hade bordt lära mig af de flere af dem, som yttrat sig i saken inom detta hus, att det lika litet är af deras låra, som af deras föresyn, som t. ex. Länsmännen skulie bibringas den nya öfvertygelsen, ati det är skicklighet endast och icke accord som banar väg till förtroende och de ökade löneförmoner Rikets Ständer åt dem beredt. Löneanslaget är gjordt: vi få se hvad öde som väntar de befordringsgrunder jag, denna, och längt före mig särskildta Utskottets, vid en föregående Riksdag, föreslagit. Ett vunnet anslag är dock icke at: bryta såsom ett vunnet slag eller ep ennan fördel. aJag har härmed icke velat säga ett anslagen vid denna Riksdag äro så stora, tvärtom, de torde vara allt för små i många fall — Men hvarföre då klaga? frågar man. Jag svarar med ett exempel: Det var en tiggare, som bland den mängd folk, som lemnade honom allmosor en gång mötte en person, hvilken sade honom, då han framvisade sitt afröta skadade ben: du får af mig inga penningar, men kom till mig, och jag skall bota dig, så att anledningen till ditt behof och ditt tiggerl försvinner. Han kom icke, men anträffades påföljande dagen af läkaren, som tillsporde honom om orsaken dertill. Han svarade då bevekligt: jag bad om penningar, men icke om goda råd för min sjukdom. Med detta exempel har jag velat svara, att min klagan stämmer icke in med tiggarsns, utan med läkarens. Jag klagar öfver att man icke vill bota samhäilskroppen och dess röta i det hela, utan blott framdrager dess mindre yttre sårnader till bevekeise att gifva den sin mnödtorftiga föda. En reduction foråras äfven inom den del af Statskroppen, som jag tu kommit att vidröra, ef lönerne till sina tjenstemän och tjenstemännen till sina tjenster eller, för att fortsätta exempiet, månne, om Landshöfdisgarne komme till sina löner utan förberörde stora utgifter, Rikets Siänder skulle besvåras med anslag för några böcker papper till Slottevsktmästarnes tjenstskyldiga anteciningar, belöpande sig på hela riket till blott 800 R:dr? — LandsSecresterarne likaså, 1 afseende på sina medhjelpare, Länsnotarier kallade, och deras aflöning. Behofret af det eca och andra är ebestridligt, ty Embetsmännen och deraz efterlemnade hus äro sjelfiva ofia bshöfvande; men nogafexempel i detaljer. Läkare fordras som kunna och som vilja läka, isom hafva ailvars med att mena väl med det kära fåderneslandet, som söka uppresa statskroppen från sine 4 bofällige stöd, för at: ssdan lik den fria imenniskan fullgöra sin bestämmelse. Men hvar fana läkare efter eit system af 30 år, hvarunder må hända inga läkare fostrats, ingen sundhetsiära drifvits utan kanske qvscksalfreri. Da måste dock sökas i hoppet, och kansko äro deredan fuane och .vorksamhet råder i deras expeditioner till fromma för framtiden. — Då, (hvar och en svarar för sig, jjag för mig) då må hända återkommer värman och jaitet och deltsgandes för de alimänna förbandlingarne, och anslag skola Icke vägras till läkedom och omtänksamt användande när de rätte läkerena, funne, blifva öfverens inom sig och med nationen -innan de gripa verket an. Jag ber Ridd. och Adeln om ursäkt om jag vid framförandet: af dessa mina innarsta tänkesätt förefallit något varm; imedlertid och då man segt mig att en inbjudning blifvit beslutad till de öfriga Stånden i afssende på da beslut, som här äro fattade angående statsanslagen, anhåller jag vördsamt att få anföra min reservation emot detta beslut, och om det är mig tillåte: begär jag äfven, att denna reservation måtte meddelas de öfriga Stånden, samt att jag dervid äfven måtte kortligen få bifoga dessa tanksr. j —OAV—