12 OM vYCANNg OTIS Hittat PER nn
Prosten Ödman slutade dezna öfverläggning. Den
förre betygada att ingan missräkning är ait befara,
då i mån af tullens nedsättning tullintraden ökats,
ehuru väl höjelng och sänkning voro om hvaran-
dra möjliga. Den seduare påstod förhållandet haf-
va varit jus: motsatsen. Betänkandet blefaf Stån-
det bifallet.
ANGÅENDE STATSRÅDETS BRISTANDE
FULLTALIGHET.
Detta gaf anledning till en långvarig öfverlägg
ning, hvars resuliat redan fö ut är nämnt och hvari
deltogo:
Prosten Hallbeck, som redogjorde för Utskottets
förfarande, tog regaringen i försvar för öfverklaga
de förhållande:, då Konugen, innan han åter kan
tillsätta de ledigblifna platserna, ovilkorligt beböf-
ver tid att pröfva de personers skicklighet och
mognad, som kunne komma i fråga. U:skoite:
hade här något öfverskridit gränsorne; bet. borde
läggas till handlingarne.
Doktor Thomander ansåg förhållandet vara af
den mes: betänkliga beskaffenhet. Svårigheten ait
finna dugliga persener hade;bordt förutses, och för
anleda till uppskof eller afslag, men nu vore lagan
om ministerstyrelsen antagen och flere mål afgjor-
de, oaktadt bristande fullialighet, allt hade anisgit
ett provisoriskt skick, och kronans anseende vore
blotiställdt. Regeringen hade dock geaom denns
organisation fått största konsisiens och makt; och
brist på förutseende hos minisirarne vore ej det-
samma som omöjlighet att verkställa. Ett icke så
ringa antal personer födas med mindre vanliga an
lag, och rikets bildningsanstalter äro i dei tillstånd
att de kunna utveckla dessa och frambringa nog
skickliga ämnen. Sådane funnos äfven att tillgå,
och i sjelfva saken och förbållanderna voro inga-
luade någon så stor svårighet att förefinna, att ic-
ke någon person skulle vilja träda emellan de bå-
da statsmakterna; hvilken förevändning ganska; li-
tet tjenade till. mildring af ansvarsskyldigheterna.
Utskottets förfarande grundade sig på en ministers
uppgift, och det hade således varit berästigadt as: upp-
taga frågan; men för Ständerna vore ej annat att
göra, än återremittera, med afseende på de gjorda
zeservationperna.
Doktor Moren hade ej velst reservera sig. I Ut-
skottet var man af den tanka, att anmärkningen
hvarken kunde eller borde göras, men väl att man
för Ständerna borde uttrycka sitt bekymmer och
dertijl hade den nuvarande formen i betänkandet
ansetts tjanligast. Tal. vilie ej att 407 skulle å-
beropes, utan föreslog att lägga förslaget till hand-
lingarnze. -
Prosten Lalin fana formfel i bat., underkände
anmärkniongarne, och ville lägga allisammans till
handlingarne.
Biskop Agardh beklagade saknad ef klarhet och
bestämdhet. U:skottes sjelit hade funnit förhållan-
det underligt. Tal. tillstyrkte derför ej någon åt-
gärd, som vore förnärmande för rådgifvarne, men
väl en deltagande anmälan hos Konungen. Dock,
då inom åtta- månader ej mindre än 4 statsmini-
strar tjenstgjort, och sedan flere nekat mottaga le-
diga platserna, vore obehagligt om en sådan åtgärd
skulle kunna gifva öfriga rådsledamöterna anled-
ning att resignera och ännu ytterligare öka landets
och Konungen ledsnad och bekymmer. Afslsg.
Prosten Ödman frågade, huru man kan tänka,
att Utskottet skulle kunnat underlåta att göra dy-
lika anmärkningar. Man förebär väl att ingen fö-
reskrift finnes, derost ej anmärkning vore ait hem-
ta ur befintligt protokell; men just hvad som var
försmål för anmärkningen hade inträffat, nemligen
att rådet ej varit fulltaligt, och att tillstädesvaran-
de ledamöter ej derpå gjort konungen uppmärksam.
Det vore yttradt, att man ej skall bry sig om an-
svarighetslagen, utan grundlagen, men då borde
denna också noggrannt följas. Utskottet hade an-
sett sig ej böra gå Ständerna i förväg, utan åt dem
öfverlemna ämnets behendling, efter att hafva ytt-
rat: så är förhållandet. Vore något att erinra här-
vid, så bestode det deri att. Utskottet ej tillstyrkt
en hemställan till Konungen. Tal. önskade derföre
återremiss, och önskade att genom skrifvelse mnå-
gonting kunde i saken göras.
Prosten Stenhammar ansåg bet. vigtigt och. på-
fordra en ovilkorlig opinionsyttring afrepresentan-
terna. Huru långt tiden för Utskottets pröfnings-
rätt skulle sträcka sig, har man förbisett och an-
sett, hvad i grundlagen ej är förbudet, såsom af
densamma medgifvet. Åtminstone lärer ej någon
kunna påstå, att i nuvarande grundlag ficnes nå-
got så beskaffadt stadgande, att det berättigar Ut
skottet till sådant förfarande, som det nu ifråga-
varande. Då protokoll ej var att tillgå, hade, skul-
le man kunna säga, Utskottet gått bredvid grund
lagen; och vore: det betänkligt, om ej ett sådant
förfarande är nära pog att rubba densamma. Tal.
var dessutom ej i stånd att uppleta syftningen i
bet., men ansåg detta för sitt fel; för sitt fel, att
han ej kunde uppfatta menirgarne annorlunda än
som gåtor, hvilka stodo ooh undrade på hvarandra;
för sitt fel, om han af nuvarande tidsförnållanden
befarade återkomsten af den tid, då Konungen be-
höfde täla till folket och klaga deröfver, att man
velat nappas med honom om hans krona. Tal. pro-
testerade mot all åtgärd; hade ej kunnat förbise,
att antagandet af ministerstyrelse stod i motsägelse
med nuvarande grundlag och kollegialstyrelse, som
ännu ej! vore upphäfd; och ville fråga, om Utskot-
tet viste, att Konungen ej gjort alla försök för att
få rådet falltaligt, om ej bekymren ihans och hvar-
je. fosterläneskt sinne bordt bereda annan behand-
ling. Yrkade afslag.
Prosten Lundblad ville ej vara vidlyftig. Utsk.
hade måst göra anmärkningar. beropande af 107
6. skulle vara af motsatt verkan mot hvad man å-
syftade. Tal. biträdde Hrr Holmströms och Hall-
ströms reservationer; men önskade Rådets fullta-
lighet.
Biskop Nibelius instämde i Hr Holmströms re-
servation; men anråg Utsk. hafva varit befogadt
att infordra StadsRådsprotokoll, som nu, då detta
ej förefanns, icke kunde gifva anledning till någon
hemställan. Slutledningen fann Tal. ej rigtig, då i
407 . omröres person, men här ej någon sådan
är uppgifven. Tal. instämde derföre med Hr Holm-
ström, att den bör förfalla, helst ingen inom Stån-
2 2 andbet nå häonk AGtisnkR I Ä cg