obetydlighet söka vederlägga klagomålen öfver
den alltför vidsträckta införselstillåtelsen ). Det
är i fulföljd härmed, som samma artikel äfven
upptagit några andra klagopunkter, och det
skall måhända roa Läsaren och Minerva sjelf
att äfven härom påminnas, den sednare så myc-
ket mer, som hon formligen förklarat sin tack-
samhet för det vi på detta sätt erinrat om hen-
nes öfverlöperi. Tillfälle torde sedermera blifva
till en liten dylik kollationering med förbuds-
intressets fullmäktig i Freja. — Fortsättningen
af den påbörjade artikeln ur Svenska Minerva
lyder som följer:
a3:o0 Besvärar man sig öfver intrång af per-
soner, som äro obehörige att åstadkomma
handtverks-arbeten och derföre tcke erlägga
skatt.
Det är visserligen möjligt, att handtverkare
i städerna, inom vissa handteringar, erfara den
olägenhet, att personer, som icke vidkännas bor-
gerliga afgifter, drifva borgerlig rörelse, eller
åstadkomma handtverks-arbeten; men dertill äro
skråmästarne sjelfve orsaken, dels i anseende
till det höga pris de fordra för sina tillverk-
ningar, dels genom svårigheten att på utsatt
tid erhålla ett bestäldt arbete färdigt, hvilka
begge omständigheter nödvändigt leda dertill,
att allmänheten vänder sig till arbetare, med
hvilka den finner sig bättre belåten, om än
dessa skulle komma under benämningen fu-
skare. Det största intrånget lida skråhandt-
verkarne otvifvelaktigt af sina egna gesäller,
hvilka, boende utom hus, ofta finna mer ut-
räkning vid att arbeta för egen räkning, än å
mästarens verkstad. Inom vissa handtverk, t.
ex. skräddares och skomakares, är i Stockholm
detta förhållande så allmänt, att man nästan
kan antaga det lika många verkstäder finnas i
smått, som gesäller. I denna del kan således
ingen ändring förväntas, så länge mästare och
åldermän sjelfve förfäkta detta gesällernas af-
skilda och oberoende lif och så länge de be-
tala dessa så dåligt, att de hellre arbetaismyg
på sina kamrar, än hos en ordentlig mästare.
Troligen skall man bjuda till att göra tro-
ligt, att intrånget af de i första rummet nämde,
så kallade fuskarne, är af det skäl omöjligt att
uthärda, att skråmästarne, hvilka betala sina;
dryga utlagor, omöjligen kunna hålla pris med
dem som inga sådana betala. Detta betändiga å-
beropande af de dryga utlagorna och den stora
andel i statens bördor, som handtverkare i stä-!
derna nödgas draga, förtjenar väl också att man!
närmare skärskådar förhållandet dermed. Nå
väl! enligt ovedersägliga uppgifter utgjorde be-:
villningen af alla rikets handtverkare i städerne i
år 1829 endast 88,645 Rdr 7 sk. B:ko. Möj-
ligtvis torde i somliga städer utlagorne till
staden vara dorygare än de till kronan, men
då man besinnar, att stapelstäderna, der um-
gälderne äro mest betydliga, ega uppbära en
högst betydlig tolag, som i Stockholm anses
uppgå till omkring 200,000 Räar, så lider det
intet tvifvel att de skatter, som betalas af stäl!
dernas borgerskap, och dettas deltagande i sta-
tens bördor, böra i största tysthet omtalas, och
aldrig på samma gång som man talar om den
del af bördorna, som trycker på den öfriga de-
Jen af landet.
aSvenska handtverkerierne skulle således hvila
på så svaga fundamenter och hafva inom sig så
liten lifskraft, att deras aftynande och förfall
blifver en följd deraf, att några i smyg arbe-
tande fuskare icke tillskjuta sin andel i den
oerhörda summan af 88,000 Rdr, som handt-
verksklassen i hela riket betalar till Statens!
underhåll, för rättigheten att uteslutande göral
de arbeten, som till handtverkerierna höra. .
Det är en ganska naiv bekännelse, som veder-
börande icke hade bordt göra. Äro skråhandt-
werkeriernes priser så lågt tilltagna, att hvar-j;
deras ibland dem anpart af de 88,000 riksda-!
lerna är tillräcklig att göra dem omöjlig kon-.
kurrensen med några fuskare, som ej vidkännas.
sågan anpart, så hafva de också uppenbart orätt
uti att klaga öfver tillåtelsen att utifrån im-;
portera några få handtverksarbeten, emot så l
betydliga tullafgifter, som tredjedelen eller fjer-
delen af värdet; ty 2 Rdr Bko i tull för en
hatt och 4 Rdr Bko i tull för ett par frun-
timmersskor måtte utgöra ofantligt mer, än eni
hattmakares eller skomakares andel ide 88,000
riksdalerna, fördelad på det antal hattar eller
-skor han tillverkar om året. Åro hans priser
verkligen så billiga, att det enda, som han ej
kan öfvervinna och som gör fuskaren honom
- . . .
s) Det kunde visserligen invändas, att Minerva
uti den sednare artikeln visit nog litet af-
seende å praktiska förhållanden och skurit
alltsammans för mycket öfver en kamm, samt
att för en person med sakkännedom, åtskil-
liga anmärkningar hade varit att göra vid de
uppgifna värdebeloppen å införda varor, då
till exempel det är nog tydligt, att 46,000
Rdr för brorz- och pläterarbeten i sjelfva
verket långt understiger det, som verkligen