dring. Ui:skottet känner, att, om uppkomsten un-
der förhållanden, hvilka numera upphört, eller utaf
tillfälliga orsakrr, skulle vara giltigt skäl till en
förkastelsedom, icke räts många menskliga inrätt-
ningar, icke många Statsförfattningar kunde undgå
en sådan.
Sjelfva den engelska, i båda hemisfererno, om
också icke med samma beundran, som i adertonda
århundradet, dock ännu alltid med välförtjent akt-
ning ansedda representationen har intet annat upp-
hof; och likväl hafva de fleste stater, som försökt
att på allmänna statsrättsliga grunder ordna en
bättre, funnit sig föranlåtne att mer eller mindre
efter det engelska mönstret jeroka sina med så
stolta förhoppningar inrättade statsbyggnader. Moa
den engelska författaingens utbildning har ock va-
rit gynnad af omständigheter, hvilka icke i lika
mån fallit på den Svenskas lott, och engelska fol-
ket har under århundraden ådagalagt en förmåga,
som intet annat nyare folk i samma mått erer, att
utbilda sina inrättningar till all den förträfflighet,
hvartill fröet i den finnes. Bland de yttre omstän-
digheter, hvilka mest gynnat den engelska författ-
ningons utbildning, förtjeaar serskildt nämnas den,
att de båda beståndsdelarne af engelska underhu-
set, nemligen de från grefskaperna utsedde riddarne
och städernas ombud, åtminstone så tidigt, som i
början af fjortonde århundradet, troligen utan med-
verkan af någon politisk plan, sammanträdde i ett
enda hus; hvarigsnom engelska folkets representa-
tion, i stället för tra afdelningar, såsom förhållan-
det allmännast blef på Europas fasta land, eller
fyra såsom bos oss cch på några andra ställen, in-
skränktes till tvenne, och derigenom på ena gång
hefriades ifrån alla de olägenheter, hvilka denna
flardelning öfverallt åstadkommit.
Icke såsom ett bevis på nödvändigheten af en
ombildning af Svenska netional-representationen;
men väl såsom ett bevis på behörigheien af frågan,
huruvida denoa national-representation i sin nuva-
rande form passar för vår tids behof, bar Utskot-
tet således tillåtit sig nyss gjorde anmärkning.
Das Svenska folket bör icke beskyllas för lätt-
sinne, om det nu, med uppmärksamhet på nästan
hela den civiliserade verldens efterdöme, börjar all-
verligen betänka lämpligheten af att bringa sin
national-representation i ett skick, som bättre än
det nuvarande motsvarar sitt ändamål.
Svenska folket önskar en sådan ändring, och det
är dess röst, icka blott individers, som man hör i
de yttranden, hvilka nu så allmänt fordra repre-
sentationsreform. Att detta är händelsen, derom
kan hvilken som helst, som uppriktigt vill, lätt öf-
vertyga sig.
Så länge ett omdöme af folket öfver en inrätt-
ning icke uttrycker sig i handling, kan detsäkrast
inhemtas ef det deltagande eller den likgiltighet,
hvarmed denna inrättning betraktas. Svanska fol-
kets omdöme, på detta sätt inhemtadt, utfaller föra
smickrande för närvarande representationsform. Ut-
skottet vill, till stöd för detta påstående, icke åbe-
ropa ä!dre exempel. Des är U:iskottet icke obe-
kent, att en dylik liknöjdhet för natiopal-represen-
tationen i äldre tider funnits i sjelfva Eagland och
PR I a
RR dT a Rs AR EE ER AR TT
Cs AR Rd KK RR KR KL ER RR EE
der gått så långt, att städer orbjudit sig stt, i stäl-
let för skyldigheten att till parlamentet sända om-
bud, åtaga sig underhåll af allmänt nyttiga arba-
ten; anbud, I följd af hvilkas antagande de gått
fullkomligen miste om sin representationsrätt. Men
liknöjdheten har i Sverige fortfarit. Utskottet ön-
skade att icke behöfva tillägga — tilltagit. 4772
och 4789 årens hvälfningar tala i detta afseende
alltför tydligt, att beköfra utläggning. Under den
sednaro delen af tiden från 4720 till 4772 aftog
national-representationens ansesnde hos folket i
samma mån, som den utvecklade större verksam-
het; och äfven efier 1809 års regementsförändring
kan denna representation svårligen anses hafva för-
värfvat sig folkets kärlek och tillit i den mån, som
man i ett land, med så gammal politisk frihet, och
i en tid, då det konstitutionella samhällsskicket i
bela Europa orvafattas med så varmt deliagande,
skulle synas berättigad att förmoda.
Ett förhållande, som under så olika yttre om-
siändigheter oförändgradt fortfarit, måste ega en
djupare grund, än i representanternas personlighet,
och en inrättning, som så litet lyckats att tillvinna
sig folkets tillgifvenhet, kan icke anses nationel,
icke sågas oga rot i folkets tänkesätt, lynne och
seder.
Den verkliga orsaken till detta förhållande är
jeke svår att finna. En massa af anspråk, som
korsa hvarandra, och oförmågan att emellan dem
bana väg för en jemna och resk utveckling af na-
tionens krafier; en utveckling, som lemnas till
pris åt omvexlande tröghet och våldsamma hvälf-
ningar, sådan har i allmänhet Svenska national-
representationens karakter varit, allt ifrån den tid,
då den fick bsstämdare form och verkningskrets,
och sådan mäste den, enligt Utskottets tanka, blif-
va, så länge, som dess nuvarande fördelning på
fyra serskildt öfverläggande och beslutande kam-
rar fortfar.
Denna fördelning är, i Utskottets tanka, det för-
sta och vigtigaste hindret för Svenska national-ro-
presentationen, att på ett sätt, som fallt motsvarar
dess medlemmnars fosterlandskärlek, insigter och
arbetsförmåga, fylla sin upphöjda bestämmelse. Ut-
skottet har visserligen icke förbisett frågan, om
icke olägenheterne af denna fyrdelning genom än-
åring i arbstsmethoden skulle kunna afhjelpas; men
erkänner, att det anser någon väsendtlig fördel icke
på denna väg kunna vinnas. Utskottet tror sig
icke göra Svenska folkrepresentationen mera än
sträng rättvisa, då det förklarar, att det teckniska
i våra riksdagsarbeten synes hafva vunnit all den
utbildning, som våra former och vanor i ärender-
nas behandling medgifva.
Utskottet fioner sig, vid en så vigtig fråga, icko
blott berättigadt, utan äfven pligtigt att till jem-
förelse begagna främmande efterdömen, så ofta de
antingen genom sin allmänhet hänvisa på en iden
europeiska odlingen liggande gemensam grund, el-
ler ock ega sammanhang med förhållanden, som
likna våra, Uiskottet tillåter sig således erinra, att
intet annat europeiskt land, så vidt Utskottet har
sig bekant, numera eger en i så många serskilda
beståndsdelar upplöst national-representation, som
Sverige. Äfven i de Tyska stater, hvilka bibebål-
lit den gamla inrättningen aflandständer, eger dock
plenar-församling rum, så ofta icko en verklig strid
ET EE IP PS SA ROT AA