obetydlighet söka vederlägga klagomålen öfver den alltför vidsträckta införselstillåtelsen ). Det är i fulföljd härmed, som samma artikel äfven upptagit några andra klagopunkter, och det skall måhända roa Läsaren och Minerva sjelf att äfven härom påminnas, den sednare så mycket mer, som hon formligen förklarat sin tacksamhet för det vi på detta sätt erinrat om hennes öfverlöperi. Tillfälle torde sedermera blifva till en liten dylik kollationering med förbudsintressets fullmäktig i Freja. — Fortsättningen af den påbörjade artikeln ur Svenska Minerva lyder som följer: a3:o0 Besvärar man sig öfver intrång af personer, som äro obehörige att åstadkomma handtverks-arbeten och derföre tcke erlägga skatt. Det är visserligen möjligt, att handtverkare i städerna, inom vissa handteringar, erfara den olägenhet, att personer, som icke vidkännas borgerliga afgifter, drifva borgerlig rörelse, eller åstadkomma handtverks-arbeten; men dertill äro skråmästarne sjelfve orsaken, dels i anseende till det höga pris de fordra för sina tillverkningar, dels genom svårigheten att på utsatt tid erhålla ett bestäldt arbete färdigt, hvilka begge omständigheter nödvändigt leda dertill, att allmänheten vänder sig till arbetare, med hvilka den finner sig bättre belåten, om än dessa skulle komma under benämningen fuskare. Det största intrånget lida skråhandtverkarne otvifvelaktigt af sina egna gesäller, hvilka, boende utom hus, ofta finna mer uträkning vid att arbeta för egen räkning, än å mästarens verkstad. Inom vissa handtverk, t. ex. skräddares och skomakares, är i Stockholm detta förhållande så allmänt, att man nästan kan antaga det lika många verkstäder finnas i smått, som gesäller. I denna del kan således ingen ändring förväntas, så länge mästare och åldermän sjelfve förfäkta detta gesällernas afskilda och oberoende lif och så länge de betala dessa så dåligt, att de hellre arbetaismyg på sina kamrar, än hos en ordentlig mästare. Troligen skall man bjuda till att göra troligt, att intrånget af de i första rummet nämde, så kallade fuskarne, är af det skäl omöjligt att uthärda, att skråmästarne, hvilka betala sina; dryga utlagor, omöjligen kunna hålla pris med dem som inga sådana betala. Detta betändiga åberopande af de dryga utlagorna och den stora andel i statens bördor, som handtverkare i stä-! derna nödgas draga, förtjenar väl också att man! närmare skärskådar förhållandet dermed. Nå väl! enligt ovedersägliga uppgifter utgjorde be-: villningen af alla rikets handtverkare i städerne i år 1829 endast 88,645 Rdr 7 sk. B:ko. Möjligtvis torde i somliga städer utlagorne till staden vara dorygare än de till kronan, men då man besinnar, att stapelstäderna, der umgälderne äro mest betydliga, ega uppbära en högst betydlig tolag, som i Stockholm anses uppgå till omkring 200,000 Räar, så lider det intet tvifvel att de skatter, som betalas af stäl! dernas borgerskap, och dettas deltagande i statens bördor, böra i största tysthet omtalas, och aldrig på samma gång som man talar om den del af bördorna, som trycker på den öfriga deJen af landet. aSvenska handtverkerierne skulle således hvila på så svaga fundamenter och hafva inom sig så liten lifskraft, att deras aftynande och förfall blifver en följd deraf, att några i smyg arbetande fuskare icke tillskjuta sin andel i den oerhörda summan af 88,000 Rdr, som handtverksklassen i hela riket betalar till Statens! underhåll, för rättigheten att uteslutande göral de arbeten, som till handtverkerierna höra. . Det är en ganska naiv bekännelse, som vederbörande icke hade bordt göra. Äro skråhandtwerkeriernes priser så lågt tilltagna, att hvar-j; deras ibland dem anpart af de 88,000 riksda-! lerna är tillräcklig att göra dem omöjlig kon-. kurrensen med några fuskare, som ej vidkännas. sågan anpart, så hafva de också uppenbart orätt uti att klaga öfver tillåtelsen att utifrån im-; portera några få handtverksarbeten, emot så l betydliga tullafgifter, som tredjedelen eller fjerdelen af värdet; ty 2 Rdr Bko i tull för en hatt och 4 Rdr Bko i tull för ett par fruntimmersskor måtte utgöra ofantligt mer, än eni hattmakares eller skomakares andel ide 88,000 riksdalerna, fördelad på det antal hattar eller -skor han tillverkar om året. Åro hans priser verkligen så billiga, att det enda, som han ej kan öfvervinna och som gör fuskaren honom . . . s) Det kunde visserligen invändas, att Minerva uti den sednare artikeln visit nog litet afseende å praktiska förhållanden och skurit alltsammans för mycket öfver en kamm, samt att för en person med sakkännedom, åtskilliga anmärkningar hade varit att göra vid de uppgifna värdebeloppen å införda varor, då till exempel det är nog tydligt, att 46,000 Rdr för brorzoch pläterarbeten i sjelfva verket långt understiger det, som verkligen