Hr von Hartmansdorff, August, iofvade nu att vara kortare i sin framställning, än i går och började derefter sålunda: En värd Tealare (en Friherre på andra sidan) bebagsde i sista plenum med mycket stora och förskräckliga ord söka ej mindra förkrossa Konuagens Rådgifvare, än förfära Eder mine Herrar! Jag tror dock, att de, som gåfvo närmare skt på innehållet, funno, att det mesta icke var lämpligt till detta rike, än mindre till de saker, som voro under öfverläggning. Ea af de Ledamöter, som sutto i mitt grannskap, förklarade sig i Friberrens yitrande igenkänna något af Tocqueville om Norra Amerika. Andre Leda möter hafva måhända igenkänt andra sammanbragta !. barn från flera författare och främmande veridsdelar, der förhållanderna ingelunda äro jemförligaj med våra, eller med de mål, som tillförsne hörde till min föredragning, såsom frågan om nådår för klockaresnkor m. fl. dylika. Jag skulle tro, ast man i frågor, sådana, som dessa, gjorde rättast, att icke breda sig ut i den obegränsade rymden, der allt kan sägas och ingenting kan vederläggas, emedan intet har bestämd tillämplighet på våra för! hållanden. En annan Talare, likaledes på andra sidan (en Grefve) , indelade sitt ytirande i 3:e deI lar, hvaraf den första och den sista icke hörde till saken, och den medlersta var af beskaffenhet att icka fordra vederläggning, åtminstone af mig, kvars förklaring han icke upptog. En värd Ledamot har redan anmärkt obehörigheten af den 3:e afdelningon. Jag skall sålades blott fästa mig vid den 4:a. Den innehöll, likasom förrbemälta Hr Friherresj framställning, mycket storordiga och skarpa talesätt, dem Ridderskapet och Adeln väl torde erinra sig. Jag har under denna Riksdag hört dem så många gåoger och så efta upprepade, nästan i samma ordalag, att det förekommer mig, som bade den värde Ledamoten ett stående formulär till klagovisa, hvilzet han begagnar vid alla tillfällen, då han anser en stor verkan böra åstadkommas. Detta formulär synes, likasom andra dylika, hafva, mellan de stora kraftorden, toma öppningar, hvaruti Talaren, efter omständigheterna, insätter frågor, än om hemmantalsräntan, än om skjutsen, än om f. d. Konung Gustaf Adolfs familj och nu sednast om 407 . För dem af Eder, mine Herrar, som öfvervaris alla dessa ärender, är detta ingen nyghet. J kännen formuläret lika väl som jag. Men för dem, som måkända första gången åhört dessa mustiga ord, börjag tillkännagifva, att de höra till ett formulär, på det att en hvar må veta värdera dem derefier jomväl vid detta tillfälle. fven denna Talare har en förkärlek för dei obestämda, såsom bavis hvarpå bland annat kan anföras hans yttrande för några dagar sedan i fråga om mnäringsfriheton. Då Grefve Posse och flere Ledamöter, hvaribiand Hr Hjerta, yrkade, att derutinnan få ett bestämdt uttryck af Ridderskapets och Acelns mening, på det att styrelsen måtte veta, hvad representationen i detta fall verkligen tänker, så tillstykte Hr Grefven antagandet af de hela och obestämda ordalag Utskottet begagnat, och hvartill jag åtminstone ej kunde finna annat skäl, än att få desto öppnare siilfälle, att vid nästa Riksdag fördörsa Konungens Rådgifvare, ehvad de nu må yttra I nämnde fråga. En Friherre på samma sida, som jag, bar i dag yttrat sig på ett sätt, som gör, att jag nästan tror, det han fått låna det omtalta formuläret. Om hufvudinnehållet har jag ingentinng vidare att säga. Men ibland bisakerns yttrade ban, att styrelsen hade sitt uteslutande stöd hos Ridderskapet och Adeln och ieke hos de öfripe Stånden. Om så förhåller sig, lära Konungens Rådgifvare hafva bland Ridderskapets och Adelns Ledamöter inom Konstitutionsutskottet och följaktligen äfven hos Frihorren sjelf haft deras förnämsta stöd. Jag beklagar då, att han icke fortfarit att lemna dem det inom Ståndet. En annan Talare i hans grannskap har ansett det vara onödigt, att ingå i öfverläggning om 407 :s tillämpning, emedan en hvar troligen fattat sin mening derom, innan hen uppträdde på detta rum Jag frågar då, hvarföre uppträdde kan sjelf såsom talare? och hvarföre yttrade han sig så länge? Han sade, att regeringens hissoria vore redan skrifven förut och att af sådana skäl inga vidare bidrag dertili behöfdes. Men just emedan denna historia är skrifven så partisk af dem, som visst sig vara regeringena uppenbara fiender, är det nödigt, att bidrag deråtill lemnas från andra håll, så att svenska folket nu och framdeles må bafva tillfälle att anställa jemförelser och att egna sitt förtroende åt dem, som bjuda de bästa skälen för deras utsago. Samma Talare bar återkommit till frågan om apoteket på Ladugårdslandet och sagt, att detta borde hafva tillslutits, när sådana fel blifvit anmärkta, som der förekommit. Jag får deremot säga honom, att, så länge ett apoieks privilsgium icke är förverkadt, anses apoteket ej kunna eller böra tillslutas, emedan det strider emot en faderlig styrelses omvårdnad att, så länge läkemedel finnas, inläsa dem och låta folket dö, så godt det kan. Men antagom att apoteket tillslutits och att försäljningen af medikamenter upphört under de 4 år, rättegången varat, men att Apoiekaren slutligen blifvit af Högsta Domstolen frikänd, ty man är icke saker derföre att man är fördömd af tidningarne, hvem skulle bafva godtgjort Apotekaren förlusten af 4 års inkomster, den han, såsom oskyldig förklarad, naturligtvis icke bordt vidzännas? Jag anmärker, såsom en olaglighet af samma Talare, att han gjort 2:e anmärkningar, hvilka Konstitutiontutskottet icke anmärkt. Dertill är han icks berättigad I annan form, än grundlagen föreskrifver, nämligen adet är anledning till anmärkning etc. Hans anmärkningar äro desto mera obebörige, som de angå åtal i tryckfrihetsmål, hvilka icke anbefellas i Statsrådet och säledes icke höra dit. Han förevitar mig att icke hafva begagnat Statstidningen för det ändamål hon borde användas, nämligen att vederlägga förtydning af regeringens åtgärder. Men jag uppmanar honom att tillstå, om icke de fleste vederläggande artiklar -å Statstidningen inflöto just på den tid, jag var Hofkansler. Hvarken förut eller efteråt bar jag haft något med henne att skaffa. Samme Talare bar förmodat, det jeg skulle åtrå skimret af en romanhjeltes gloria. För en så prosaisk person, som mig, har detta ej kunnat utgöra ärelystnadens föremål. Men jag önskar att Hr Hjerta måtte så seas tv då han vanligtvis handlat mat mina ÖNSsk