kan begagna dem. Och huru skali det kunna blifva annorlunda, då mannen är stadd på en beständig vandringsfot, och familjlifvet, utan stöd, vanhelgas? Och hvad skall blifva af sålunda uppfostrade barn? Tiliståndet voro bedröfligt; men hvar kunde hjelpen sökas? En hvar är ju herre på sin jord, sin täppa. I så varande förhållanden hade U:sk. gått den rätta medelvägen. Kunde sådana olycklige barn uppfödas till duglige medlemmar i samhället, vore mycket vunnei. Men huru skulle detta ske? Prosten Osterman trodde, att U:sk. gått en vis medelväg; dock kunde förbindelsen att understödja mera utvidgas. Agare af fabriker och bruk borde sjelfve ansvara för sina fattiges vård, åtminstone för ej blott fem år, utan hela lifstiden, ansvara !V.:del af fattigvården. Pörsonel afgift skulle blifva: betungande. Prosten Sandberg: Om nu gjorda lagstiftning för folkundervisning, kommunal-inrättaing och fawigvård kunde bota tidens stora kräfia, pauporism och lösdrifveri, så hado Rikets Representanter ej förgäfvas varit tillsamman; men, ty värr, kunde man väl ej hoppas hafva att förvänta en så lycklig följd. Utsk. hade i sitt förevarande förslag för mycket reglementerat. Församlingarna borde, utan hinder af denna stadga, få ordna sin fattigvård. Endast orkeslösa borde få understöd, och då helst inackorderas; men också vore billigt, att beböfvande få hjelp till sina barns uppfostran, derost de i annat fall ej äro dertill mäktige. Egentliga tiggare borde ej någorstädes få någon hjelp, utan att derför något uträtta. En dag elier deromkring borde de af husbonde vid arbete qvarhålias, och dessförutan vara förbudet att gifva dem något. Arbatsanstalt vore deremot i yttersta nödfall att tillgripa,! ty ju mer andra tänka för dem, desto mindre bry de sig derom sjelfva. Banden emellan husbönder och tjenare borde, i stället att lossas, snarare tillknytas, och husbonde tillse, buru de sednare använda sina medel, samt att de insätta åtminstone! något i sparbank; dock skulle alla medel vara för-; gäfves, derest ej bränvinsbränning förekommes. För! öfrigt vore 41788 års Förordning lämpligare, än nu: föreslagna 35, 6 och 7 S. I Professor Geijer var af den tanka, att, lika som folkundervisningen ej ensamt kunde kastas på kommunen, utan att staten dertill bidroge, lika litet bör detta här blifva förhållandet; men ordzsandet och kontrollsringen kunde af kommunerna besörjas. Presten vore hittills hufvudpersonen, men det vore: ej nödvändigt härefter; varandes dessutom mnödigti att en Länsnämnd finnes, derifrån ärenderna kunna till behörigt departement sedan ingå, så att stacen Faitigvårdssambällen böra på detta sätt får deltaga. få sammanslås, men ej sönderdelas. Talaren in-; stämde deri med Hr Kremer. Arbetaren borde: för öfrigt sättas i. tillfälle, att utan olägenhet öfser-. flytta från ena fattigvårdssamfundet till det andra. Förenade sig i andra punkterna med Hr Åstrand. Med Talaren instämde Biskop Bruhn. Prosten Hallström erkände riktigheten af de grunder, hvarefter Utskottet förfarit. Stadgan vore verkligen fristående för sig och uten sammanhang med öfriga kommunallagstiftningen. sen borde fritt väljas; dock kunde Pastor vara ord-: förande. Granskning och kontroll skulla bättre besörjas af en sorts högre embstsmän. Arlig afgift borde åläggas den, som emottager sådane, de der: kunna bshöfva understöd. Talaren gillada den per-: sonella afgiften; men om öfriga fattigvårdsafgiften skall utgöras efier bevillning, kommer den att för mycket drabba embetsmännen. Jordbrukaren, som bäst inrättat sitt hushåll, och med minsta olägenhet kan utgöra en sådan afgift, bör mera vidkännas den. Biskop Nibelius ansåg hvarje församling böra ) försörja sina fattige, men trodde, att desia ofta: vore omöjligt, derest ej omkringligganda komme tili bjelp. Alldeles: nödvändigt fann Talaren vara, att staten anslår vissa summor åt länestyrelserna, som, vid intzäffande behof, kunde an-; vändas till beredanda af arbetsförtjenst. I fattig-; kommitterna, som nödvändigt böra finnas, skall Pastor vara sjelfskrifven ledamot och kanske ordfö! rande; ty med barnens och personernas vård i allmänhbet vore denna angelägenhet så nära förenad. I afgiften borde hvarje församlingsledamot, i förhållande till förmögenhet deltaga. Bi:sizop Agardh förenade sig med Hz Lyth; ansåg landsmanskapet vara det band, som närmast bör fästa beböfvande och icke behöfvande vid hvarandra, och bereda de förra undöerstöd. Kyrkoberde Bergvall trodde Utskottet hafva någorlunda gått medelvägen. Likasom den vore den bästa regering, som kostade mindst, så ville Talaren äfven här sett mindre omkostnader mnödige. Men nu, sökande att göra ett godt, hade men skapat ett ondt. Fordom hette det: arbeta orkar jag ej; tigga blyges jag; men nu: arbeta orkar jsug, men tigga är ingen skam, Den featiige borde derföre ej försörjas, men väl sättas i tillfälle att kunna sje!? försörja sig, och bör hvarje understöd försträckas under egenskap af förskott, men ej gåfva. Sparbanker vore derför ändamålsenliga, ocb af mera vigt än arbetsinrättningar. Det vore nämligen ej Ppog, att den fattiga får arbeta; ban bör också göras omtänksam. Mycken vigt borde derföre läggas först på ärdamålsenliga skolinrättningar. Ju mera speciel fettigvården sedan vore, desto bättre; men ingen med förmåga att arbeta borde erkännas till fuilt understöd. Dessutom vore väl lätt bestämma den fattiges behof, men ej så lätt den underhållandes förmåga. Qvinna, som kan vårda barn, bör ej. se detsamma sig frånryckt. Vid 41 g ansåg Talaren, att, i fall af tredska, mycken varsamhet bör! iakttagas. l Doktor Agrell ansåg den I 9 S 5 mom. Socknemännen ålagda skyldigheten, att bereda de fattiga arbete, svår att uppfylla, och önskadese uppgifvet, hvilka åtgärder som borde vidtagas i dylika fall. Hade för öfrigt några mindre anmärkningar. Doktor Björkman ville, att flere pastorater skulle få förena sig om fattigvård, äfvensom att enskilda korporationer borde få hafva sina. Trodde äfven nägra tillägg böra göras, såsom om husbonces skyldighet att äfven sörja för deras barn, som ej njuta understöd, om dessas vård försummas. Uppteckning och användande af ett fattighjons tillhörigheter trodde Talaren väl ej böra ske förr än efter hans död. Personelafgift till 3 å4sk. kunde gerna erläggas. Slutligen anmärkte Talaren. att tid för ! Fattigvårdsstyrel-— Me -— — 0 JR j ;