om, Frågan är nu endast den: Adeln oci
Presteståndet hafva fattat ett beslut, Borgare.
och Bondestånden ett annat. Talmännen, hvil
ke ensame hafva rättigheten att vägra proposi.
tioner, der dessa äro stridande mot Grundla-
gens ordalydelse, hafva icke gjort en sådar
JT vägran, och besluten äga således all formell
legalitet. Det är under dessa förhållanden, som
majoriteten på Riddarhuset och de biskoplige
Ji Presteståndet genom voteringspropositioner-
oa kasserat sina Medståndsbeslut, som utgjor-
de den ena meningen, hvaröfver det skulle vo-
teras, ehuru adeln och presterna hadesitt eget
beslut förvaradt i det andra alternativet, och
som !de sökt göra det omöjligt för Borgare-
och Bondestånden, att få sina beslut på något
sätt underkastade omröstning. Ett mera djerft
försök, att kränka medständers rätt, har troli-
gen icke varit förspordt under nu gällande
grundlagar, och det torde ej vara ur vägen för
Hr von Hartmansdorff och de mojoriteter, öf-
ver hvilka han disponerar, att stanna ett ö-
gonblick på segerbanan och besinna sig. Ett
stort och märkvärdigt steg för denna riksdag
är af dem taget, som lätt kan leda till flera.
DE HAFVA ÖFVERGIFVIT LAGLIGHE-
TENS VÄG OCH TRÄDT IN PÅ REVOLU-
TIONENS; ty våra grundlagar veta icke af nå-
gon rätt hos tvenne riksstånd, att med förakt
tillbakavisa och förklara ogiltiga de beslut, dem
de tvenne andra stånden under lagliga former
fattat. Pet är oss alldeles omöjligt att förut-
säga hvad vidare kan blifva häraf; men det är
dubbelt - betydningsfulit, alt de båda privilegie-
rade Ståndens majoriteter äro de, som tagit
första steget på denna vådliga bana.
Det är icke på skämt som vi fråga, om Hr
von Hartmansdorff är nog obegripligen kort-
synt för att inbilla sig, att de båda stånd, hvil-
ka representera den största mängden af natio-
nen, på detta sätt skola utan motsägelse ställa
sig under hans och hans politiska vänners för-
mynderskap och låta dem kassera sina beslut!
Men om man icke kan vänta någon eftersin-
ning af denne ledamot, finnas då icke andra
på samma sida, som kunna något det ringasie
varsna tidens tecken? Hafva de, t. ex. icke
fästat någon uppmärksamhet på den förvånande
ställning, som Bondeståndet visade härom da-
gen, då de flesta ledamöter, hvilka man vanli-
gen betraktar såsom de strängaste oppositions-
männen och ledarne derstädes: Bengt Gud-
mundsson från Halland, Sven Heurlin, Hans
Jansson, Zweigbergk, Dabllöf, m. fl. talade
för ett anslag, och detsamma ändock af stån-
dets pluralitet afslogs? Kunna de ej begripa,
att sådana exempel klarligen bevisa, att det är
någonting helt annat, än tidningarnas inflytel-
se, som nu agerar i nämnde Stånd och att
de har kommittenterna, den stora massan af
svenska folkets sjelfägande allmoge bakom
sig. Man må utgjuta sig i hvilka deklamatio.,
ner som belst, dörom att denna ställning är
frambragdt genom pressen, så står den likväl
nu der såsom ett faktum, som icke mera be-
ror af pressen. Huru långt vill man då yt-
terligare fresta, att tränga på denna massa ut-
ifrån, innan man befarar en återstudsning af
den elasticitet, som ett folk med frihet och
demokrati i sina traditioner, sällan förlo-
rar? .... Vi fråga blott, och skulle några gö-
ra afseende påj ett vänligt råd af medborgare,
som älska en laglig gång i sakerna, ehvad man
in må tro om motsatsen, så är detta råd,
tt Riddarhusmajoriteten och Presteståndet må
rångå sina ofvannämnda förhastade beslut, ju
örr dess hellre, så mycket mera, som det fin-
es mycken annan adel och många andra pre-
ter, än de som deltogo i dessa beslut, hvilkas
änkesätt icke torde böra lemnas alldeles utan
ippnärksamhet.
— Nästa Måndag kommer Hr Dahlqvist att
rhålla sin recett nå Konel. stora thaatern