nalionen förnummit denna styrelses atgarder. LU Jag behöfver ej säsa, att jag för min del i allo I godkänner ifrågavarande teckning för så vidt den I framlägger de speciella bevisen på Rådgifvarnest maktmissbruk och försummelser af sina skyldighe-!! ter; men jag mäste tillstä, att jag likfullt icke fin-l!r ner mig tillfredsställd af betänkandet, sådant det I nu är. Efter mitt sätt att se, hade det, jemte sjelfva anmärknivgspunkterna, bordt tillika innehålla ett bestämdt och tydligt omdöme öfver styrelsens 5 hela riktving och gång, en koucentrerad skildriog af det system, den anda eller ton, som hos hennel2 uppenbarat sig. De faktiska uppgifter, Utskottet nu frambusit, hade redan till en sädan historik!h kunnat lemna rika materialier; och huru många upp: I lysande bidrag, huru mänga ovedersägliga exempellb hade ej derförutan varit utt hemta ur de handlin-I2? gar, Utsk. haft att genomgå. Af systemet, sågeri jag, bade man bordt erbålla en trogen och sannir bild, uttryckt ej blolt i de nu företedde anmärkningspunukterna, utan i Utsk. eget resonnement: af detta system, som röjt sig i oatlåtliga bemödanden att kufva och undertrycka den urgamla Svenska yttrande fribeten; — 1 oupphörliga förföljelser motj sjelfständigheten och oberoendet; — i uppmuntrande utmärkelser och nådebevisningar åt bvarje slafvisk beundrare af makten, åt hvarje blind verkställare af dess, om äfven aldrig så orättmätiga bud; i förVv BB be Rn m-— aktet för nationens önskningar eller dess af lagarna understödda anspråk; i tillbakahållandet af sam! hällets utveckling uti industrielt och så månget!k annat hänseende; i en nationens virdighet ochjs sympathier kiänkande undergifvenhet för en ut-Iv ländsk makt; — i blodiga angrepp mot landets e-lt gen befolkning; — med ett ord i ett ständigt sträfvande att på Sveriges frihetsvarma jord uppresal absolutismens aitare. S En likartad målning af styrelsens verksamhet ville jag se gjord af KonstitutionsUtsk., och det är för sådant ändamål jag finner mig föranlåten be-!! gära betänkandets återremitterande, dock med ut-j! tryckligt förklarande, att jag gillar och godkännerl de af Utsk. oss redan förelagda anmärkningar mot) styrelsen. I Per Östman från Vester-Norrlands Län instämde I H ( i detta anförande. 4:o af Anders Trysen från Östergöthland: aDen store räkenskapsdagen har redan mträffat för några af dem, som, under de sednare 6 åren, l; med rått deltagit i statens styrelse; deras lön ärj gifven, gifve Gud att de med rent samvete kunnat: träda inför den högre domaren! De återstående, som ! decbargebetänkandet, 1 de 72 anmärkningarne, mer och mindre graverar, hafsa till större delen trädt)! tillbaka och vänta följden af den vidrätning, ständerne, i folkets namn, vid hvarje riksmöte måste göra. i Det ingna och rättvisa bedömandet af andras handlingssätt är i allmänhet svårt och mångdubbelt svårare för den, som, med hänzifvenhet älskande sitt fosterland och dess väl, skall pröfva deras handlingssätt, på hvilka detta väl så hufvudsakligen hvilar; och jag erkänner utan tvekan, alt jag icke; äger all den erfarenhet, den sjelfbeherskning och den sakkännedom, som erfordras för att så i sin! helhet, som i de serskilde detaljerna, ingå i en så dan pröfning; men jag är likväl skyldig mig sjelf! och milt representantkall att söppet uttala mina j! tankar. E En styrelses hufvudsakliga ögonsigte bör väl vara, ! om den med fast och fördomsfri: vilja önskar upp1 fylla ansvarsfulla förbindelser, att gifva akt på! folkets fordringar, söka dess sympathier och handla till dess belåtenhet; — tillfälle att justera sitt! handlingssätt, om det är enligt med landets önskan, !. äger hon alltid af de geoljud, som återskalla från! alla landets delar; någon okunnighet derom kanj således icke förehäras. Har nu styrelsepersonalen! iakttagit ett sådant handlingssätt, som folket fordrar, kan den avse sig stark och hafva en stor, en betydelsefull moträkning att uppsätta mot den, folkf ombuden, enligt sitt kall, äro skyldige att uppgöra; ! detta debet blir då så ringa, så obetydligt, att representanrterne, i nationens namn, med tacksambet och erkänsla måste förbise detsamma Men då denna personal i allmänhetej visat sig äga förmå-l. ga, ej velat förmärka nationens fordringar eller möj-; ligen icke besutit den individuella fasthet i ka-!1 rakteren att den kunnat göra de goda grundsatser,. gällande, som den i verkligheten möjligtvis ägt,, och som, sjelfständigt uttalade och utförda i hand-, ling, kunnat I nda till landets båtnad, då är dent, minsta anmärkning svår att glömma, svår att låtalj ——Oc förfalla. Under antagande att rådplägningen öfver dess väl eller ve uppdrages ät män af öfverlägsen förmåga och karaktersfasthet, fordrar nationen hil-;, ligtvis af desse: rastlös ifver att verkställa repre-, sentationens beslut och utkasta mogna, väl uttänkta, och nyttiga planer till framtida öfverläggningar, , samt att de alltid se till att icke lagens gräns, hvar-: ken till ordalyde!se eller anda öfverträdes; den, som i sitt medvetande ej äger dertill nödige egen-j, skaper, borde aldrig framträva, aldrig åtaga sig så-! dant ansvarsfullt embete, han skall alltid dignal. under de fordringar, som göras honom; ty den na-!, tionen mycket gifver, af honom skall ock mycket. utkräfdt varda Kastas blicken tillbaka och öfver. skådas hvad till det allmännas båtnad synbarligen blifvit gjordt på denna mer än: ett lustrum långa!. tid och frågas: kunna äfven de billigaste anspråk fordra mer? så måste jag thyvärr svara ja! — Jag; hade så innerligt önskat se förbållanderne ur enj, annan synpunkt och önskat kunna göra en afräk-; ning på den långa anmärkningslistan, hvilken upp-! tager en och annan punkt af mindre vigt; men dål. alla anmärkningarne betraktas i helt, framstår en tafla öfver regeringens förhållande, som icke innehåller annat än skuggor, den ena blott mörkare! än den andra. i I Granskningen har af KonstitutionsUtsk. verkställts med förtjenstfullt allvar, och efterverldens dom öfver nutidens män uteblifver icke, äfven ora Försynens skickelse undanröjdt 107 S:ns tillämpning. 5:o af Per Sahlström från Stockholms Län: I uDet förevarande betänkandet visar på ett ganska öfvertygande sätt höjden af den olycka en pation kan iråka, enär ledningen af dess angelägen-, heter blifvit anförtrodde åt män, hvilka icke varit! sitt kall vuxne, eller redogjort för sig sjelfva deras äxllning jemför med landets belägenhat Ach hehaf