LITTERATUR.
Törnrosens bok.
Imperial-oktavupplagan.
Sjunde och sista artikeln.
Svangrottan på Ipsara, är ett drama :
grekiska jamber och spelande i det gamla Hel-
las, ehuru för öfrigt en i allo mera, om jag så
får säga, Almqvistisk än antik karakter. Sc
här dess uppränning. En ung man, Laonikos,
bar förlorat sin älskade, den sköna Deidamia,
Byrantions smaragd, som en afton under en
promenad till nöarna i Propontis våg, blifvit
af en sjöröfvare bortförd och sedan aldrig hörts
af. En vis armenian har sagt Laonikos, att
hans röfvade brud vore förvandlad till en blom-
ma; intagen af denna svärmiska vantro, har
ynglingen begifvit sig ut i verlden att söka ef-
ter sin förvandlade älskarinna och inträffar nu
hos fursten på Ipsara, Chrysoloras, lika rykt-
bar för sina stora trädgårdsanläggningar på den
tiden, som i våra dagar en furst Pächler-Muskau
med flere; bland dennes rabatter och drifbän-
kar, fulla af de sällsyntaste och underbaraste
blommor, hoppades Laonikos finna den rätta
rosen, som, enligt armenianens förutsägelse,
skall gifva sig tillkänna med en nick af det
sköna blomhufvudet. Medan han här går och
grubblar i trädgården och examinerar hvarenda
planta, inträder fursten sjelf. Laonikos omtalar
för honom hela den sorgliga historien med hans
trolofvade och om bennes förvandling till blom-
ma; Chrysoloras, såsom kristnad, — det är
under Konstantin den stores tid, — besvarar
rättvisligen denna saga med mycken misstro,
men gör på samma gång den ledsamma upp-
täckten, att ynglingens förlorade brud måtte
vara hans, furstens, egen höga gemål, den sköna
flickan, som han till skänk erhållit af sjöröfva-
Ten Olyntbos och sedermera upphöjt till vär-
dighet af sin maka. Chrysoloras blir häraf
försatt i det grymmaste val och qval. Det är
en ädel och rättänkande man, han kan icke
underkänna Laonikos äldre anspråk på den
hulda qvinnan, men att förlora henne vore
baus död, ja säkerligen ingenting mindre. 1-
medlertid vill han låta Deidamia sjelf välja.
Han låter sin gemål sammanträffa med Laoni-
kos, den ömsesidiga upptäckten försiggår ganska
riktigt och ger naturligtvis anledning till en
förklaring. Deidamia lyckas icke härunder till-
fyllest rentvå- sig inför Laonikos; den häftige
ynglingen vill icke lyssna på hennes ursäkter,
utan öfvergjuter henne med ett hällregn af
förbannelser och hån, hvarefter han i ett be-
tånkligt tillstånd af sinnesförvirring rusar bort,
förande med sig Deidamias lilla dotter Ismene.
Femton år förgå. Samma dag Ismene blifvit
bortförd af der rasande fremligen, har den
arma modern, utom sig af sorg, äfvenledes för-
svunnit ur konungaborgen och kastat sig utför
en klippa. Chrysoloras har härpå lemnat rike
och land och begifvit sig till hafs, att söka upp
sin röfvade dotter. I femton långa år bar ban
förgäfves irrat alla bhaf omkring, och blir nu
en stormig dag, skeppsbruten, en naken gubbe,
uppkastad på stranden af sitt Ipsara, det han
icke skådat sedan han som konung lemnade