Hvem skulle icke efter en sådan försäkran af en f. d. utgifvare tro, att något alldeles utomordentlig! tilldragit sig, ej mindre i den Statsekonomiska vetenskapen än i dess praktiska tillämpning, och latt alla upplyste nu amed ensu blifvit från liberala på en gång de argaste anhängare af förI budssystemet? En sådan nyhet är imedlertid I verkligen uwöfverraskande, dels derföre att man aldrig förr hört talas derom och dels ännu mer af det skälet, att man förgäfves söker bekräftelse derpå i verkligheten. Det är naturligtvis omöjligt att, hvad uf. d. Utgifvaren sjell beträffar, bestrida det en revolution verkligen inträffat i bans hjerna i afseende på ifrågavarande ämnen, helst en sådan hos honom föregått äfven i nästan alla andra ämnen; men mången torde tycka, att det exempel han åberopat angående sin person, just icke är något så godt exempel, att man icke åtminstone måste se sig om efter andra som äro bättre, innan man företager sig att svära på magisterns ord. För att finna huru orätt detta skulle vara, behöfver man också endast följa de öfriga anförda exemplen ett litet stycke väg på spåren, ty det skall då snart visa sig, att de, snart sagdt ifrån det första till det sista, ådagalägga alldeles motsatsen af f. d. Utgifvarens påståenden. Hvilka äro nemligen dessa exempel? Det är engelska parlamentets och regeringens, Nordamerikanska kongressens, Fransyska, Ryska, Österrikiska, Preussiska och de öfriga Tyska regeringarnes, enligt f. d. utgifvarens påstående i sednare tider vidtagna restriktioner, till förmån för ett kraftigt skyddssystem åt inhemska näringar. Nu förbåller det sig imedlertid så, att alla dessa regeringar, med undantag af den Ryska och kanske till någon del den Österrikiska, just på de sista två decennierna icke tilldragit, utan tvärtom Jossat på de fordna restriktionerna, och sålunda, i stället alt försvåra, snarare småningom sökt befordra ett lifligare handelsutbyte med egoa och med andra länders industriprodukter. Vi skola serskildt längre fram anmärka, i hvad fall det Tyska tullförbundet häruti kan anses hafva gjort ett undantag. Det är nemligen hvad England angår bekant, att parlamentet derstädes ifrån år 4823 dels tillåtit flere förut förbjudna artiklar till införsel, dels nedsatt afgifterna på andra artiklar, som förut varit tillåtna, men emot bögre tull, dels ändtligen frigifvit till export utan tull flera egna råämnen, som efter de äldre prohibitiva statshushållningsmaximerne ansågos såsom dyrbara skatter böra qvarhållas hemma endast för landets egen förbrukning och deribland t. ex. den vigtiga artikeln stenkol. Likaså är det bekant, att just de upplyste i England under de sista åren mer än någonsin arbetat emot jordaristokratiens iatresse att bibehålla den höga importtullen på främmande spanmål. Deremot ha åtminstone vi icke kunnat uppspåra en enda främmande industriartikel, som förr der varit tillåten, men nu blifvit förbjuden, eller på bvilken tullafgiften blilvit förhöjd; och om f. d. Utgifvaren icke heller kan nämna någon sådan, så lär han nödgas medgifva, att hans anförda exempel, så vidt det angår England, reducerar sig till en osanning, och följaktligen icke heller är värdt mers, än osanningar i allmänhet. Beträffande dernäst Nordamerikanska kongressen, så är det visserligen sannt, att den store statsmannen Clay, varit en af dem, som der talat för de prohibitiva grundsatserna af höga importafgifter, ehuru ingalunda för förbud; men lika kändt är afven, att kongressens pluralitet icke ansåg dden store statsmannen, såsom så fasligt stor i den delen, här den förkastade hans satser, och i stället antog ett annat förslag, enligt hvilket tullafgifterna årligen skulle successivt nedsättas, och slutligeri nästan alldeles försvinna. Om också ett sådant totalt afskaffande afall tull icke skulle gå i verkställighet, utan Amerikanska fabriksintresset lyckas tillvägabringa någon reaktion uti det ifrågavarande beslutet, så är detsamma likväl ett faktum, som visar att äfven detta exempel är, så vidt det rör kongressens beslut, alldeles likt det föregående deruti, att det består af bara osanning. Säkert är det väl i alla fall, att om en reaktion i Förenta Staterna skulle inträffa, kommer den hvarken att sträcka sig till absoluta importförbud, hvilkas nytta man velat bevisa med exemplen eller ens till så höga tullafgifter å utländska manufakturvaror öfverhufvud, som här varit gällande efter den sista tullLaxan. Går man nu vidare i ordningen till Frankrike, så må det till en början gerna medgifvas, itt detta land framför flera andra varit prohibitisnens förlofvade land alltsedan Napoleon införde continentalsystemet, dock icke så mycket geom förbud, som fastmer höga tullar och statsnonopolier i vissa näringar; och detta artificila skydd, som dels staten, dels vissa producener derigenom erhållit på konsumenternes be