terna kunna sälja sina tillverkningar till köpmän, som förut äga rätt att handla med sådana varor, och att dessa varor icke kunna, endast derföre att de äro inhemska, vara mera förbjudna, än utländska förtullade af samma slag. Hvad Er Gustafsson talar om städernas privilegier i detta fall måste ofelbart anses upphäfvet genom 1803 års förordning , såvida denna förordning icke förlorade sin gällande kraft år 1809. Det har dessutom åtskilliga faktiska och obestridliga erfarenhetsbevis för sig, Sålunda lära t. ex. hattstofferarnes privilegier just vara grundade på och afse försäljningen af färdiggjorda handtverkerivaror, som också finnas der af många slag. Det är påtagligen egenskapen af den handlandes yrke, och af de varor med hvilka han i allmänhet har rätt att drifva handel, och icke stället, der dessa varor blifvit tillverkade, som måste bestämma huruvida de äro konfiskabla eller icke, om de för öfrigt äro stämplade; och det blir ett fullkomligt missförstånd att tro det t. ex. en kryddkrambandlare eller jernkramhandlare, om han i allmänhet ej bar rätt att försälja skor i minut, skulle få en sådan rätt till handel med utländska skor, derföre ait de vore förtullade, eller att hattstofferaren eller diversehandlaren skulle hafva mindre rätt att sälja svenska skor, än svenska hattar, svenska lampor, svenska sadelmakeriarbeten eller värjor eller pennknifvar, 0. s. Vv. Vi veta ganska väl, att åtskilliga binder ändock finnas mot bandeln med inhemska varor, dels uti omgången af åtskilliga kontrollers iakttagande i afseende på stämpling och förpassning m. m. som kunde betydligen förenklas , och att, der dessa föreskrifter ej blifvit iakttagna, verkligen kan inträffa, hvad i det ofvanstående utdraget citerades från en riksdagsmans yttrande vid sista riksdag, neml. att inhemska varor kunna vara kontraband i en hod som är full af utländskt kram. Men det är heller icke obekant, att just handtverkssocieteterne sjeltva äro de, som af en emot de imhemska slöjdernas, följaktligen mot sitt eget intresse stridande småaktighetsanda , sökt försvåra handeln med sådana varor, genom beslag och vexationer, såsom t. ex. i striden emellan skräddarne och kramhandlarne. Vi fråga ock Herr Gustafson och hvar och en annan, om någon med mera stränghet och ibärdighet än Aftonbladet anmärkt dessa vexationers orimlighet, samt om i alla fall, när beslagen gjordes på den grund, att de handlande i allmänhet icke skulle hafva rätt att handla med färdiggjorda kläder, Skräddarne skulle ansett sin rätt mindre till beslagets verkställande derföre, om dessa kläder varit utländska, samt å andra sidan , vid de beslager som af kramhandlarne anställdes hos skräddarne derföre, att de ej skulle äga rätt att hafva sådana å sin verkstad, någon skillnad gjordes emellan de förtullade utländska och de Svenska? Dessa exempel visa ganska tydligt, att Hr Gustafsson i sin replik misstagit sig om den egentliga anledningen till sådana beslag, hvilken, såsom nyss omnämndes, icke kunnat hemtas från skillnaden mellan varornas egenskap af inhemska eller utländska, utan ifrån den begränsniog, som författningar och tillståndsresolutioner göra i de handlandes eller fabrikanternes handelsrätt i allmänhet. För att nu till öfverflöd ådagalägga, huru orätt Hr Gustafsson och de båda reservanter ban åberopat, uppfattat utlänningars förmenta aföreträdesrätt att bandla här i landet, om nemligen den inhemske slöjdidkaren vill begagna de rättigheter, han i det afseendet äger och iakttager att hans varas tillverkning af Svensk man är verificerad, behöfves blott åberopa allmänna lagens aldrig upphäfna föreskrift i 5 Kap. Handelsbalken, som handlar om, churu utländsk man köpenskap drifva mår. Der föreskrifves nemligen i 2 att adå utländsk man med sina avaror till stapelstad ankommer skall han sälja adem i gross och ej till annan ort här i riket cföra vid plikt att varan är förbruten och cböter, af dess värde. IHafver man någon vara amindre, sälje den icke utan alltsammans. Vidare föreskrifves äfven utom denna förbindelse, att blott sälja i gross, att cutländsk man endast amå hafva andra varom (än matvaror) wi de arum, som borgmästare och råd dertill nämna coch ej i gästherrberge sitt eller i öppna gatuabodar. Ej heller må han genom andra dem cutmångla låta eller sjelf resa ur stad och i astad och. köpenskap der drifva, borga der nåagot ut eller kräfva gäld in, vid hundrade dadders bot; hafve ock i dessa fall förverkat det chan handlade med,. Och slutligen står i 4:de f, att aBorgare, som emot lag går främmande cköpmän tillhanda med understucken bandel, cböte femhundrade daler,. Det synes väl, att utlännings rätt att handla här i landet, är skäligen begränsad genom dessa föreskrifter, och att åtminstone påståendet att han äger företräde framför den Svenske, helt och hållet är taget ur luften. Vi upprepe dock ännu en gång, att detta alldeles icke utesluter behofvet att befria den Svenska handeln i och för sig sjelf betraktad, från en mängd nuvarana ee ? res PP