och mod och kraft stodo vid Kans sida — män, som djupt voro genomträngda af sin pligt att upplysa och varna; och iikväl bar säkerligen under ingen period af vår historia visat sig en sådan-handfallenhet hos Konungens Råd, ett sådant äflande, ait alltjamnt skjuta callena-styrandet framför sig och gömma sig i dess skugga, en sådan krypande uadergifvenhet för den allena styrande viljan. Den ringaste ahmärkning mot ex regeringaåtgärd utropades med all upptänklig hätskiet, såsom aklander af Konungens gerningar,, ja såsom aasteligt tal emot Konusgen,; och den, som gjorde anmärkI ningen, beiraktadss aldrig såsom möjligen ledd af lnit för landets bästa, utan såsom en orolig upp viglare, och misstänktes genast för afvoghet mot havde, dynastien. Dsnoa sjukdom, att sätta allt, som i sammankang med dynastien, måste ovilkorligt tillväknas rådgifvarns; ty den skulle bafva försvunnit, om blo:t de talat rent språk och sagt, ait Om än möjligen i början några funnos, som önskade det gamlas återställande, så voro de doc så ojemförligt få; att deras önskan (och någonjag värre än önskan fanns bestämdt aldrig) måste sirsnda mot den ofantliga pluralitetens kraft, mot dess öfvertygelse, att det gamlas återförande skulle vara förknippad! med de för Sverge obehagligaste tänkbara politiska kombinationer. Hade Rådgifvarne, med hela öfvertygelsens makt, utvecklat orimligheten a? en fruktan för dynastiska intriger — hade de tydligen ådagalagt, hurusom all den regeringskonst och alla da bemödanden, som användas på motande af dessa inbillade faror, voro lika mycken förspilld kraft, som väl behöfss för åtgärder till nationens bästa — hade ansträngt sig att visa, huru föräärmande för nationen och afladande från Regeringens sanna mål alla ansträngningar att söka trygghet i något annat än ett intimt förbund med nationen måste vara — hade ds med hela I värman af en djup känsla målat för den valde Tbronföljaren, hvarföre han rätteligen blef vald, och huru han i lif och död kunde räkns på de väljandes trohet — då hade mycket varit ogjordt, som nu fianes att beklaga. ; Men sådana allvarliga föreställningar hafva säkert aldrig blifvit gjorda. Jag tänker Icke så illa om våra Statsmän, att jag föreställer mig (såsom mången, med personerna och förhållanderna obekant skulis kuncna göra), det..d4e just med nöje sett ett dylikt ogruadadt misstreende till Svenskarne existora; men jag, tror, ati Råidgifvarne i allmänhet — så väl före som efier sista Riksdag — varit dels rädda att framställa sanningen, com, åtminstone till en början, kunast misshaga, dels verkligen icke känt förhållandet. Betraktar man våra högtförnämes, Rådgifvare-plantskolans, uppfostran, lefnadsvanor och hela beteende, så skall man finna, det de mås:e vara lika okunnige om Folkets tänkesjit, som om dess verkliga belägenhet. Resa ingår vanligen isen högförnäm ynglings uppfostran; och jag hvill föreslå dem att företaga en resa — i Bverge, dock till märkandes på annat sätt och under söjkanda af andra beröringar med Folket, än: som vini nas att sltia i sin vagn och låta sina betjenter hålla räfst med skjutspojzar. En och annan resa, på annat sätt iöretagen, skulle fylla betydliga luckor i I våra flesta Rådgifvare-ämnens kunskapsförråd och medföra ansonlig nytta. Jag vet väl, att man svarar mig, det några bland de sodnare Rådgifvarne utgått ur Folket; men detta skäl gäller intet, så länge desss män blott utgöra undantagen, men do högtförnämt födda regelz. Dej vanbördige, som .uader sådana förhållanden uppstiga till förtroende och äreställsn, bilda aldrig något verkligt motstånd mot det aristokratiska kotoriei; ty försökte de någonting dylikt, så voro de ockeå snart Undanskuffade, eller rättare, vore koteriet icke öfvertygadt, att de aldrig skola försöka, så blefve de aldrig framdragna. Ingenting är så ihärdigt och konseqvent, som ett vid styret varande aristokratiskt koteri; och om det: bland sig insläpper någon främling, pröfvar dat honom och vet, om ej. ait han biifrer en gifven anhängare, åtminstoue, att han icke blifver farlig. Det är denna ibärdighet hos en med folkets behof och önskningar obekant aristokrati att tränga sig in på Rådgifvare-platserna, gom ställt oss på den punät, der vi stå... De högsta förmågor och de högsta kunskaper, sam Sverge äger, borde ensamrie samlag dit; och förrän deta blifver system, förr få vi icke en nationel Styrelse. Så beckaffade och så tillkomne Rådgifvare skulla också icke med sådan bäfvan och hätskhet spjorna mot en fullständig an:varlghet; men Ridgifvare, som Icke kunna koppas att komms upp, som det kallas, genom! endra medel än gunsten och slägt-rekommendatio-: perna, de måste med händer och fötter söka afvisr alla våra försök att utkräfva ett fullständigt ansvar; ( de måste söka uppjoga ferhögor för en fi:ndtligj: L 4 t 1 q ! j : t N I ; j j g ( j sinnesstämning; deras intresse måste vara att så: väl för Regent, som Folk, predika allenastyrelse i dess gröfsta skepnad. Det är en besynnerlig iakttago!se, stt Rezoenter ofta misstro aristokratien och vilja slita sig ur dess händer, men förmå icke. Det må då tillkomma Folken att göra det. I Om allmänna blad icke oriktigt berättat öfver1 läggningarne i ett annat Stånd, angående samma: betänkande, som vi nu förshafve, har der blifvit af! en höglärd men yttradt, att vår gamla stridslust I uppvaknar ånyo, och när vi ej längre kunna rikta dc den mot yttre fisader, rasa vi mot oss sjelfven; och ) c den höglärda Talaren slutar med den spådomen, ? att vi hotas med upplösning, ech den klagovisan, e att han fruktar öfverlefva sitt gamla och älskade s fädernesland,. Detta är en hård dom och en hård sx spådom; och jag skulle hafva sagt någonting ännu då värre derom, ifall jag icke från barndomen vant !s mig vid vördnad möt dem, till hvilka Talaren hö-r fer. Att tillämpa en gifren lag, att utöfra en rätt tighet, för ett skaffa rättelse, der rättelse så väl behöfves, det är då stridslust? att vilja se sina) engelägenheter skötta af skickligare händer, det är dåvatt rasa emot oss sjelfve? På detta sätt hafva säkerligen många folk varit tvungne att resa mot sig sjelfve. Hvad upplösningev angår, så har jag icke bäfvat så synnerligen för den, emedan det icke gerna kan vara något annat än Riksdagens upplösving, hvarmed vi photas. Att detskulle vara StatsRådets, är ej heller troligt, emedan den redan inträffat; och alldeles: orimligt är, att en klok menniska kunnat till den grad se I syne, att han tyckt samhället vara färdigt att upplösas, för det att folkets ombud villa hlifun ntaf mad Rådajf 2