i De politiska samtalen hvälfva sig, sedan fler:
dagar nästan uteslutande kring Hr von Hart.
mansdorffs och dea biskopliga majoritetens
Presteståndet statskupp, att egenmäktigt kassers
en mängd af Borgare- och Bondeståndens laglig!
fattade beslut i frågor om statsanslag. Omkring
142 å 43 af de voteriogspropositioner, StatsUt-
skottet framställt såsom föremål för omröstning
i Förstärkt StatsUtskott, på grund af de olika
beslut, hvari 2 stånd stannat mot 2, hafva
nemligen af majoriteterne hos Adeln och Pre-
steståndet blifvit förkastade, eburu de icke in.
nefattade annat än framställning af de vilkor,
hvilka i Borgare- och Bondestånden blifvit fä-
stade vid anslagens beviljande, och hvilka vil-
kor just utgjorde olikheten i de beslut å båda
sidor, öfver hvilka det Förstärkta StatsUtskottet
tillkommer att med Rikets Ständers rätt rösta;
Det skäl, som blifvit anfördt för detta djerfva
och vådliga försök, att kullkasta tvänne Stånds
i laglig ordning fattade beslut, är hufvudsakli-
gen det, att Ständerne icke skulle ega rätt att
fästa något sådant vilkor vid ett anslags be-
viljande, som hade afseende på administrativa
elier ekonomiska åtgärder, emedan detta ut-
gjorde önskningsmål, hvari det låge utanför Ri-
kets Ständers behörighet att fatta beslut. Stän-
derne hafva enligt grundlagen en bestämd rätt
att reglera staten, emedan den uttryckligen sä-
ger, att sedan statsverkets hehof blifvit af Stats-
Utskottet uppgifna och af Rikets Ständer pröf-
vade, ankommer det på Rikets Ständer, att en
deremot svarande bevillning sig åtaga, samt att
tillika fastställa, buru serskilda summor deraf
skola till serskilda ändamål användas (62 RB.
F.). Skulle ännu något tvifvel återstå, efter
läsningen af denna , så bör det, enligt vårt
omdöme, genast vara skingradt, då man ihåg-
kommer, att Ständerna hafva obestridt den
makten att kunna helt och hållet neka anslag;
och kunna de neka dem, så måste de äfven kun-
na bevilja dem mer eller mindre vilkorligt. För-
söken att räsonera bort denna makt kunna då
icke bärleda sig från något annat, än ifrån den
naturliga motvilja, som hofpartiet och de de-
vuerade, efter att i en mängd af år hafva an-
sett Ständerna för blott ett slags beskattnings-
machiner, med hvilka man kunde komma hvart
man behagade, och på sin höjd för en samling
af personer, hvilka man väl ändå hvart sjette
ir måste låta få tala, för att de fem öfriga åren
vara af med dem, måste erfara vid blotta tan-
san derpå, att de nu skulle komma i åtnjutan-
je af en så vidsträckt makt, som grundlagen
verkligen gifver dem öfver sjelfva nervus rerum
serendarum, som den tydligen lagt i deras hän-
ler, och att folkets ombud, som emellan Riks-
lagarne tillhöra det simpla privatlifvet, derige-
rom skulle växa till en auktoritet, för hvilken
le uniformerade och titulerade skolle nödgas
tt buga sig.
Men detta är icke pu den egentliga tviste-
rågan. Man må vara af olika tankar om vid
len af denna Ständernas rättighet, tvista i å-
ratal och skrifva böcker och afhandlingar der-
