i NYBERGS vid Götbgatan; samt i huset Nr 52 vid TERRAN SANNE EEE RENA RIKSDAGEN. BONDESTÅNDET. Vi meddela här nedan ett sammandrag a Bondeståndets plena för den 44 och 49 Au gusti, och äro dermed uppe med redogörelse för detta Stånds diskussioner ända till sistför flutna plenum: Plenum den 44 Augusti. Uti detta plenum afgjordes utan diskussion e mängd betänkanden. Den första öfverläggninger förekom i anledning af 42:e punkten I Ststsutskot tets utlåtande JM 226, angående mantalspennin garne, och yttrade: Hans Jansson från Elfsborgs Län: aJeg anser att Bondeståndet bör vidhålla sitt vid flara Biks dagar fattade beslut om denna afgifts upphörande Motiverne dertill äro i detta Stånd itillräckligen utvecklade. Jag vill endast pämnsa: att den drabba da fattigare familjfåder bårdas:, att den ökar och inkrånglar Uppbördsbesvåret; medför drygs kostnader för de små restantieposternos indrifvande, hvilket äfven .upptager en mängd embatsmäns och redogörares tid och möda, ofta ändamå slöst. Jag föreslår alltså, att Bondeständet måtte besluta mantälspenningarnes upphörande från och med år 1841, samt att, derest Rikets Siänder dertill samtycka, Kongl. Maj:t måtte underrättas, catt, sedan Rikets Ständer, vid. statinkomsternes beräknande, genom andra och ändamålsenligare inkomstkällor, sett sig i siånd att anslå statsverkets bethof, Ständerna hafva den tillfredsställelse, att hos Kongl. Msj:t anmäla, att denna, för de mindre jordbrukare, ringare handtverksklasser, samt fattige familjfäåder i allmänhet betungande, samt i uppbörden och dess rodovisning många besvär och kostnader föranladande inkomsttitel kunnat helt och hållet afsksffas, så att uppbörd af maäntalspennirgerae, filn och med nästkommande år icke kommer att ega rum, hvarom Rikets Ständer anhålla, att Kongl. Maj:: måtte låia vederbörande genom nådig kungörelse förständiga. — Skulle åter Medstånden icke bifella denna inkomsttitels upphörande, bör den upptagas till det af Utskottet föresisgne belopp af.300,000 Rdr. Imedålertid bar Bondeståndet, om min mening antages, uttryckt en princip, som förr eller sedaare skall göra sig gällande. Eno mängd Ledsmöter förenade sig dols genast dels under diskussionens fortgång med Hans Jensson. Johannes Christofferssbn fråga Kronobergs Län föreslog, att mantalspenningarne åtminstone ej måtte utgå före fyllda 48 år, och Rutberg upptog detta såsom enda lämpliga utvägen för närvarande. Lars Larsson från Elfsborgs Län antog, att mantalspenningarne borde, såsom en personel efgift, öfverföras på bevillningen, och Bengt Gudmundsson, som deri förenade, sig, ansåg öfverläggningen böra anstå, till dess motionen, attöfverlåta mantalspenningarne till kommunerns, blifvit ef Stånden pröfvad. Atskillige Ledamöter gjorde anmärkning mot Utskottets förslag, att å beslutet om nedsättning begära Regeringens sanktion, och i allmänhet yttrade sig alla till förmån för afgiftens upphörande och för den af Hans Jansson uttryckta tanka, att en opinionsyttring, om nödvändigheten af skatternes nedsättning, vore högst nödvändig. Efter öfverläggningens slut fattade Ståndet, för sin del, det beslut, ett mantal:penningarna skola från och med nästa års slut alldeles upphöra. Plenum den 49 Augusti. Detta plenum upptogs ef en synnerligt vidlyftig diskussion öfver LagUiskottets betänkande JM 81, som tillstyrker upphäfvande af barnaarfs tysta förmånsrätt till förmyndarens fasta egendom framför inteckpad fordran, emot en kontroll af valde gode män, som vårda den omyndiges bästa. Betänkandet återremitterades och vi upptaga derföre blott en kort resumå af de förnämsta talarnes namn och argumenter. Anders Brisman från Skaraborgs län motsatte sig helt och hållet den tysta förmånsrät tens afskaffande och detsamma gjorde Lars Persson från Blekinge. Olaus Eriksson från Göthsborgs län gjorda förmyndarekammars inrättande till vilkor för upphäfvandet och Petter Claöson fråa Elfsborgs län ville, att åtminstone en del af förmyndarns egendom borde vara don ifrågsställda förmånsrätten underksstad. Johannes Christoffersson yrkade närmare och strängare bestämmelser af de i Uiskot töts förslag nämnde gode mäns pligter, samt ansåg häradsrätten böra vid inteckningar söka underrättelse, huruvida ägarn häftar för förmynderekap och till hvad summa. Lars Nilsson från Blokingo re fererade sig till He Halllings resezvation. Håkan Nilsson från Skåne motsatse sig förslaget i kufvud saken och anmärkte tillliksa, att det skulle äga en retroaktiv verkan medeist upphäfvande af den säkerhet, omyndige i närvarande stund ägs, men Måns Jössason från semma landsksp skulle funnit sig vid sjelfva sakan om förmyndarskamrar kunnat öfverall: invättas. Hans Jansson talade för förslaget utan att mötsätta sig återremiss, och fäate uppmärksarheten synnerligen dels derpå att barnens bästa blir bättre vårdadt då det göres till föremål för kommunslvården än händelsen är nu, dels derpå, ati.den nu stadgade förmåasrätten genom hvarjehanda tillställningar lätt tillintetgöres. Anders Trysen fråa Östergötland erkände väl de ifrågaverande förrånsrätternes menlighet för krediten, men ansåg rubbningen i säkerhaien för omyndige barns rätt än större, och önskada att denna måtte uppskjuias till dess något bättre blifvit satt i stället. Nils Strindlund trodde förändringen af intet behof påkallad, och ansåg förmynderne komma i besittning af pengar just genom förmynderskapet, samt att de föreslagne gode män, som menigheten skulle utvälja, sannolikt blefve abränvinsadvokaters. Lars Larsson från Elfs borgs län var för bufvudsaken, men yrkade säkrare kontroller än de af Utskottet föreslagne, hvaremot Per Jönsson från Skåne hade icke fuanit den existerande förmånsrätten på något sätt menlig för för