eiler på det hela, uitryckligen förklara, att han högt ogillade det, syonerligsa i hvad det rört hushållningen med allmänna medel och dessas användande, tvärtemot? Riksens Ständers bastämda föreskrifter och önskniogar, samt det bedröfliga befordringsväszadst, Hr Hallenborg, Carl, förenade sig väsendiligen med dem, hvilka yrkat återremiss, på det Utskottet måste blifva i tillfälle inkomma med en omarbetning deraf, som kunde blifva en ledning för Rixets Stiänder att taga ett ändamålsonligt beslu: i denna vigtiga fråga, på hvars afgör-ande folket med spänd uppmärksamhet väntade. Motsatto sig derföre den meningen, att lägga betänxzandet till handiingarne utan någon vidare på: ö!jd, hvilket vore detssmma som att skänka en hyllning åt det s7stem, som i decennier minskat folkets trefnad och hindrat: det konstitutionslla samhäll:skickets u!veckliag. Friherre Cederström, Anders, utvecklade på ett enkelt och lättfattligt sätt representantens ovilkorliga skyldighet att upplysa Konungen om nationens missbelåtenhet, då den hade stäl att finna sig obelåten med sin ställning och ett ellmännare högJjuit knot lät böra sig öfver ställningen i landet. Dertill fauns ingen anaan konstitutionel utväg än i den ordning 106 och 107 SS Regeriagsformen föreskrifvs. Detta tillfälle vore derföre det enda gynnsamma ögonblick under Riksdagen, då. representanten vore i tillfälle att inför tronen värdigt och sanningsenligt utföra sina kommittenters uppdrag. Man bords i detta afseende mindre fästa sig vid enstaka fall och lösryckta specialiteter, än vid 8tyrelsesystemet i allmärhet. Hade representanten den morsliska visshet, att styrelsen ej motsvarat nationens rättvisa fordringar, ej varit välgörande för landet, ej bevakat dess sanna intressen, ej hållit sig samvetsgrannt vid de former som ikonsiitutionen äro uistakado, ej tillsett att oväld och rätt blifsit utöfvade vid domstolarne, ej i befordringsväg bevakat landets sannskyldiga nytta, ej i den allmänna hushållningen med statens medel gått tillväga med tillbörlig sparsamhet och försigtighet, ej utsn konsiderationer och med tillbörlig stränghet sökt befordra försumlige och vårdslöse högre embstsmäns tilltalande och bestraffande, och slutligen ej sökt så vidt som möjligt rätta sig efter nationens allmänt uttalade önskningar, — så torde allt uppräknande af specialiteter och enstaka fscta samt omdömet derom ensamt tillhöra Konstitution:Utskottet; men systemet i sin helbet bords utgöra föremålet för Rikets -Ständers deliberationer och beslut i deita ämre. Rikets Ständer utöfvade enligt 407 Regeringsformen icke något domarekall utsa en jurybsfattning, nemligen att uttala ordet skyldig eller icke skyldig till nationens misstroende och ogillande, och i förra falles hos Konungen anmäla deras önskan om den eller de Statsrådsiedamöters entledigande, emot hvilka anmärkningar blifvit gjorda. Skulle likväl Utskottets anmärkniogar vara nog ofullständiga eller illa motiverade för stt finna anledning till det fällande ordet, så vore visst återremiss det onda rätta, men Tslaren kunde icka inse behofvet deraf. Tillstod, att ban enligt tro och samvete, utan alla sorters konasiderationer, ansåg sig hafva fullt fog samt vara skyldig uttala det fällande ordet för systemet i allmänrhot och hela rådkammaren kollektift. Att an allmän missbelåtonhet existerar, derom torde måhända, tyvärr, endast Konungen och det fordna Statsrådet sakna käncredom, och det vore just denna obekantskap om nationens verkliga ställning och tänkesätt, samt deraf följande försummelsa att i detta hänseende upplysa Konungan, som måhända vore för den andra rådkammaren mest graverande. Äskade slutligen proposition: 4:o huruvida Ridd. och Ad. ansåg ifrågavarande anmärkaingar vara af den beskaffenhet, att 407 R. F. borde tillämpss uppå antingen hela eller ock någon del af Statsrådet, och till följd deraf besluta att hos Konungen skrifteligen anmäla deras önskan, att han ville ur ministeren skilja den eller dem af rådgifvarne, mot hvilka R. och A. funnit anmärkaingarne föranleda till en sidan skrifvelse. 2:o Om berörde fråga besvarades med nej — buruvida R. och Ad. ansåg de vid betänkandet gjorda anmärkningar föranleda till återremiss. Om denna åter besvarades medja, så återstod att hemställa hvilken eller hvilka Ståndet ansåg böra hos Konungen i underd. till entledigande anmälas. Förr än dessa båda propositioner voro gjorda och med nej besvarade, ansåg han den af P-estesiåndet vidtagne oeh af åtskillige talare här äskade åtgärden att lägga betänkandet till handlingarne lika konstitutionsvidrig som olämplig. Frsiberre Cederström, Jakob, replikerade Hr C3derschjöld i afseende på dess yttrande om Siändernas rättighet att återremittera betänkandet, hvilket Tel. vidböll vara grundlagsstridigt. De skäl Tal. för denna åsigt nu anförde voro bufvudsakligen desamma som har upptagit i dess förra yttrande, och sluiade med att bestrida lagligheten af den af Hr Cederschjöld bogärda proposition på å:erremiss. Att på sätt Hr Kanzow yttrat, Utskottet borde åläggas att utreda anledningen till den oro och obeJåtenhet med styrelsen, som visat sig både före och; under Rigsdagen, an:åg han stridands emot 29 S R. 0. At: yttra sig om något annat än denna S, hvari Utskottets funktioner bestämmas, vore icke mer och icke mindre är revolutionärt, och skuila förflstta Usskottet under den ansvarighet af tilltal; 110 RB. F. lemnpar Siänderne rätt att besluta. I samma stusd som ett sådant Utskott som Konst. Utsk., gaf sig in att bli en politisk myndighet, som! ville leda opinionen för eller emot regeringen, för: eller emot lagarnpes rätta tillämpning, i samma stund inträdde Ständernpas skyldighet att öfverlemna Utskotsledamöterne till åtal inför laga Domstol. I anledning af Grefvo Anckarsvärds yttrande i förra plenum att han icke kunde begripa huru man kunde göra sig jäfvig, genom att man yttrade sig i anledning af de punkter, som finnas upptagna som remisser till Riksrätt, hänvisade Tal. Grefven till 43 kap. 1.S RättegångsBalken. 1 anledning å:er af Grefve Frölichs hemställan, att Ståndet icke måtte göra sig delaktigs i den allmänna jäsning, som skulle råda i sinnena, derigenom att icke behbjerta densamma och begära entledigande af Frih. Stjerneld, samt Grefvens uppmaning till H: Hjerta att förklara, en artikel i dess tidning, yttrade Talaren: IK La amugAef lindas JE