7 UU, PART JB ERE tuo BEVIS FEST SET TN k:r derom. : Hvar dog få vi bör:: de stackars Rådgifvarn förroå ingenting uträtta; de blifva icke hörda: n skulle sjelf, om ni sutte der, icke kunna uträtt: mer. Detta är bessämdt en osanning. Visserlige: kunna lyten fiaonas, dom man bar förfärligt svår att bringa till reson; men ske måste det dock kunna Det är icke svårt att föreställa sig, hvad språk nå gra upplyste och fosterländske män — män i or dsts rätta betydelse, män med mod i bröstet oc ömhet för sin egen ära — kusda föra, i fall d ville. Herre och Konuag! (så kan man föres:äll: sig dem talande), Eders Mej:t må tro, hvad son helst, må önska hvad som helst; men det går doch sannerligen icko an; folxet behöfver annat, folie önskar annat, folket har rätt til annat, lagen bju d:r anna:. Skulle då så illa vara, att den kon uogsliga viljan icke låter beveka sig, oaktadt dy lisa allvarliga föreställningar — och grundlager har icke utan afsigt ordet callvarliga,, emedan des: stiftare icko tänkte sig, eller åtminstone icke borde tänka sig, möjligheten af ett motstånd i protokol. let, som icke fanns i verkligheten, ett motstånd på lck mot åtgärder, som res:rvanten icke ogillade a! al! sin själ och af all sin håg — skulle, säger jag. d2 allvarliga påminnelserne om folkets väl och folkeis rätt biifva lemnade utan afssende, och det icke en gång, utan många gåsgor, ja år ut och är in då bogriper jag icke, huru den man skulls vars beskaffad, som ändock ihärdigt fortfore at: skyldre i.sför hela felket, såsom. hedrad med Kozungens förtroende. I allmänna lifvet skulle en person, som spelade eit så ömkligt spel, genast vara brännmärkt såsom en menniska utan värde och blifva skydd såsom såden; men på de aldra bögsta platserna i samhället, der all åra och ädelhet anses församlade, der skall det gå an?! Vi höra många klagovisor em ena försvunnen morali:et hos det lägre folket; och Gud skall veta att ett dylikt förhållande är bedröfligt. Men jeg vill fråge, om det är mindre bekymmersamt, i fal! samma händelse inträffar inom da så kallade högre kiasserna. Ett armt Vittne, som talar osanning, mister äran och allmänt förtroeads; on tullbatjent, som blundat vid införandet af en packe kontraband, blir hårdt straffad och förlorar sin framiida bargaiag. Och hvarföre sker dem allt detia? Jo, för det de brutit sin ed. Jzg vill fråga: innebär nu de högt uppsattes ed ingeatiog sonat än on Ceremoni vid installeringen i embetet? Och Rådgifvaraes ed serskildt, innefattar den då ingenting annat, än att de skola reservera sig? ingen förbindelse att offra äfven embete och timligt väl för sin pligt? aDet hjelper ändock icke,, så svarar man mig; aom en eflaxsnar sig, för det ban ingenting kan uträsta, så fionas andra att tillgå, som icke sky hvad som holst, för ati få de aflgångnes piatser.p Denva lära, som jag ofta hört upprepas, är dock bland det bedröfligastz, man kan tänka sig. För det att andra finnas, som möjligen äro färdige att begå en dålig gerning, skall således icke heller jag sky henne?! Och dessutom kuana vi vara fulikomligs öfvertygade, att ett moisiånd i den anda, jag bär föreställt mig, upprepad: ett par gånger, skulla hejda äfven det egenkäraste lynne och bringa äfven den oefterrättligaste till eftertanke. Slutföljden är, ati alli, hvad man vanligen upprepar till ursäktande af Rådgifvare, som ej förmå göra sina råd gällande, är et: fullkomligen tomt rmunväder och kommer — om jag skall uttala min tanke hel — rättligen icke af öfvertygel se, att Konungen omöjligen vill lyssna Mil råd, utan af en önskan, att han icke måtte göra det, eller kanske rättare, ait de: allmänt måtte blifva trodt, att han icke gör det. Men, så vidt jag känner svensia allmogen — och jag tror, aw de fleste af Er, mina Bröder, bafva sarama oerfarenhet — kan deana allmoge aldrig betagas don tron, att om dei: går orätt till, så ar felet hos Konungens omgifolng och Rådgifvore. Af denna tro följer dock ingalunda, hvad måsgen så gerna vill häraf draga, nämligen att allmogen anser det så kallade aallena-styraniet önskvärdt. Allmogen bar sundt förnuft nog, för aw icke anse önskvärdt, hvad som är omöjligt. Tanken på ett fullkomligt allena-styrande är en galenskap, ty ingen dödlig kan 82 allt och göra allt, eller ena någon syvnerlig del af allt. Hjelpare, rådgifvare, upplysare behöfver Konungen således alltid, det begriper allmogen; och den begriper tillika, huru gerna desse skola se, att han arses styra allena, ty då kunna do, som verkligen bedrifva aakerne, göra det oantestade. Det har således alltid varit med en känsla af förvåning och barm, som jag hört och sett det myckza ordandet om silmogens tillgifvenhet för on ohejdad korungemakt. Wi, som äro allmogens ombud, vi veta bäst, huru ringa stöd enväldet har uti allmogens tanke och känsla. Men — det är icke endast häruti, som allmogens önskningar ech öfvortygelse biif: vis vanställd:. Denta aailsna styrelse, hvarpå så mycket blifvit yrkadt, och det jus: egentligen från sambällets höjder, d. v. s. från dem, som stå thronen närmast och ega Konungens öra, ja nästan if-igast från dem, som grundlagen förklarat innehafva hans förtroende, bar blifvit på det ömkligaste sätt missledd. Detta inser folket aanska väl, ehuru det än någoa gång lyckats skaffa sockenstämmoprotokoll, som skola bevisa motsatsen Folket har trott, att vår Konung är en stor man, en hjelte och ett ovanligt snille, men de; har aldrig låtit inbilla sig, att det största snille får omedelbara ingifve:ser från himmelen om saker öch rättsförhållanden och folklynne och ssmhällsbehof i Sverge, i fall begrepp och Vanor äro utbildades i södra Europars Aldrig har således rådgifvares roll varit mera missförstådd, begreppet derom mera vanstäldt, än just under dessa 30 åren. Se vi på derss historia, så finna vi öfverallt missförhållanden, oriktiga åsigter af landet och folket, påtagligen hemtade från andra länder och andra folk; vi se försigtighetsmåts, som skulle befunnits onödiga, 1 fall man känt svenska folkets lynne; vi se åtgärder, som skulle befunnits olagliga, i fall mån känt svenska folkets lagar och rättsbegrepp; vi se anstalter, som skulle undvikits såsom opoPulära. i fall man känt: svenska folkets vanor och