hade bordt lära mig af de flere af dem, som yttrat
sig i saken inom detta hus, att det lika litet är
af deras låra, som af deras föresyn, som t. ex.
Länsmännen skulie bibringas den nya öfvertygel-
sen, ati det är skicklighet endast och icke accord
som banar väg till förtroende och de ökade löne-
förmoner Rikets Ständer åt dem beredt. Lönean-
slaget är gjordt: vi få se hvad öde som väntar de
befordringsgrunder jag, denna, och längt före mig
särskildta Utskottets, vid en föregående Riksdag,
föreslagit. Ett vunnet anslag är dock icke at: bry-
ta såsom ett vunnet slag eller ep ennan fördel.
aJag har härmed icke velat säga ett anslagen vid
denna Riksdag äro så stora, tvärtom, de torde va-
ra allt för små i många fall — Men hvarföre då
klaga? frågar man. Jag svarar med ett exempel:
Det var en tiggare, som bland den mängd folk,
som lemnade honom allmosor en gång mötte en person,
hvilken sade honom, då han framvisade sitt afröta
skadade ben: du får af mig inga penningar, men
kom till mig, och jag skall bota dig, så att anled-
ningen till ditt behof och ditt tiggerl försvinner.
Han kom icke, men anträffades påföljande dagen
af läkaren, som tillsporde honom om orsaken der-
till. Han svarade då bevekligt: jag bad om pen-
ningar, men icke om goda råd för min sjukdom.
Med detta exempel har jag velat svara, att min kla-
gan stämmer icke in med tiggarsns, utan med lä-
karens. Jag klagar öfver att man icke vill bota
samhäilskroppen och dess röta i det hela, utan
blott framdrager dess mindre yttre sårnader till
bevekeise att gifva den sin mnödtorftiga föda. En
reduction foråras äfven inom den del af Statskrop-
pen, som jag tu kommit att vidröra, ef lönerne
till sina tjenstemän och tjenstemännen till sina
tjenster eller, för att fortsätta exempiet, månne, om
Landshöfdisgarne komme till sina löner utan för-
berörde stora utgifter, Rikets Siänder skulle be-
svåras med anslag för några böcker papper till
Slottevsktmästarnes tjenstskyldiga anteciningar, be-
löpande sig på hela riket till blott 800 R:dr? —
LandsSecresterarne likaså, 1 afseende på sina med-
hjelpare, Länsnotarier kallade, och deras aflöning.
Behofret af det eca och andra är ebestridligt, ty
Embetsmännen och deraz efterlemnade hus äro sjelf-
iva ofia bshöfvande; men nogafexempel i detaljer.
- Läkare fordras som kunna och som vilja läka,
isom hafva ailvars med att mena väl med det kära
fåderneslandet, som söka uppresa statskroppen från
sine 4 bofällige stöd, för at: ssdan lik den fria
imenniskan fullgöra sin bestämmelse. Men hvar
fana läkare efter eit system af 30 år, hvarunder
må hända inga läkare fostrats, ingen sundhetsiära
drifvits utan kanske qvscksalfreri. Da måste dock
sökas i hoppet, och kansko äro deredan fuane och
.vorksamhet råder i deras expeditioner till fromma
för framtiden. — Då, (hvar och en svarar för sig,
jjag för mig) då må hända återkommer värman och
jaitet och deltsgandes för de alimänna förbandlin-
garne, och anslag skola Icke vägras till läkedom
och omtänksamt användande när de rätte läkerena,
funne, blifva öfverens inom sig och med nationen
-innan de gripa verket an.
Jag ber Ridd. och Adeln om ursäkt om jag vid
framförandet: af dessa mina innarsta tänkesätt före-
fallit något varm; imedlertid och då man segt mig
att en inbjudning blifvit beslutad till de öfriga
Stånden i afssende på da beslut, som här äro fat-
tade angående statsanslagen, anhåller jag vördsamt
att få anföra min reservation emot detta beslut,
och om det är mig tillåte: begär jag äfven, att den-
na reservation måtte meddelas de öfriga Stånden,
samt att jag dervid äfven måtte kortligen få bifo-
ga dessa tanksr.
j —OAV—