i De politiska samtalen hvälfva sig, sedan fler: dagar nästan uteslutande kring Hr von Hart. mansdorffs och dea biskopliga majoritetens Presteståndet statskupp, att egenmäktigt kassers en mängd af Borgareoch Bondeståndens laglig! fattade beslut i frågor om statsanslag. Omkring 142 å 43 af de voteriogspropositioner, StatsUtskottet framställt såsom föremål för omröstning i Förstärkt StatsUtskott, på grund af de olika beslut, hvari 2 stånd stannat mot 2, hafva nemligen af majoriteterne hos Adeln och Presteståndet blifvit förkastade, eburu de icke in. nefattade annat än framställning af de vilkor, hvilka i Borgareoch Bondestånden blifvit fästade vid anslagens beviljande, och hvilka vilkor just utgjorde olikheten i de beslut å båda sidor, öfver hvilka det Förstärkta StatsUtskottet tillkommer att med Rikets Ständers rätt rösta; Det skäl, som blifvit anfördt för detta djerfva och vådliga försök, att kullkasta tvänne Stånds i laglig ordning fattade beslut, är hufvudsakligen det, att Ständerne icke skulle ega rätt att fästa något sådant vilkor vid ett anslags beviljande, som hade afseende på administrativa elier ekonomiska åtgärder, emedan detta utgjorde önskningsmål, hvari det låge utanför Rikets Ständers behörighet att fatta beslut. Ständerne hafva enligt grundlagen en bestämd rätt att reglera staten, emedan den uttryckligen säger, att sedan statsverkets hehof blifvit af StatsUtskottet uppgifna och af Rikets Ständer pröfvade, ankommer det på Rikets Ständer, att en deremot svarande bevillning sig åtaga, samt att tillika fastställa, buru serskilda summor deraf skola till serskilda ändamål användas (62 RB. F.). Skulle ännu något tvifvel återstå, efter läsningen af denna , så bör det, enligt vårt omdöme, genast vara skingradt, då man ihågkommer, att Ständerna hafva obestridt den makten att kunna helt och hållet neka anslag; och kunna de neka dem, så måste de äfven kunna bevilja dem mer eller mindre vilkorligt. Försöken att räsonera bort denna makt kunna då icke bärleda sig från något annat, än ifrån den naturliga motvilja, som hofpartiet och de devuerade, efter att i en mängd af år hafva ansett Ständerna för blott ett slags beskattningsmachiner, med hvilka man kunde komma hvart man behagade, och på sin höjd för en samling af personer, hvilka man väl ändå hvart sjette ir måste låta få tala, för att de fem öfriga åren vara af med dem, måste erfara vid blotta tansan derpå, att de nu skulle komma i åtnjutanje af en så vidsträckt makt, som grundlagen verkligen gifver dem öfver sjelfva nervus rerum serendarum, som den tydligen lagt i deras hänler, och att folkets ombud, som emellan Rikslagarne tillhöra det simpla privatlifvet, derigerom skulle växa till en auktoritet, för hvilken le uniformerade och titulerade skolle nödgas tt buga sig. Men detta är icke pu den egentliga tvisterågan. Man må vara af olika tankar om vid len af denna Ständernas rättighet, tvista i åratal och skrifva böcker och afhandlingar der