Hvad åter vidkommer den representationsrätt,
som Presteståndet eger och det påståendet, att re-
ligionens och bildningens sak hos ett folk, som
känner högre angelägenheter, än de materiella, bör
iaom national-representationen ega serskilda tol-
Kar, så erkänner Utskotiet, såsom sin, den öfver-
tygelse, att en nations framskridande i bildning
föga beror på den mer eller mindre lysande ställ-
ning, som denna bildnings egentliga representanter
i den politiska spheren intaga.
Ean stor politisk inflyteise, inrymd dessa repre-
sentanter, har icke sällan varit mindre fördelaktig
för bildningen sjelf, än för persoaerna, hvilka of:a
nog glömt sitt egentliga kall, för att helt och hål-
let egna sig åt den nya bana, på hvilken de egent-
ligen haft ingenting att beställa. Förnuftet röjer
sitt höga ursprung icke minst i de segrar, det vin-
ner under de mest missgynnande yttra förhållanden.
För odlingens framgång fordras s8f dess arbetare
odelad kärlek, osviklig trohet och rastlöst arbete.
Allt, som delar denna kärlek, utgör lika många
hinder för den framgång, som man vill försäkra.
Till och med de materiella vilkoren för denna
framgång försäkras vida bättre genom den kärlek
och det förtroende, som odilingens representanter
ingifva, än genom den yttre makt, de kunna sig
förvärfva. Ett folk, genomträngdt af kärlek till od-
lingens arbete och odlingens frukter, erbjuder för
åess bestånd en borgen, förgänglig såsom allt jor-
diskt, men åtminstone säkrare, än hvilka yttre in-
rättningar som helst, hvilka midt iblsnd liknöjdhet
och moralisk dvala föga kunna qvarhålla ett flyen-
de lif.
Svenska Presterskapet har utom representatio-
nen tillräckliga tillfällen att göra den heliga sek,
hvilken det förvarar, gällande. Dess kunskaper och
erfarenhet skola, äfven under ett förändradt repre-
sentationssätt, bland representanterna skaffa rum
åt så många af dets medlemmar, som fordras att i
förening med de målsmän, odlingen 1 andra sam-
hällsklasser kan påräkna, göra dess anspråk gäl-
lande.
Borgerskapet, sjelf est barn af den frigjorda i-
dogheten, kan icke, uten att förneka sitt eget ur-
sprung, protestera emot gemensamheten i nationens
politiska, mer än emot samma gemensamhet i dess
industriella, lif. En serskild stadsrepresentation i
ett land, der städerna icke ega tiondedelen af be-
folkrningen, kunde försvaras, så länge man trodde
sig kunna vid städerna fjettra all annan idoghet,
än jordbruket. Redan då försöket att inom dess
krets inmana det ännu i sin linda liggande bergs-
bruket misslyckades, var signalen gifven till en
ny sakernas ordning. Stad och land måste här
som annorstädes utveckla sig med de krafter, de
hvar för sig ega, och med det ömsesidiga bistånd,
hvaraf båda äro i lika stort behof. Båda hafvare-
dan derpå vunnit, och skola äsnu mera vinna.
Men för detta ändamål bshöfver Borgerskapst icke
någon serskild valrätt. De vidsträckta förbindel-
ser och don mångfaldiga sakkunskap, som äro o-
skiljaktiga från stadsmannaidoghet, äro mäktiga nog
att i national-representationen skaffe ett tillräck-
ligt antal af städernas, med national-rikedomens
förökning och omsättning sysselsatta, innebyggare
rum.
Bondeståndst, i besittning af större delen af Ri-
kers jord, kan genom de samfälda valen i ingen
händelse förlora något af sin redan egsnde bety-
delse. Att, efter införsnde af sådana val, någon
gång ett, i förhållande, mindre antal af Ståndets
medlemmar torde komma tillstädes på Riksdagen,
än nu, är möjligt; men om sådant, i trots af den
öfvervägande inflytelse, som Bondeståndet får på
valen, fortfar, så kan orsaken endast vara den, att
Ståndet finner landets och sitt eget väl på ett till-
fredeställande sätt bavakadt af män utur andra Stånd;
och i sådan händelse är det lika lyckligt för fo-
sterlandet och för Ståndet, att sådane män fortfa-
rande få egna sig åt ett värf, som de värdigt upp-
fyllia.
Mot dan invändningen, att valen i början skulle
blifva slumpens verk, anmärker Utskottet, att detta
äfven kan inträffa vid ståndsvalen, samt att om
folket skänker sitt förtroende till ovärdiga perso-
ner, ingen statsförfattnlog förmår rädda det. Af-
ven inom nuvarande stånd hafva kotterier kunnat
bilda sig, hvilkas passioner och intriger slagit fo-
sterlandet sår, som sent blifvit läkta. Man gjorde
väl att erinra sig dem, i stället för att skapa bjern-
spöken. Det finnes faror, hvilkas verklighet folket
Järt känna genom en så dyrköpt erfarenhet, att det
icka lätt glömmer dem
Utskottet går nu att uppsöka de klasser, åt hvil-
ka valrätten kan arförtros. Insigt och oberoende
äro de egenskaper, som dertill barättiga. Det bat,
korporationerna ådragit sig, har upkommit från de-
ras försök att gälla mer än de kunnat; Stånden
bafva glömt, att deras betydelse med tiden under-
gått förändringar, som äfven bordt motsvaras af
förändringar i representationsrätten. Utskottet bar
derföre velat gå tillbaka till sådane grundförhål-
landen, att deras artagandetill grund för velrät-
ten icke hindrar, att de af tidan inom dem fram-
kallade ändringar äfven roå medföra en förändring
i valrätten. Såsom sådane grundförhållanden har
Utskottet ansett yttre och inre förmögenhet, eller
egendom och tecknisk eller vetenskaplig bildning.
använd i yrke inom det borgerliga samhällets
spher, eller för statsändamål utom, eller i offent-
lig tjenst.
Yttre förmögenhet, ehuru i och för sig sjelf icke
bevisande, att dess innehafvare skulle hafva siörre
introsse för det allmänna bästa än den fattige, hvars
enda tillgång, arbetsförmågan, visserligen Jika väl
behöfver skydd af allmän ordning och goda lagar,
som andra kapitalier, antages dock af Utsk. såsom
en giltig grund tili valrätt, emedan den ger pre-
sumtion om insigt och oberoende, och utvidgar
sferen för ägarns medborgerliga verksamhet. Utsk.
har vidars, i betraktande af svårigheten att upp
skatta värdet af lös egendom, bibehållit den gamla
regeln, att endast fast egendom ger valrätt, utan