ill hemgift åt sina döttrar, och en af de trenne
måsta således blifva lottlös och en tjenarinna
iofor de båda andra; Arthur skall nu blifva
den Paris, som måste döma mellan gudinnorna,
icke hvilken som är den skönaste, men hvilken
som är den minst sköna och, till följd deraf,
minst värd att få hemgift och fästman. Han
införes i en sal, der de trennae flickorna pre-
sentera sig, höljda i fotsida flor, den första i
hvitt, den andra i grönt, den tredje i blått.
Aribur finner väl temligen lösligt, att fälla ut-
slag mellan trenne så väl beslöjade skönheter,
men på Merwyns enträgna begäran förklarar
han likväl den hvita och den gröna slöjan böra
bli de lyckliga. Den tredje flickan, Eviallin,
vänder sig vid denna dom ödmjukt mot sina
systrar, gör en djup bugnsing och försvinner.
Härefter följer en stor tornering mellan de tio
friare, som anmält sig. Riddarne Galahault och
Biomberis fälla sina rivaler till marken och
moitaga de sköna flickorna som välförtjent lön.
Eit siåtligt bröllop ttillredes. De båda bru-
darna yrka här, att den tredje systern skall
som tjeuariona kredensa dem buffelhornet med
honungsmjödet. Merwyn saknar nu först sin
dotter Evirallin och sänder ut att söka efter
henne. Det upplyses, att den olyckliga länge
sedan ridit uti genom borgporten och låtit hälsa,
att hon aldrig mer komme derinom.
Arthur har åter lemnat Merwyns borg och
hviiar i skogen. En ensam dam, beslöjad i
blått, rider här fram mellan klyftorna. Det är
den biltoga Evirallin. Hon anropar Artbur om
bistånd. Konungen, som en riddare anstår,
svär att våga allt för den okändas beskydd.
Evirallin anförtror honom, att hon har ett
omenskligt brott att hämnas, och hon ålägger
sin riddare att utföra denna hämnd; det är att
i stoftet fälla den unga konung Arthur, som
genom en orättvis dom beröfvat henne hemgift
och brudgum; konung Artbur blir af en sådan
begäran ganska öfverraskad, som man lätt kan
föreställa sig, men slutar med att kasta sig som
tillbedjare för den skönas fötter, yppa silt namn
och tilibjuda henne sig sjelf och sina borgar,
sedan ban först genom en liten fint fått tillfälle
se bennes händer, och funnit dem ega cådror i
finaste nät,, samt likaledes se en skymtafhen-
nes hvita panna. Evirallin har intet emot denna
utgång af saken, utan låter sig föras hem till
Arihurs slott, såsom hans glada fästmö.
På Arthurs konungaborg står ett dundrande
bröllop. Arthur gifter sig, men ingen känner
-ännu brudens namn. Rundtomkring hela vida
ängden äro alla riddare och högättade män in-
bjudna till festen. Merwyn kommer också med
sina döttrar. Hvem målar deras öfverraskning,
då Evirallin, smyckad till brud, går dem sjell
till mötes med buffelhornet. Den ena systern
blir blek som en lik, men den andra ordentligt
grön i ansigtet. En välgörande gråt icfinner
sig slutligen, att försona dem alla och försmälta
alla hårdare känslor i den enda af en salig
fröjd. Fadern upplyser nu, att Evirallin verk-
ligen icke är hans dotter, utan en furstedotter
från Cournwallis, hvilken som barn blifvit honom
anförtrodd af en från sitt land förjagad fader.
Derefter undervisar Arthur den gamle Merwyn
om kristendomens, den heliga kalkens och det
runda bordets mysterier, och lofvar honom att
i den Arthurska riddarkretsen blifva upptagen,
sedan Athurs kaplaner utförligen lärt bonom
den kristna tron och gifvit honom dopet.
Författaren synes mig här hafva utvecklat
en ieke mindre utmärkt talang i återgifvandet
af det gamla ridderliga och romantiska Eng-
lands karakter, och målandet af dess storartade,
vildt pittoreska landtskaper, dess naturfriska och
naiva seder och lif, än den han uti det före-
gående stycket visat i framställningen af afri-
kanska scenerier, en glödande natur, ett my-
sliskt och åt det sagolika gränsande drama. Vi
tycka oss här verkligen irrande i Ossians gråa
fjällar, svalkade af de svala bergsvindarna, eller
omfladdrade af sväfvande dimmor, under det
ett valdthorn ständigt ljuder på afstånd för
våra öron, och en flod med störtadt lopp mel-
lan de branta klyftorna, sjunger sin entoniga
sång från djupet. Stycket är, i sin helhet ta-
get, måhända det bästa i samlingen, och för-
svarar en plats bland de mest fulländade saker
vår litteratur inom den romantiska genren eger.
Boken slutar med en musiknummer: aDe två
korerna. Det är ett försök i kyrkostil, såsom
Hr A:s öfriga sångsaker, en något fri behandling,
ren, äfven såsom dessa, af ett verkligt musi-
kaliskt innehåll. 0. 0.
Unsänä
Det har blifvit anmärkt, att en alltför stor