kan begagna dem. Och huru skali det kunna blif-
va annorlunda, då mannen är stadd på en bestän-
dig vandringsfot, och familjlifvet, utan stöd, van-
helgas? Och hvad skall blifva af sålunda uppfo-
strade barn? Tiliståndet voro bedröfligt; men hvar
kunde hjelpen sökas? En hvar är ju herre på sin
jord, sin täppa. I så varande förhållanden hade
U:sk. gått den rätta medelvägen. Kunde sådana
olycklige barn uppfödas till duglige medlemmar i
samhället, vore mycket vunnei. Men huru skulle
detta ske?
Prosten Osterman trodde, att U:sk. gått en vis
medelväg; dock kunde förbindelsen att understödja
mera utvidgas. Agare af fabriker och bruk borde
sjelfve ansvara för sina fattiges vård, åtminstone
för ej blott fem år, utan hela lifstiden, ansvara
!V.:del af fattigvården. Pörsonel afgift skulle blifva:
betungande.
Prosten Sandberg: Om nu gjorda lagstiftning för
folkundervisning, kommunal-inrättaing och fawig-
vård kunde bota tidens stora kräfia, pauporism och
lösdrifveri, så hado Rikets Representanter ej för-
gäfvas varit tillsamman; men, ty värr, kunde man
väl ej hoppas hafva att förvänta en så lycklig följd.
Utsk. hade i sitt förevarande förslag för mycket
reglementerat. Församlingarna borde, utan hinder
af denna stadga, få ordna sin fattigvård. Endast
orkeslösa borde få understöd, och då helst inac-
korderas; men också vore billigt, att beböfvande
få hjelp till sina barns uppfostran, derost de i an-
nat fall ej äro dertill mäktige. Egentliga tiggare
borde ej någorstädes få någon hjelp, utan att der-
för något uträtta. En dag elier deromkring borde
de af husbonde vid arbete qvarhålias, och dessför-
utan vara förbudet att gifva dem något. Arbats-
anstalt vore deremot i yttersta nödfall att tillgripa,!
ty ju mer andra tänka för dem, desto mindre bry
de sig derom sjelfva. Banden emellan husbönder
och tjenare borde, i stället att lossas, snarare till-
knytas, och husbonde tillse, buru de sednare an-
vända sina medel, samt att de insätta åtminstone!
något i sparbank; dock skulle alla medel vara för-;
gäfves, derest ej bränvinsbränning förekommes. För!
öfrigt vore 41788 års Förordning lämpligare, än nu:
föreslagna 35, 6 och 7 S. I
Professor Geijer var af den tanka, att, lika som
folkundervisningen ej ensamt kunde kastas på kom-
munen, utan att staten dertill bidroge, lika litet
bör detta här blifva förhållandet; men ordzsandet
och kontrollsringen kunde af kommunerna besörjas.
Presten vore hittills hufvudpersonen, men det vore:
ej nödvändigt härefter; varandes dessutom mnödigti
att en Länsnämnd finnes, derifrån ärenderna kunna
till behörigt departement sedan ingå, så att stacen
Faitigvårdssambällen böra
på detta sätt får deltaga.
få sammanslås, men ej sönderdelas. Talaren in-;
stämde deri med Hr Kremer. Arbetaren borde:
för öfrigt sättas i. tillfälle, att utan olägenhet öfser-.
flytta från ena fattigvårdssamfundet till det andra.
Förenade sig i andra punkterna med Hr Åstrand.
Med Talaren instämde Biskop Bruhn.
Prosten Hallström erkände riktigheten af de grun-
der, hvarefter Utskottet förfarit. Stadgan vore verk-
ligen fristående för sig och uten sammanhang med
öfriga kommunallagstiftningen.
sen borde fritt väljas; dock kunde Pastor vara ord-:
förande. Granskning och kontroll skulla bättre be-
sörjas af en sorts högre embstsmän. Arlig afgift
borde åläggas den, som emottager sådane, de der:
kunna bshöfva understöd. Talaren gillada den per-:
sonella afgiften; men om öfriga fattigvårdsafgiften
skall utgöras efier bevillning, kommer den att för
mycket drabba embetsmännen. Jordbrukaren, som
bäst inrättat sitt hushåll, och med minsta olägen-
het kan utgöra en sådan afgift, bör mera vidkän-
nas den.
Biskop Nibelius ansåg hvarje församling böra
)
försörja sina fattige, men trodde, att desia ofta:
vore omöjligt, derest ej omkringligganda kom-
me tili bjelp. Alldeles: nödvändigt fann Talaren
vara, att staten anslår vissa summor åt läne-
styrelserna, som, vid intzäffande behof, kunde an-;
vändas till beredanda af arbetsförtjenst. I fattig-;
kommitterna, som nödvändigt böra finnas, skall
Pastor vara sjelfskrifven ledamot och kanske ordfö- !
rande; ty med barnens och personernas vård i all-
mänhbet vore denna angelägenhet så nära förenad.
I afgiften borde hvarje församlingsledamot, i för-
hållande till förmögenhet deltaga.
Bi:sizop Agardh förenade sig med Hz Lyth; ansåg
landsmanskapet vara det band, som närmast bör
fästa beböfvande och icke behöfvande vid hvaran-
dra, och bereda de förra undöerstöd.
Kyrkoberde Bergvall trodde Utskottet hafva nå-
gorlunda gått medelvägen. Likasom den vore den
bästa regering, som kostade mindst, så ville Tala-
ren äfven här sett mindre omkostnader mnödige.
Men nu, sökande att göra ett godt, hade men ska-
pat ett ondt. Fordom hette det: arbeta orkar jag
ej; tigga blyges jag; men nu: arbeta orkar jsug,
men tigga är ingen skam, Den featiige borde der-
före ej försörjas, men väl sättas i tillfälle att kunna
sje!? försörja sig, och bör hvarje understöd försträc-
kas under egenskap af förskott, men ej gåfva. Spar-
banker vore derför ändamålsenliga, ocb af mera
vigt än arbetsinrättningar. Det vore nämligen ej
Ppog, att den fattiga får arbeta; ban bör också gö-
ras omtänksam. Mycken vigt borde derföre läggas
först på ärdamålsenliga skolinrättningar. Ju mera
speciel fettigvården sedan vore, desto bättre; men
ingen med förmåga att arbeta borde erkännas till
fuilt understöd. Dessutom vore väl lätt bestämma
den fattiges behof, men ej så lätt den underhållan-
des förmåga. Qvinna, som kan vårda barn, bör ej.
se detsamma sig frånryckt. Vid 41 g ansåg Ta-
laren, att, i fall af tredska, mycken varsamhet bör!
iakttagas. l
Doktor Agrell ansåg den I 9 S 5 mom. Sockne-
männen ålagda skyldigheten, att bereda de fattiga
arbete, svår att uppfylla, och önskadese uppgifvet,
hvilka åtgärder som borde vidtagas i dylika fall.
Hade för öfrigt några mindre anmärkningar.
Doktor Björkman ville, att flere pastorater skulle
få förena sig om fattigvård, äfvensom att enskilda
korporationer borde få hafva sina. Trodde äfven
nägra tillägg böra göras, såsom om husbonces skyl-
dighet att äfven sörja för deras barn, som ej njuta
understöd, om dessas vård försummas. Uppteck-
ning och användande af ett fattighjons tillhörighe-
ter trodde Talaren väl ej böra ske förr än efter
hans död. Personelafgift till 3 å4sk. kunde gerna
erläggas. Slutligen anmärkte Talaren. att tid för
!
Fattigvårdsstyrel-
-— Me -— - — 0 - JR -
j
;