12 OM vYCANNg OTIS Hittat PER nn Prosten Ödman slutade dezna öfverläggning. Den förre betygada att ingan missräkning är ait befara, då i mån af tullens nedsättning tullintraden ökats, ehuru väl höjelng och sänkning voro om hvarandra möjliga. Den seduare påstod förhållandet hafva varit jus: motsatsen. Betänkandet blefaf Ståndet bifallet. ANGÅENDE STATSRÅDETS BRISTANDE FULLTALIGHET. Detta gaf anledning till en långvarig öfverlägg ning, hvars resuliat redan fö ut är nämnt och hvari deltogo: Prosten Hallbeck, som redogjorde för Utskottets förfarande, tog regaringen i försvar för öfverklaga de förhållande:, då Konugen, innan han åter kan tillsätta de ledigblifna platserna, ovilkorligt beböfver tid att pröfva de personers skicklighet och mognad, som kunne komma i fråga. U:skoite: hade här något öfverskridit gränsorne; bet. borde läggas till handlingarne. Doktor Thomander ansåg förhållandet vara af den mes: betänkliga beskaffenhet. Svårigheten ait finna dugliga persener hade;bordt förutses, och för anleda till uppskof eller afslag, men nu vore lagan om ministerstyrelsen antagen och flere mål afgjorde, oaktadt bristande fullialighet, allt hade anisgit ett provisoriskt skick, och kronans anseende vore blotiställdt. Regeringen hade dock geaom denns organisation fått största konsisiens och makt; och brist på förutseende hos minisirarne vore ej detsamma som omöjlighet att verkställa. Ett icke så ringa antal personer födas med mindre vanliga an lag, och rikets bildningsanstalter äro i dei tillstånd att de kunna utveckla dessa och frambringa nog skickliga ämnen. Sådane funnos äfven att tillgå, och i sjelfva saken och förbållanderna voro ingaluade någon så stor svårighet att förefinna, att icke någon person skulle vilja träda emellan de båda statsmakterna; hvilken förevändning ganska; litet tjenade till. mildring af ansvarsskyldigheterna. Utskottets förfarande grundade sig på en ministers uppgift, och det hade således varit berästigadt as: upptaga frågan; men för Ständerna vore ej annat att göra, än återremittera, med afseende på de gjorda zeservationperna. Doktor Moren hade ej velst reservera sig. I Utskottet var man af den tanka, att anmärkningen hvarken kunde eller borde göras, men väl att man för Ständerna borde uttrycka sitt bekymmer och dertijl hade den nuvarande formen i betänkandet ansetts tjanligast. Tal. vilie ej att 407 skulle åberopes, utan föreslog att lägga förslaget till handlingarnze. Prosten Lalin fana formfel i bat., underkände anmärkniongarne, och ville lägga allisammans till handlingarne. Biskop Agardh beklagade saknad ef klarhet och bestämdhet. U:skottes sjelit hade funnit förhållandet underligt. Tal. tillstyrkte derför ej någon åtgärd, som vore förnärmande för rådgifvarne, men väl en deltagande anmälan hos Konungen. Dock, då inom åttamånader ej mindre än 4 statsministrar tjenstgjort, och sedan flere nekat mottaga lediga platserna, vore obehagligt om en sådan åtgärd skulle kunna gifva öfriga rådsledamöterna anledning att resignera och ännu ytterligare öka landets och Konungen ledsnad och bekymmer. Afslsg. Prosten Ödman frågade, huru man kan tänka, att Utskottet skulle kunnat underlåta att göra dylika anmärkningar. Man förebär väl att ingen föreskrift finnes, derost ej anmärkning vore ait hemta ur befintligt protokell; men just hvad som var försmål för anmärkningen hade inträffat, nemligen att rådet ej varit fulltaligt, och att tillstädesvarande ledamöter ej derpå gjort konungen uppmärksam. Det vore yttradt, att man ej skall bry sig om ansvarighetslagen, utan grundlagen, men då borde denna också noggrannt följas. Utskottet hade ansett sig ej böra gå Ständerna i förväg, utan åt dem öfverlemna ämnets behendling, efter att hafva yttrat: så är förhållandet. Vore något att erinra härvid, så bestode det deri att. Utskottet ej tillstyrkt en hemställan till Konungen. Tal. önskade derföre återremiss, och önskade att genom skrifvelse mnågonting kunde i saken göras. Prosten Stenhammar ansåg bet. vigtigt och. påfordra en ovilkorlig opinionsyttring afrepresentanterna. Huru långt tiden för Utskottets pröfningsrätt skulle sträcka sig, har man förbisett och ansett, hvad i grundlagen ej är förbudet, såsom af densamma medgifvet. Åtminstone lärer ej någon kunna påstå, att i nuvarande grundlag ficnes något så beskaffadt stadgande, att det berättigar Ut skottet till sådant förfarande, som det nu ifrågavarande. Då protokoll ej var att tillgå, hade, skulle man kunna säga, Utskottet gått bredvid grund lagen; och vore: det betänkligt, om ej ett sådant förfarande är nära pog att rubba densamma. Tal. var dessutom ej i stånd att uppleta syftningen i bet., men ansåg detta för sitt fel; för sitt fel, att han ej kunde uppfatta menirgarne annorlunda än som gåtor, hvilka stodo ooh undrade på hvarandra; för sitt fel, om han af nuvarande tidsförnållanden befarade återkomsten af den tid, då Konungen behöfde täla till folket och klaga deröfver, att man velat nappas med honom om hans krona. Tal. protesterade mot all åtgärd; hade ej kunnat förbise, att antagandet af ministerstyrelse stod i motsägelse med nuvarande grundlag och kollegialstyrelse, som ännu ej! vore upphäfd; och ville fråga, om Utskottet viste, att Konungen ej gjort alla försök för att få rådet falltaligt, om ej bekymren ihans och hvarje. fosterläneskt sinne bordt bereda annan behandling. Yrkade afslag. Prosten Lundblad ville ej vara vidlyftig. Utsk. hade måst göra anmärkningar. beropande af 107 6. skulle vara af motsatt verkan mot hvad man åsyftade. Tal. biträdde Hrr Holmströms och Hallströms reservationer; men önskade Rådets fulltalighet. Biskop Nibelius instämde i Hr Holmströms reservation; men anråg Utsk. hafva varit befogadt att infordra StadsRådsprotokoll, som nu, då detta ej förefanns, icke kunde gifva anledning till någon hemställan. Slutledningen fann Tal. ej rigtig, då i 407 . omröres person, men här ej någon sådan är uppgifven. Tal. instämde derföre med Hr Holmström, att den bör förfalla, helst ingen inom Stån2 2 andbet nå häonk AGtisnkR I Ä cg