stället för barnets späda former, och som det sålunda må synas förlåtligt, att den gamle fadren haft någon möda att igenkänna. Ismene förtäljer nu, hur hon här uppvuxit under trogen vård af en förträfflig man vid namn Laonikos, som nyss aflidit, bur hon af honom ömt fostrats till dygd och undervisats i musikens glada konst. Chrysoloras utbrister härvid frågvist: PE hvarpå Ismene svarar sålunda: Po ess ta Laonikos det till tack och till belöning af din unga dotter tog, att hvarje afton sittande i grottans port den stund, då solen sjunkande mot dammen log, han ställde henne framför sig, att sakta stå, och han betraktade, han såg på henne då — så ser en gud. Han forskade i sig försänkt, en flamma upp i ögat glimmade så klar, men ej ett ord till henne talade han ut. Till slut han nickade, steg upp, sin lyra tog, och sjöng en sång, som ej din dotter rörde alls Jag fattar meningen häraf, — säger Chrysoloras, — min dotters moder, sin Deidamia han i barnet såg framför sig . . .... Vi få sålunda veta, att Laonikos aldrig lemnat Ipsara, utan hållit den röfvade flickan förborgad uti svangrottan alltifrån första stunden, samt att kung Chbrysoloras farit hafven omkring som en verklig tosing. Denne sednare vill nu begifva sig på det skyndsammaste upp till Ipsaras furstesäte och reklamera sin sjelfvilligt suspenderade värdighet, men Ismene talar till honom ganska förnuftigt och berättar, att under de femton år, han varit borta, folket varit styrdt af ett råd, som det valt åt sig ur sin egen krets, och att det ganska väl hjelpt sig fram förutan konung. Det är derföre icke värdt för dig nu, — säger hon — ,att sträcka trasig arm mot kronans guld,, utan , . . låt på ditt Ipsara folket sörja sjelf för hvad som är att sörja för i detta land, och ber honom att beskedligt bli qvar i hennes grottas vårn, der de skola lefva ett patriarkaliskt lif förutan sorg och bekymmer. Gubben finner förmodligen detta räsonnabelt och skänker förslaget en tacitus consensus,, emedan författaren icke låtit honom derpå yttra något till svar. Stycket är, som man finner, egentligen ett slags novell i dramatisk form, och det har icke legat i författarens plan att, vare sig i fråga om karakterer eller situationer, uttömma allt hvad ämnet kunnat gifva vid handen, i fall han velat lemna ett mera helgjutet och utfördt egentligt drama. Sålunda försvinner t. ex, den svärmande Laonikos helt och hållet från skådebanan redan med femte scenen, och hvad sedan händer, innefattas nästan alltsammans ij berättelse, i stället för att framstå som bändelse sjelf. Imedlertid eger poemet genom sina rika skönheter i sjelfva språket, den kolorit,! som ligger utbredd öfver det hela och denj känsla, som derinom andas, tillräckligt för att fängsla och underhålla, äfven om man deri förgäfves söker ett dramas intresse, i strängare mening taget. Från Egeiska hafvets vackra öar för oss författaren i nästa stycke, kalladt Schems-el-Niharp, direkte till Abyssinien och Nubien i det sagodunkla Afrika. En abyssinisk prins Amda Yussuf bar från Nubien röfvat en underskön konungadotter vid namn Schems-el-Nihar, en mö med de ,gudasvartaste, behag och långa ebenholts-lockar. Under färden öfver öknarna har den älskliga bruden varit i stor fara för ett lejon, i hvars grotta hon dristat sig in, för att söka Amda Yussuf, hvilken gått ut att jaga; bon har likväl genom en sång lyckats inlulla djuret i en behaglig slummer och sålunda helbregda kommit ur sin kinkiga belägenhet. Till tacksambet härför yrkar bon nu, att, innan bröllop står, det bygges vid den tamarind-omsusade Dembeasjön ett tempel åt lejonet, och att lejonet sjelft skall föras dit, sättas der och utaf offer äta; knäböjd vill min höga gud jag dyrka. Amda Yussuf, som längtar till bröllop, räcker handen mot solen och gör en högtidlig ed, att templet skall byggas med det aldra första. Och så sker; furstesonen sänder tjugo skyttar med snaror, .men inga pilar, ut till lejongrottan; dessa lägga ett nät öfver den barska guden, sätta honom vördnadsfullt i en bur, gjord af helga spjälor, och föra honom på gyldne stänger hem till templet. En Schangallas-träl och en trälinna slagtas till offer åt guden, men härpå står bröllop med lust och fröjd, och om natten hvilar Scbems-el-Nihar hos Amda Yussuf i tamarinderskogens skuggor. Amhara-skalderna sjunga till de nygiftas lof, och qvinnorna bålla högtidliga processioner, upplysande skogen med tindrande mastix-facklor. Hvarje afton slagtades till lejongudens ära en Schangallas-träl och en trälinna. Så kom dödens afton en gång till den sköna Arju-wanka; denna är en furstebrud från Gallas och Schangallas land, som af röfvare blifvit förd från sitt bem och sedan försålts i Abyssinien. En slafvinna, äfven af Gallas ätter, igenkänner den AO RTR I AE I FF a 4 omm LL mn sr pe mm AD