7 UU, PART JB ERE tuo BEVIS FEST SET TN
k:r derom. :
Hvar dog få vi bör:: de stackars Rådgifvarn
förroå ingenting uträtta; de blifva icke hörda: n
skulle sjelf, om ni sutte der, icke kunna uträtt:
mer. Detta är bessämdt en osanning. Visserlige:
kunna lyten fiaonas, dom man bar förfärligt svår
att bringa till reson; men ske måste det dock kunna
Det är icke svårt att föreställa sig, hvad språk nå
gra upplyste och fosterländske män — män i or
dsts rätta betydelse, män med mod i bröstet oc
ömhet för sin egen ära — kusda föra, i fall d
ville. Herre och Konuag! (så kan man föres:äll:
sig dem talande), Eders Mej:t må tro, hvad son
helst, må önska hvad som helst; men det går doch
sannerligen icko an; folxet behöfver annat, folie
önskar annat, folket har rätt til annat, lagen bju
d:r anna:. Skulle då så illa vara, att den kon
uogsliga viljan icke låter beveka sig, oaktadt dy
lisa allvarliga föreställningar — och grundlager
har icke utan afsigt ordet callvarliga,, emedan des:
stiftare icko tänkte sig, eller åtminstone icke borde
tänka sig, möjligheten af ett motstånd i protokol.
let, som icke fanns i verkligheten, ett motstånd på
lck mot åtgärder, som res:rvanten icke ogillade a!
al! sin själ och af all sin håg — skulle, säger jag.
d2 allvarliga påminnelserne om folkets väl och fol-
keis rätt biifva lemnade utan afssende, och det icke
en gång, utan många gåsgor, ja år ut och är in
då bogriper jag icke, huru den man skulls vars
beskaffad, som ändock ihärdigt fortfore at: skyldre
i.sför hela felket, såsom. hedrad med Kozungens
förtroende. I allmänna lifvet skulle en person,
som spelade eit så ömkligt spel, genast vara bränn-
märkt såsom en menniska utan värde och blifva
skydd såsom såden; men på de aldra bögsta plat-
serna i samhället, der all åra och ädelhet anses
församlade, der skall det gå an?!
Vi höra många klagovisor em ena försvunnen mo-
rali:et hos det lägre folket; och Gud skall veta
att ett dylikt förhållande är bedröfligt. Men jeg
vill fråge, om det är mindre bekymmersamt, i fal!
samma händelse inträffar inom da så kallade högre
kiasserna. Ett armt Vittne, som talar osanning,
mister äran och allmänt förtroeads; on tullbatjent,
som blundat vid införandet af en packe kontra-
band, blir hårdt straffad och förlorar sin framiida
bargaiag. Och hvarföre sker dem allt detia? Jo,
för det de brutit sin ed. Jzg vill fråga: innebär
nu de högt uppsattes ed ingeatiog sonat än on Ce-
remoni vid installeringen i embetet? Och Rådgif-
varaes ed serskildt, innefattar den då ingenting an-
nat, än att de skola reservera sig? ingen förbin-
delse att offra äfven embete och timligt väl för sin
pligt? -
aDet hjelper ändock icke,, så svarar man mig;
aom en eflaxsnar sig, för det ban ingenting kan
uträsta, så fionas andra att tillgå, som icke sky
hvad som holst, för ati få de aflgångnes piatser.p
Denva lära, som jag ofta hört upprepas, är dock
bland det bedröfligastz, man kan tänka sig. För
det att andra finnas, som möjligen äro färdige att
begå en dålig gerning, skall således icke heller jag
sky henne?! Och dessutom kuana vi vara fuli-
komligs öfvertygade, att ett moisiånd i den anda,
jag bär föreställt mig, upprepad: ett par gånger,
skulla hejda äfven det egenkäraste lynne och
bringa äfven den oefterrättligaste till eftertanke.
Slutföljden är, ati alli, hvad man vanligen upp-
repar till ursäktande af Rådgifvare, som ej för-
må göra sina råd gällande, är et: fullkomligen
tomt rmunväder och kommer — om jag skall ut-
tala min tanke hel — rättligen icke af öfvertygel
se, att Konungen omöjligen vill lyssna Mil råd,
utan af en önskan, att han icke måtte göra det,
eller kanske rättare, ait de: allmänt måtte blifva
trodt, att han icke gör det.
Men, så vidt jag känner svensia allmogen —
och jag tror, aw de fleste af Er, mina Bröder,
bafva sarama oerfarenhet — kan deana allmoge al-
drig betagas don tron, att om dei: går orätt till,
så ar felet hos Konungens omgifolng och Rådgif-
vore. Af denna tro följer dock ingalunda, hvad
måsgen så gerna vill häraf draga, nämligen att
allmogen anser det så kallade aallena-styraniet
önskvärdt. Allmogen bar sundt förnuft nog, för
aw icke anse önskvärdt, hvad som är omöjligt.
Tanken på ett fullkomligt allena-styrande är en
galenskap, ty ingen dödlig kan 82 allt och göra
allt, eller ena någon syvnerlig del af allt. Hjel-
pare, rådgifvare, upplysare behöfver Konungen så-
ledes alltid, det begriper allmogen; och den begri-
per tillika, huru gerna desse skola se, att han ar-
ses styra allena, ty då kunna do, som verkligen
bedrifva aakerne, göra det oantestade. Det har
således alltid varit med en känsla af förvåning och
barm, som jag hört och sett det myckza ordandet
om silmogens tillgifvenhet för on ohejdad korun-
gemakt. Wi, som äro allmogens ombud, vi veta
bäst, huru ringa stöd enväldet har uti allmogens
tanke och känsla. Men — det är icke endast här-
uti, som allmogens önskningar ech öfvortygelse biif:
vis vanställd:.
Denta aailsna styrelse, hvarpå så mycket blifvit
yrkadt, och det jus: egentligen från sambällets höj-
der, d. v. s. från dem, som stå thronen närmast
och ega Konungens öra, ja nästan if-igast från dem,
som grundlagen förklarat innehafva hans förtroende,
bar blifvit på det ömkligaste sätt missledd. Detta
inser folket aanska väl, ehuru det än någoa gång
lyckats skaffa sockenstämmo- protokoll, som skola
bevisa motsatsen Folket har trott, att vår Konung
är en stor man, en hjelte och ett ovanligt snille,
men de; har aldrig låtit inbilla sig, att det största
snille får omedelbara ingifve:ser från himmelen
om saker öch rättsförhållanden och folklynne och
ssmhällsbehof i Sverge, i fall begrepp och Vanor
äro utbildades i södra Europars Aldrig har således
rådgifvares roll varit mera missförstådd, begreppet
derom mera vanstäldt, än just under dessa 30 åren.
Se vi på derss historia, så finna vi öfverallt miss-
förhållanden, oriktiga åsigter af landet och folket,
påtagligen hemtade från andra länder och andra
folk; vi se försigtighetsmåts, som skulle befunnits
onödiga, 1 fall man känt svenska folkets lynne;
vi se åtgärder, som skulle befunnits olagliga, i fall
mån känt svenska folkets lagar och rättsbegrepp;
vi se anstalter, som skulle undvikits såsom opo-
Pulära. i fall man känt: svenska folkets vanor och