ill hemgift åt sina döttrar, och en af de trenne måsta således blifva lottlös och en tjenarinna iofor de båda andra; Arthur skall nu blifva den Paris, som måste döma mellan gudinnorna, icke hvilken som är den skönaste, men hvilken som är den minst sköna och, till följd deraf, minst värd att få hemgift och fästman. Han införes i en sal, der de trennae flickorna presentera sig, höljda i fotsida flor, den första i hvitt, den andra i grönt, den tredje i blått. Aribur finner väl temligen lösligt, att fälla utslag mellan trenne så väl beslöjade skönheter, men på Merwyns enträgna begäran förklarar han likväl den hvita och den gröna slöjan böra bli de lyckliga. Den tredje flickan, Eviallin, vänder sig vid denna dom ödmjukt mot sina systrar, gör en djup bugnsing och försvinner. Härefter följer en stor tornering mellan de tio friare, som anmält sig. Riddarne Galahault och Biomberis fälla sina rivaler till marken och moitaga de sköna flickorna som välförtjent lön. Eit siåtligt bröllop ttillredes. De båda brudarna yrka här, att den tredje systern skall som tjeuariona kredensa dem buffelhornet med honungsmjödet. Merwyn saknar nu först sin dotter Evirallin och sänder ut att söka efter henne. Det upplyses, att den olyckliga länge sedan ridit uti genom borgporten och låtit hälsa, att hon aldrig mer komme derinom. Arthur har åter lemnat Merwyns borg och hviiar i skogen. En ensam dam, beslöjad i blått, rider här fram mellan klyftorna. Det är den biltoga Evirallin. Hon anropar Artbur om bistånd. Konungen, som en riddare anstår, svär att våga allt för den okändas beskydd. Evirallin anförtror honom, att hon har ett omenskligt brott att hämnas, och hon ålägger sin riddare att utföra denna hämnd; det är att i stoftet fälla den unga konung Arthur, som genom en orättvis dom beröfvat henne hemgift och brudgum; konung Artbur blir af en sådan begäran ganska öfverraskad, som man lätt kan föreställa sig, men slutar med att kasta sig som tillbedjare för den skönas fötter, yppa silt namn och tilibjuda henne sig sjelf och sina borgar, sedan ban först genom en liten fint fått tillfälle se bennes händer, och funnit dem ega cådror i finaste nät,, samt likaledes se en skymtafhennes hvita panna. Evirallin har intet emot denna utgång af saken, utan låter sig föras hem till Arihurs slott, såsom hans glada fästmö. På Arthurs konungaborg står ett dundrande bröllop. Arthur gifter sig, men ingen känner -ännu brudens namn. Rundtomkring hela vida ängden äro alla riddare och högättade män inbjudna till festen. Merwyn kommer också med sina döttrar. Hvem målar deras öfverraskning, då Evirallin, smyckad till brud, går dem sjell till mötes med buffelhornet. Den ena systern blir blek som en lik, men den andra ordentligt grön i ansigtet. En välgörande gråt icfinner sig slutligen, att försona dem alla och försmälta alla hårdare känslor i den enda af en salig fröjd. Fadern upplyser nu, att Evirallin verkligen icke är hans dotter, utan en furstedotter från Cournwallis, hvilken som barn blifvit honom anförtrodd af en från sitt land förjagad fader. Derefter undervisar Arthur den gamle Merwyn om kristendomens, den heliga kalkens och det runda bordets mysterier, och lofvar honom att i den Arthurska riddarkretsen blifva upptagen, sedan Athurs kaplaner utförligen lärt bonom den kristna tron och gifvit honom dopet. Författaren synes mig här hafva utvecklat en ieke mindre utmärkt talang i återgifvandet af det gamla ridderliga och romantiska Englands karakter, och målandet af dess storartade, vildt pittoreska landtskaper, dess naturfriska och naiva seder och lif, än den han uti det föregående stycket visat i framställningen af afrikanska scenerier, en glödande natur, ett mysliskt och åt det sagolika gränsande drama. Vi tycka oss här verkligen irrande i Ossians gråa fjällar, svalkade af de svala bergsvindarna, eller omfladdrade af sväfvande dimmor, under det ett valdthorn ständigt ljuder på afstånd för våra öron, och en flod med störtadt lopp mellan de branta klyftorna, sjunger sin entoniga sång från djupet. Stycket är, i sin helhet taget, måhända det bästa i samlingen, och försvarar en plats bland de mest fulländade saker vår litteratur inom den romantiska genren eger. Boken slutar med en musiknummer: aDe två korerna. Det är ett försök i kyrkostil, såsom Hr A:s öfriga sångsaker, en något fri behandling, ren, äfven såsom dessa, af ett verkligt musikaliskt innehåll. 0. 0. Unsänä Det har blifvit anmärkt, att en alltför stor