van UUMUUMA Ul DULLVBES IV1 UJ ve FURVIMNvI,y IV re detta icke; redan vid förra Riksdagen förefaans ett sådant. Men i ställat för verklig panträtt åsyftar man endast närmare uppsigt på förmyndareräkningen, hvilken ej är af mera värde, än redan: befintlige garantier. Tal. ville derjemte och i afseende på de tysta förmånsrätterna förblifra vid den tro, att de sällan eluderas; och ati BondeS åndet i hans ort ville behålla dem, var honom nog att äfven rösta derför. Dessutom, för att förekora-) ma bedrägeri, behöfdes blott, eniigt Talarens öfver-) tygelse, att domare kungjords för hvarandra om) förmyndare-förordaanden, då det gällds personer utom deras jurisdiktion. Professor Grafström instämde med förre Telaren, och ansåg est stort steg Vara taget, om domare j! blefve ålagdt att, i förening med gode mån hålla en revision hvart tredje år: eller of.are, efter bahof; varandes det af mycken vigt, att all offoatlighe: iagttoges vid sådane förmyadersäapsförtroenden. De: arfvode, som i och för sådane gode mäns be: svär skulle komma 1 fråga, kuade eadast afse de! ras resor, hvarförutan ingen redlig torde fordra zågot. Hvad anginge de tysta förmåasrätterna, så vors det ej af deras försvinnande ait hoppas, det eiusion af lag äfven skulla vara förekommen, utac skall den, som dearaf vill begagna sig, alliid finna uivägar. Dr Björkman fann att Utskottet vissarligen sökt kontroller, men anade med Hr Halling, ati dessa torde blifva toma ord i lagen, utan visshet art de gå i fullbordan, då de i fall af u:aktlåtsahat ej medföra ansvar. Talaren skulle för sin del gilla, om vid hvari tredje år förmyndare vo:se skyldig av sillssälla domaren räkning, af hvilken denne sainare skulle gifva anhörige del; eller också om jen na kontrollerande makt införlifvades med socken nämaden; kunnandes då dan tysta förmånasrästen gerna nedflyttas. Biskop Agardh ansåg ingen störra säkerhet kuana lemnas emyndige, än just dessa tysta förrainsrätteras, som gå före all inteckalng, och förenade sig derföre med Prosten Stenhammar. Svårigheten består ju blott ui;i att skaffa sig nödige bevis; hvarföre förmyndarekamrar, eller också någon annan institution, hvarigenom åstadkommes registratur öfver alla förmynderskap i hela riket, borde icrättas. Prosten Nordhammar tyckte sig fiane, att de omyndigas rätt härstädes kommit i kollision med tvenne intressen: låatagares och låogifrvares, hvilka båda till sia förmån uadanträngde densamma. Det vore väl sannt, ait omyadige blifva sattoiceti myndighetstillstånd genom förmyndare, men blotti den mån staten på bonom håller kontroll; och kunde detta ej säkrare och till och med ej annoriunda ska än derigenom, att han med sin egendom ansvarar myndlingen sin rätt. Deita förhållande skul1s väl kunna syaas göra intrång i alimänna krediten, men det är så ömt, att det icke får kastas å sido. De: påstås väl ati omyndigas rätt ej skall vara väl bevarad nu, men den är det, så väl detj sig hafva kan; och borde det säkra tagas för dei; osäkra; och är domaren ingalunda utan ansvar i; nuvarande förhållanden. Förmyngdarekamrar kunde väl öppna en utväg för en säkrare vård, men af hittills befintlige har man exempel på motsatsen, och ati just genom denna inrättning omyndige gjort förlust; och skulle kommunen blifra en koctrollerande makt, kunda lätt förmyndare och kommunalstyrolse komma att skjuta skulden på hvarandra, och myndlings rätt få sitta emellan. Talaren förenade sig för öfrigt med Hr Halling, och var af den tanka, att det måste föruisätta en sömnaaktighet hos domaren, om han ej skulle hafva reda på de inteckningstillställningar, hvarigenom en förmyndare skulle kuznaa vilja åtkomma myndlings egndom. Biskop Holmström hade allt sedan 1828 års Riksdag trott de tysia förmånsrätterna böra upphöra, då de, efter hans öfvertygelse, vore en orättvisa, till förmån för omyndige, och dessutom så lätt kunna eluderag. Ett annat medel borde derföre i stället påtänkas, och ett sådan: vore just att förmyndare vore skyldig inteckna sin egendom till myndlinszs säkerhet. Att den ene domaren sedan skulle vara skyldig gifva den andra underrätielse, torde blifva nog svårt, och borde i sådant fall åfven summan uppgifvas. Bagärde återremiss. D: Wallin var förekommen af Hr Holmström, kunde ej försvara betänkandet, utan fordrade återremiss. Prosten Örnberg trodde vara en erkänd sanning, att en mängd omyndiges rätt förspilles dels genom ekunnighet, dels ock genom iilvilja och bedrägeri. Det vore väl sanat, att häradsrätten har iaseende öfver deras rätt, men dess mollankomst sker vanligen först då när den bilr omtvistad och räkenskaperna gått genom så många händer och äro så intrasslade, att domstolen svårligen och ofta alls icke kan taga reda på dem; hvaden de omyndiga få lida. Förmyndarekamrar voro ändamålsenliga såsom kontroller, och önskade Talosen, att Ständerna må taga vorkliga och så kraftiga åtgärder i detta fail, att man ej hädanefier må siå lika långt : från måle:. Redlige män böra grenska alla räkningar, och är det bättre, att några omkostnader härför göras, än att omyndizas egendom går till spillo. Förenade sig med Hr Halling och Stenhammear om tysta förmånsrätterna. Dr Bexell öaskade återremiss, på det Utskottet! måtte taga saken I närmars öfvervägande. Biskop Hedren fann sig nu förekommen af Biskop Agardh, och delade fullkomligt hans tanka om ändamålsenligheten af hans uppkastade förslag om ett förmyndare kontor för hola riket, der summan! äfven skulle uppgifras; bvarigenom förmånsrätten hade upphört att vara tyst, och ej mera vore en snara, som ej kunde undvikas. oo AA mm LK LL j i Å l Dr Moren trodde, att om gode männen skola hafva ersättning — och för in:es lära de ej åtaga sig besväret — så få omyndige betydligare omkostnader än dsn vanliga förmyndarsprocenten; och då inom tre år mycket kan hända, och flsre förändringar kunna inträffa, skulle desse gerna kunna undvaras. Inteckning 1 förmyndarens egendom, eller en serskild auktoritets eller också kommunvalstyrelsens ansvarighet vore tillförlitlig garanti; förutan en sådan kunde Tal. ej tillstyrka betänkandet. Prosten Hallström var nästan färdig att bifalla. Tysta förmånsrätten vore byggd på falsk grund, och