och mod och kraft stodo vid Kans sida — män,
som djupt voro genomträngda af sin pligt att upp-
lysa och varna; och iikväl bar säkerligen under in-
gen period af vår historia visat sig en sådan-hand-
fallenhet hos Konungens Råd, ett sådant äflande,
ait alltjamnt skjuta callena-styrandet framför sig
och gömma sig i dess skugga, en sådan krypande
uadergifvenhet för den allena styrande viljan. Den
ringaste ahmärkning mot ex regeringaåtgärd utro-
pades med all upptänklig hätskiet, såsom aklan-
der af Konungens gerningar,, ja såsom aasteligt
tal emot Konusgen,; och den, som gjorde anmärk-
I ningen, beiraktadss aldrig såsom möjligen ledd af
lnit för landets bästa, utan såsom en orolig upp-
viglare, och misstänktes genast för afvoghet mot
havde,
dynastien. Dsnoa sjukdom, att sätta allt, som
i sammankang med dynastien, måste ovil-
korligt tillväknas rådgifvarns; ty den skulle baf-
va försvunnit, om blo:t de talat rent språk och
sagt, ait Om än möjligen i början några funnos,
som önskade det gamlas återställande, så voro de
doc så ojemförligt få; att deras önskan (och någon-
jag värre än önskan fanns bestämdt aldrig) måste
sirsnda mot den ofantliga pluralitetens kraft, mot
dess öfvertygelse, att det gamlas återförande skulle
vara förknippad! med de för Sverge obehagligaste
tänkbara politiska kombinationer. Hade Rådgif-
varne, med hela öfvertygelsens makt, utvecklat orim-
ligheten a? en fruktan för dynastiska intriger —
hade de tydligen ådagalagt, hurusom all den rege-
ringskonst och alla da bemödanden, som användas
på motande af dessa inbillade faror, voro lika myc-
ken förspilld kraft, som väl behöfss för åtgärder
till nationens bästa — hade ansträngt sig att visa,
huru föräärmande för nationen och afladande från
Regeringens sanna mål alla ansträngningar att sö-
ka trygghet i något annat än ett intimt förbund
med nationen måste vara — hade ds med hela
I värman af en djup känsla målat för den valde
Tbronföljaren, hvarföre han rätteligen blef vald,
och huru han i lif och död kunde räkns på de väl-
jandes trohet — då hade mycket varit ogjordt, som
nu fianes att beklaga.
; Men sådana allvarliga föreställningar hafva sä-
kert aldrig blifvit gjorda. Jag tänker Icke så illa
om våra Statsmän, att jag föreställer mig (såsom
mången, med personerna och förhållanderna obekant
skulis kuncna göra), det..d4e just med nöje sett ett
dylikt ogruadadt misstreende till Svenskarne exi-
stora; men jag, tror, ati Råidgifvarne i allmänhet —
så väl före som efier sista Riksdag — varit dels
rädda att framställa sanningen, com, åtminstone
till en början, kunast misshaga, dels verkligen icke
känt förhållandet. Betraktar man våra högtförnä-
mes, Rådgifvare-plantskolans, uppfostran, lefnads-
vanor och hela beteende, så skall man finna, det
de mås:e vara lika okunnige om Folkets tänkesjit,
som om dess verkliga belägenhet. Resa ingår van-
ligen isen högförnäm ynglings uppfostran; och jag
hvill föreslå dem att företaga en resa — i Bverge,
dock till märkandes på annat sätt och under sö-
jkanda af andra beröringar med Folket, än: som vin- i
nas att sltia i sin vagn och låta sina betjenter hålla
räfst med skjutspojzar. En och annan resa, på
annat sätt iöretagen, skulle fylla betydliga luckor i
I våra flesta Rådgifvare-ämnens kunskapsförråd och
medföra ansonlig nytta.
- Jag vet väl, att man svarar mig, det några bland
de sodnare Rådgifvarne utgått ur Folket; men detta
skäl gäller intet, så länge desss män blott utgöra
undantagen, men do högtförnämt födda regelz. Dej
vanbördige, som .uader sådana förhållanden upp-
stiga till förtroende och äreställsn, bilda aldrig nå-
got verkligt motstånd mot det aristokratiska koto-
riei; ty försökte de någonting dylikt, så voro de
ockeå snart Undanskuffade, eller rättare, vore ko-
teriet icke öfvertygadt, att de aldrig skola försöka,
så blefve de aldrig framdragna. Ingenting är så
ihärdigt och konseqvent, som ett vid styret varan-
de aristokratiskt koteri; och om det: bland sig in-
släpper någon främling, pröfvar dat honom och vet,
om ej. ait han biifrer en gifven anhängare, åtmin-
stoue, att han icke blifver farlig.
Det är denna ibärdighet hos en med folkets be-
hof och önskningar obekant aristokrati att tränga
sig in på Rådgifvare-platserna, gom ställt oss på
den punät, der vi stå... De högsta förmågor och de
högsta kunskaper, sam Sverge äger, borde ensam-
rie samlag dit; och förrän deta blifver system,
förr få vi icke en nationel Styrelse. Så beckaffade
och så tillkomne Rådgifvare skulla också icke med
sådan bäfvan och hätskhet spjorna mot en fullstän-
dig an:varlghet; men Ridgifvare, som Icke kunna
koppas att komms upp, som det kallas, genom!
endra medel än gunsten och slägt-rekommendatio-:
perna, de måste med händer och fötter söka afvisr
alla våra försök att utkräfva ett fullständigt ansvar; (
de måste söka uppjoga ferhögor för en fi:ndtligj:
L
4
t
1
q
!
j
:
t
N
I
;
j
j
g
(
j
sinnesstämning; deras intresse måste vara att så:
väl för Regent, som Folk, predika allenastyrelse
i dess gröfsta skepnad. Det är en besynnerlig
iakttago!se, stt Rezoenter ofta misstro aristokratien
och vilja slita sig ur dess händer, men förmå icke.
Det må då tillkomma Folken att göra det. I
Om allmänna blad icke oriktigt berättat öfver- 1
läggningarne i ett annat Stånd, angående samma:
betänkande, som vi nu förshafve, har der blifvit af!
en höglärd men yttradt, att vår gamla stridslust I
uppvaknar ånyo, och när vi ej längre kunna rikta dc
den mot yttre fisader, rasa vi mot oss sjelfven; och ) c
den höglärda Talaren slutar med den spådomen, ?
att vi hotas med upplösning, ech den klagovisan, e
att han fruktar öfverlefva sitt gamla och älskade s
fädernesland,. Detta är en hård dom och en hård sx
spådom; och jag skulle hafva sagt någonting ännu då
värre derom, ifall jag icke från barndomen vant !s
mig vid vördnad möt dem, till hvilka Talaren hö-r
fer. Att tillämpa en gifren lag, att utöfra en rät- t
tighet, för ett skaffa rättelse, der rättelse så väl
behöfves, det är då stridslust? att vilja se sina)
engelägenheter skötta af skickligare händer, det är
dåvatt rasa emot oss sjelfve? På detta sätt haf-
va säkerligen många folk varit tvungne att resa
mot sig sjelfve. Hvad upplösningev angår, så
har jag icke bäfvat så synnerligen för den, emedan
det icke gerna kan vara något annat än Riksda-
gens upplösving, hvarmed vi photas. Att detskulle
vara StatsRådets, är ej heller troligt, emedan den
redan inträffat; och alldeles: orimligt är, att en
klok menniska kunnat till den grad se I syne, att
han tyckt samhället vara färdigt att upplösas, för
det att folkets ombud villa hlifun ntaf mad Rådajf
2