskaffenhet, att skäl till åtal för dem inför domstol förefunnits. Att förbigå den lagliga domstolsvägen och i stället anlita den godtyckliga, endast från politiska synpunkter försvarliga indragningsmakten, kunde icke annat än anses som en felaktig uppfattning af rikets sannskyldiga nytta. Som likväl denna felaktiga uppfattning i första rummet komme på Hofianslerns ansvar, vore det äfven egentligen emot honom som anmärkning för indragningsmaktens utöfning, ifall Utskottet dertill funne skäl, borde göras. Serskildt förtjenade härvid att tagas i betraktande de 6, på samma tid, enligt statsrådsprotokollet den 3 Aug. 4838, verkställde tidvingsindragningar. Hade pressens missbruk blifvit så öfverbandtagande, som desse många tidningsindragningar tycktes utvisa, hade Holkansleren bordt kunna finna, att tiden varit inne att emot samma missbruk, icke förekomna genom den redan förut så ofta begagnade indragningsmakten, anlita domstolarnes lagbundna välde att straffa brett och förbrytelser emot tryckfrihetsförordningen. Då någon åsigt emot hvad sålunda blifvit yttradt, icke inom Utskottet gjorde sig gällande, lästes af statsrådsprotokollerna endast förutnämnda för den 3 Aug. 1838, af hvilken ofvanberörde skriftliga relations innehåll än vidare vitsordades, i hvad den angick ofvanberörde 6 tidningsindragningar, som t. f. Hofkanslern Statssekreteraren von Hartmansdorff föranstaltat. Under den diskussion, som sedermera om förutberörde ämne föreföll och om hvars uppsättande i protokollet begäran icke gjordes, förekom, till grund för Utskottets redan omförmälta beslut i denna sak, följande: Grefven Ordföranden, Friherrarne Tersmeden och Kantzow, Hrr Morsing, Brinck, Wern, Elfbrinck, Petre och de Marå samt Nils Persson instämde hufvudsakligen derutinnan, att Utskottet borde, dels på sätt ofvan är upptaget, till Rikets Ständer inberätta förhållandet med indragningsmaktens utöfning i allmänhet, jemte tillkännagifvande att Utskottet af det sätt, hvarpå indragningsmakten blifvit begagnad, såsom ett generelt korrektiv emot pressens uppgifna missbruk, om hvilkas verklighet Utskottet vid förevarande förbållande icke ansett sig böra afgifva något utlåtande, funnit än ytterligare stöd för sin öfvertygelse derom, att denna makt icke endast vore rättsvidrig, utan äfven snarare hindersam för, än bidragande till uppnåendet af det med samma makt afsedda syftemål: hämmande af pressens missbruk, samt att Utskottet fördenskull vore betänkt, att när tiden för dess förhandlingar sådant madgåfve, ofördröjligen till Ständerna inkomma med betänkande om l indragningsmaktens upphörande, dels ock beslu-. ta tillkännagifvande, enligt 407 R. F., emotl. Statssekreteraren von Hartmansdorff, för detl;