LITTERATUR. Törnrosens bok. Imperial-oktavupplagan. Sjunde och sista artikeln. Svangrottan på Ipsara, är ett drama : grekiska jamber och spelande i det gamla Hellas, ehuru för öfrigt en i allo mera, om jag så får säga, Almqvistisk än antik karakter. Sc här dess uppränning. En ung man, Laonikos, bar förlorat sin älskade, den sköna Deidamia, Byrantions smaragd, som en afton under en promenad till nöarna i Propontis våg, blifvit af en sjöröfvare bortförd och sedan aldrig hörts af. En vis armenian har sagt Laonikos, att hans röfvade brud vore förvandlad till en blomma; intagen af denna svärmiska vantro, har ynglingen begifvit sig ut i verlden att söka efter sin förvandlade älskarinna och inträffar nu hos fursten på Ipsara, Chrysoloras, lika ryktbar för sina stora trädgårdsanläggningar på den tiden, som i våra dagar en furst Pächler-Muskau med flere; bland dennes rabatter och drifbänkar, fulla af de sällsyntaste och underbaraste blommor, hoppades Laonikos finna den rätta rosen, som, enligt armenianens förutsägelse, skall gifva sig tillkänna med en nick af det sköna blomhufvudet. Medan han här går och grubblar i trädgården och examinerar hvarenda planta, inträder fursten sjelf. Laonikos omtalar för honom hela den sorgliga historien med hans trolofvade och om bennes förvandling till blomma; Chrysoloras, såsom kristnad, — det är under Konstantin den stores tid, — besvarar rättvisligen denna saga med mycken misstro, men gör på samma gång den ledsamma upptäckten, att ynglingens förlorade brud måtte vara hans, furstens, egen höga gemål, den sköna flickan, som han till skänk erhållit af sjöröfvaTen Olyntbos och sedermera upphöjt till värdighet af sin maka. Chrysoloras blir häraf försatt i det grymmaste val och qval. Det är en ädel och rättänkande man, han kan icke underkänna Laonikos äldre anspråk på den hulda qvinnan, men att förlora henne vore baus död, ja säkerligen ingenting mindre. 1medlertid vill han låta Deidamia sjelf välja. Han låter sin gemål sammanträffa med Laonikos, den ömsesidiga upptäckten försiggår ganska riktigt och ger naturligtvis anledning till en förklaring. Deidamia lyckas icke härunder tillfyllest rentvåsig inför Laonikos; den häftige ynglingen vill icke lyssna på hennes ursäkter, utan öfvergjuter henne med ett hällregn af förbannelser och hån, hvarefter han i ett betånkligt tillstånd af sinnesförvirring rusar bort, förande med sig Deidamias lilla dotter Ismene. Femton år förgå. Samma dag Ismene blifvit bortförd af der rasande fremligen, har den arma modern, utom sig af sorg, äfvenledes försvunnit ur konungaborgen och kastat sig utför en klippa. Chrysoloras har härpå lemnat rike och land och begifvit sig till hafs, att söka upp sin röfvade dotter. I femton långa år bar ban förgäfves irrat alla bhaf omkring, och blir nu en stormig dag, skeppsbruten, en naken gubbe, uppkastad på stranden af sitt Ipsara, det han icke skådat sedan han som konung lemnade