eiler på det hela, uitryckligen förklara, att han
högt ogillade det, syonerligsa i hvad det rört hus-
hållningen med allmänna medel och dessas använ-
dande, tvärtemot? Riksens Ständers bastämda före-
skrifter och önskniogar, samt det bedröfliga befor-
dringsväszadst,
Hr Hallenborg, Carl, förenade sig väsendiligen
med dem, hvilka yrkat återremiss, på det Utskot-
tet måste blifva i tillfälle inkomma med en om-
arbetning deraf, som kunde blifva en ledning för
Rixets Stiänder att taga ett ändamålsonligt beslu:
i denna vigtiga fråga, på hvars afgör-ande folket
med spänd uppmärksamhet väntade. Motsatto sig
derföre den meningen, att lägga betänxzandet till
handiingarne utan någon vidare på: ö!jd, hvilket vore
detssmma som att skänka en hyllning åt det s7-
stem, som i decennier minskat folkets trefnad och
hindrat: det konstitutionslla samhäll:skickets u!-
veckliag.
Friherre Cederström, Anders, utvecklade på ett
enkelt och lättfattligt sätt representantens ovilkor-
liga skyldighet att upplysa Konungen om nationens
missbelåtenhet, då den hade stäl att finna sig obe-
låten med sin ställning och ett ellmännare hög-
Jjuit knot lät böra sig öfver ställningen i landet.
Dertill fauns ingen anaan konstitutionel utväg än
i den ordning 106 och 107 SS Regeriagsformen fö-
reskrifvs. Detta tillfälle vore derföre det enda gynn-
samma ögonblick under Riksdagen, då. represen-
tanten vore i tillfälle att inför tronen värdigt och
sanningsenligt utföra sina kommittenters uppdrag.
Man bords i detta afseende mindre fästa sig vid
enstaka fall och lösryckta specialiteter, än vid 8ty-
relsesystemet i allmärhet. Hade representanten den
morsliska visshet, att styrelsen ej motsvarat natio-
nens rättvisa fordringar, ej varit välgörande för
landet, ej bevakat dess sanna intressen, ej hållit
sig samvetsgrannt vid de former som ikonsiitutio-
nen äro uistakado, ej tillsett att oväld och rätt
blifsit utöfvade vid domstolarne, ej i befordrings-
väg bevakat landets sannskyldiga nytta, ej i den
allmänna hushållningen med statens medel gått
tillväga med tillbörlig sparsamhet och försigtighet,
ej utsn konsiderationer och med tillbörlig sträng-
het sökt befordra försumlige och vårdslöse högre
embstsmäns tilltalande och bestraffande, och slut-
ligen ej sökt så vidt som möjligt rätta sig efter na-
tionens allmänt uttalade önskningar, — så torde
allt uppräknande af specialiteter och enstaka fscta
samt omdömet derom ensamt tillhöra Konstitu-
tion:Utskottet; men systemet i sin helbet bords ut-
göra föremålet för Rikets -Ständers deliberationer
och beslut i deita ämre. Rikets Ständer utöfvade
enligt 407 Regeringsformen icke något domare-
kall utsa en jurybsfattning, nemligen att uttala or-
det skyldig eller icke skyldig till nationens miss-
troende och ogillande, och i förra falles hos Ko-
nungen anmäla deras önskan om den eller de Stats-
rådsiedamöters entledigande, emot hvilka anmärk-
ningar blifvit gjorda. Skulle likväl Utskottets an-
märkniogar vara nog ofullständiga eller illa moti-
verade för stt finna anledning till det fällande or-
det, så vore visst återremiss det onda rätta, men
Tslaren kunde icka inse behofvet deraf. Tillstod,
att ban enligt tro och samvete, utan alla sorters
konasiderationer, ansåg sig hafva fullt fog samt vara
skyldig uttala det fällande ordet för systemet i all-
mänrhot och hela rådkammaren kollektift. Att an all-
män missbelåtonhet existerar, derom torde måhända,
tyvärr, endast Konungen och det fordna Statsrådet
sakna käncredom, och det vore just denna obekant-
skap om nationens verkliga ställning och tänkesätt,
samt deraf följande försummelsa att i detta hänse-
ende upplysa Konungan, som måhända vore för den
andra rådkammaren mest graverande. Äskade slut-
ligen proposition: 4:o huruvida Ridd. och Ad. an-
såg ifrågavarande anmärkaingar vara af den be-
skaffenhet, att 407 R. F. borde tillämpss uppå
antingen hela eller ock någon del af Statsrådet, och
till följd deraf besluta att hos Konungen skrifteli-
gen anmäla deras önskan, att han ville ur ministe-
ren skilja den eller dem af rådgifvarne, mot hvil-
ka R. och A. funnit anmärkaingarne föranleda
till en sidan skrifvelse. 2:o Om berörde fråga be-
svarades med nej — buruvida R. och Ad. ansåg
de vid betänkandet gjorda anmärkningar föranleda
till återremiss. Om denna åter besvarades medja,
så återstod att hemställa hvilken eller hvilka Stån-
det ansåg böra hos Konungen i underd. till entle-
digande anmälas. Förr än dessa båda propositio-
ner voro gjorda och med nej besvarade, ansåg han
den af P-estesiåndet vidtagne oeh af åtskillige ta-
lare här äskade åtgärden att lägga betänkandet till
handlingarne lika konstitutionsvidrig som olämplig.
Frsiberre Cederström, Jakob, replikerade Hr C3-
derschjöld i afseende på dess yttrande om Siänder-
nas rättighet att återremittera betänkandet, hvilket
Tel. vidböll vara grundlagsstridigt. De skäl Tal.
för denna åsigt nu anförde voro bufvudsakligen
desamma som har upptagit i dess förra yttrande,
och sluiade med att bestrida lagligheten af den af
Hr Cederschjöld bogärda proposition på å:erremiss.
Att på sätt Hr Kanzow yttrat, Utskottet borde å-
läggas att utreda anledningen till den oro och obe-
Jåtenhet med styrelsen, som visat sig både före och;
under Rigsdagen, an:åg han stridands emot 29 S
R. 0. At: yttra sig om något annat än denna S,
hvari Utskottets funktioner bestämmas, vore icke
mer och icke mindre är revolutionärt, och skuila
förflstta Usskottet under den ansvarighet af tilltal;
110 RB. F. lemnpar Siänderne rätt att besluta. I
samma stusd som ett sådant Utskott som Konst.
Utsk., gaf sig in att bli en politisk myndighet, som!
ville leda opinionen för eller emot regeringen, för:
eller emot lagarnpes rätta tillämpning, i samma stund
inträdde Ständernpas skyldighet att öfverlemna Ut-
skotsledamöterne till åtal inför laga Domstol. I
anledning af Grefvo Anckarsvärds yttrande i förra
plenum att han icke kunde begripa huru man kun-
de göra sig jäfvig, genom att man yttrade sig i
anledning af de punkter, som finnas upptagna som
remisser till Riksrätt, hänvisade Tal. Grefven till
43 kap. 1.S RättegångsBalken. 1 anledning å:er af
Grefve Frölichs hemställan, att Ståndet icke måtte
göra sig delaktigs i den allmänna jäsning, som skul-
le råda i sinnena, derigenom att icke behbjerta den-
samma och begära entledigande af Frih. Stjerneld,
samt Grefvens uppmaning till H: Hjerta att för-
klara, en artikel i dess tidning, yttrade Talaren:
- IK La amugAef lindas JE