stället för barnets späda former, och som det
sålunda må synas förlåtligt, att den gamle fa-
dren haft någon möda att igenkänna. Ismene
förtäljer nu, hur hon här uppvuxit under tro-
gen vård af en förträfflig man vid namn Lao-
nikos, som nyss aflidit, bur hon af honom ömt
fostrats till dygd och undervisats i musikens
glada konst. Chrysoloras utbrister härvid frågvist:
PE
hvarpå Ismene svarar sålunda:
Po ess ta Laonikos det till tack
och till belöning af din unga dotter tog,
att hvarje afton sittande i grottans port
den stund, då solen sjunkande mot dammen log,
han ställde henne framför sig, att sakta stå,
och han betraktade, han såg på henne då —
så ser en gud. Han forskade i sig försänkt,
en flamma upp i ögat glimmade så klar,
men ej ett ord till henne talade han ut.
Till slut han nickade, steg upp, sin lyra tog,
och sjöng en sång, som ej din dotter rörde alls
Jag fattar meningen häraf, — säger Chry-
soloras, —
min dotters moder, sin Deidamia han
i barnet såg framför sig . . ....
Vi få sålunda veta, att Laonikos aldrig lem-
nat Ipsara, utan hållit den röfvade flickan för-
borgad uti svangrottan alltifrån första stunden,
samt att kung Chbrysoloras farit hafven omkring
som en verklig tosing. Denne sednare vill nu
begifva sig på det skyndsammaste upp till Ip-
saras furstesäte och reklamera sin sjelfvilligt
suspenderade värdighet, men Ismene talar till
honom ganska förnuftigt och berättar, att un-
der de femton år, han varit borta, folket varit
styrdt af ett råd, som det valt åt sig ur sin
egen krets, och att det ganska väl hjelpt sig
fram förutan konung. Det är derföre icke värdt
för dig nu, — säger hon — ,att sträcka trasig
arm mot kronans guld,, utan
, . . låt på ditt Ipsara folket sörja sjelf
för hvad som är att sörja för i detta land,
och ber honom att beskedligt bli qvar i hen-
nes grottas vårn, der de skola lefva ett patriar-
kaliskt lif förutan sorg och bekymmer. Gub-
ben finner förmodligen detta räsonnabelt och
skänker förslaget en tacitus consensus,, eme-
dan författaren icke låtit honom derpå yttra
något till svar.
Stycket är, som man finner, egentligen ett
slags novell i dramatisk form, och det har icke
legat i författarens plan att, vare sig i fråga
om karakterer eller situationer, uttömma allt
hvad ämnet kunnat gifva vid handen, i fall han
velat lemna ett mera helgjutet och utfördt e-
gentligt drama. Sålunda försvinner t. ex, den
svärmande Laonikos helt och hållet från skåde-
banan redan med femte scenen, och hvad se-
dan händer, innefattas nästan alltsammans ij
berättelse, i stället för att framstå som bän-
delse sjelf. Imedlertid eger poemet genom sina
rika skönheter i sjelfva språket, den kolorit,!
som ligger utbredd öfver det hela och denj
känsla, som derinom andas, tillräckligt för att
fängsla och underhålla, äfven om man deri för-
gäfves söker ett dramas intresse, i strängare
mening taget.
Från Egeiska hafvets vackra öar för oss för-
fattaren i nästa stycke, kalladt Schems-el-Ni-
harp, direkte till Abyssinien och Nubien i det
sagodunkla Afrika. En abyssinisk prins Amda
Yussuf bar från Nubien röfvat en underskön
konungadotter vid namn Schems-el-Nihar, en
mö med de ,gudasvartaste, behag och långa
ebenholts-lockar. Under färden öfver öknarna
har den älskliga bruden varit i stor fara för
ett lejon, i hvars grotta hon dristat sig in, för
att söka Amda Yussuf, hvilken gått ut att jaga;
bon har likväl genom en sång lyckats inlulla dju-
ret i en behaglig slummer och sålunda helbregda
kommit ur sin kinkiga belägenhet. Till tack-
sambet härför yrkar bon nu, att, innan bröllop
står, det bygges vid den tamarind-omsusade
Dembeasjön ett tempel åt lejonet, och att lejo-
net sjelft skall föras dit,
sättas der och utaf offer äta;
knäböjd vill min höga gud jag dyrka.
Amda Yussuf, som längtar till bröllop, räcker
handen mot solen och gör en högtidlig ed, att
templet skall byggas med det aldra första. Och
så sker; furstesonen sänder tjugo skyttar med
snaror, .men inga pilar, ut till lejongrottan;
dessa lägga ett nät öfver den barska guden,
sätta honom vördnadsfullt i en bur, gjord af
helga spjälor, och föra honom på gyldne stän-
ger hem till templet. En Schangallas-träl och
en trälinna slagtas till offer åt guden, men
härpå står bröllop med lust och fröjd, och om
natten hvilar Scbems-el-Nihar hos Amda Yus-
suf i tamarinderskogens skuggor. Amhara-skal-
derna sjunga till de nygiftas lof, och qvinnorna
bålla högtidliga processioner, upplysande sko-
gen med tindrande mastix-facklor.
Hvarje afton slagtades till lejongudens ära en
Schangallas-träl och en trälinna. Så kom dö-
dens afton en gång till den sköna Arju-wanka;
denna är en furstebrud från Gallas och Schan-
gallas land, som af röfvare blifvit förd från sitt
bem och sedan försålts i Abyssinien. En slaf-
vinna, äfven af Gallas ätter, igenkänner den
AO RTR I AE I FF a 4 omm LL
mn sr pe
mm AD