nalionen förnummit denna styrelses atgarder. LU
Jag behöfver ej säsa, att jag för min del i allo I
godkänner ifrågavarande teckning för så vidt den I
framlägger de speciella bevisen på Rådgifvarnest
maktmissbruk och försummelser af sina skyldighe-!!
ter; men jag mäste tillstä, att jag likfullt icke fin-l!r
ner mig tillfredsställd af betänkandet, sådant det I
nu är. Efter mitt sätt att se, hade det, jemte sjelf-
va anmärknivgspunkterna, bordt tillika innehålla
ett bestämdt och tydligt omdöme öfver styrelsens 5
hela riktving och gång, en koucentrerad skildriog
af det system, den anda eller ton, som hos hennel2
uppenbarat sig. De faktiska uppgifter, Utskottet
nu frambusit, hade redan till en sädan historik!h
kunnat lemna rika materialier; och huru många upp: I
lysande bidrag, huru mänga ovedersägliga exempellb
hade ej derförutan varit utt hemta ur de handlin-I2?
gar, Utsk. haft att genomgå. Af systemet, sågeri
jag, bade man bordt erbålla en trogen och sannir
bild, uttryckt ej blolt i de nu företedde anmärk-
ningspunukterna, utan i Utsk. eget resonnement: af
detta system, som röjt sig i oatlåtliga bemödanden
att kufva och undertrycka den urgamla Svenska
yttrande fribeten; — 1 oupphörliga förföljelser motj
sjelfständigheten och oberoendet; — i uppmuntrande
utmärkelser och nådebevisningar åt bvarje slafvisk
beundrare af makten, åt hvarje blind verkställare
af dess, om äfven aldrig så orättmätiga bud; i för-
Vv
- BB
be
Rn m-— -
aktet för nationens önskningar eller dess af lagar-
na understödda anspråk; i tillbakahållandet af sam- !
hällets utveckling uti industrielt och så månget!k
annat hänseende; i en nationens virdighet ochjs
sympathier kiänkande undergifvenhet för en ut-Iv
ländsk makt; — i blodiga angrepp mot landets e-lt
gen befolkning; — med ett ord i ett ständigt sträf-
vande att på Sveriges frihetsvarma jord uppresal
absolutismens aitare.
S
En likartad målning af styrelsens verksamhet
ville jag se gjord af KonstitutionsUtsk., och det är
för sådant ändamål jag finner mig föranlåten be-!!
gära betänkandets återremitterande, dock med ut-j!
tryckligt förklarande, att jag gillar och godkännerl
de af Utsk. oss redan förelagda anmärkningar mot)
styrelsen.
I
Per Östman från Vester-Norrlands Län instämde
I
H
(
i detta anförande.
4:o af Anders Trysen från Östergöthland:
aDen store räkenskapsdagen har redan mträffat
för några af dem, som, under de sednare 6 åren, l;
med rått deltagit i statens styrelse; deras lön ärj
gifven, gifve Gud att de med rent samvete kunnat:
träda inför den högre domaren! De återstående, som !
decbargebetänkandet, 1 de 72 anmärkningarne, mer
och mindre graverar, hafsa till större delen trädt)!
tillbaka och vänta följden af den vidrätning, stän-
derne, i folkets namn, vid hvarje riksmöte måste
göra. i
Det ingna och rättvisa bedömandet af andras
handlingssätt är i allmänhet svårt och mångdubbelt
svårare för den, som, med hänzifvenhet älskande
sitt fosterland och dess väl, skall pröfva deras
handlingssätt, på hvilka detta väl så hufvudsakligen
hvilar; och jag erkänner utan tvekan, alt jag icke;
äger all den erfarenhet, den sjelfbeherskning och
den sakkännedom, som erfordras för att så i sin!
helhet, som i de serskilde detaljerna, ingå i en så
dan pröfning; men jag är likväl skyldig mig sjelf!
och milt representantkall att söppet uttala mina j!
tankar. E
En styrelses hufvudsakliga ögonsigte bör väl vara, !
om den med fast och fördomsfri: vilja önskar upp- 1
fylla ansvarsfulla förbindelser, att gifva akt på!
folkets fordringar, söka dess sympathier och handla
till dess belåtenhet; — tillfälle att justera sitt!
handlingssätt, om det är enligt med landets önskan, !.
äger hon alltid af de geoljud, som återskalla från!
alla landets delar; någon okunnighet derom kanj
således icke förehäras. Har nu styrelsepersonalen!
iakttagit ett sådant handlingssätt, som folket for-
drar, kan den avse sig stark och hafva en stor, en
betydelsefull moträkning att uppsätta mot den, folk- f
ombuden, enligt sitt kall, äro skyldige att uppgöra; !
detta debet blir då så ringa, så obetydligt, att re-
presentanrterne, i nationens namn, med tacksambet
och erkänsla måste förbise detsamma Men då
denna personal i allmänhetej visat sig äga förmå-l.
ga, ej velat förmärka nationens fordringar eller möj-;
ligen icke besutit den individuella fasthet i ka-!1
rakteren att den kunnat göra de goda grundsatser,.
gällande, som den i verkligheten möjligtvis ägt,,
och som, sjelfständigt uttalade och utförda i hand-,
ling, kunnat I nda till landets båtnad, då är dent,
minsta anmärkning svår att glömma, svår att låtalj
——- Oc
förfalla. Under antagande att rådplägningen öfver
dess väl eller ve uppdrages ät män af öfverlägsen
förmåga och karaktersfasthet, fordrar nationen hil-;,
ligtvis af desse: rastlös ifver att verkställa repre-,
sentationens beslut och utkasta mogna, väl uttänkta,
och nyttiga planer till framtida öfverläggningar, ,
samt att de alltid se till att icke lagens gräns, hvar-:
ken till ordalyde!se eller anda öfverträdes; den,
som i sitt medvetande ej äger dertill nödige egen-j,
skaper, borde aldrig framträva, aldrig åtaga sig så-!
dant ansvarsfullt embete, han skall alltid dignal.
under de fordringar, som göras honom; ty den na-!,
tionen mycket gifver, af honom skall ock mycket.
utkräfdt varda Kastas blicken tillbaka och öfver- .
skådas hvad till det allmännas båtnad synbarligen
blifvit gjordt på denna mer än: ett lustrum långa!.
tid och frågas: kunna äfven de billigaste anspråk
fordra mer? så måste jag thyvärr svara ja! — Jag;
hade så innerligt önskat se förbållanderne ur enj,
annan synpunkt och önskat kunna göra en afräk-;
ning på den långa anmärkningslistan, hvilken upp-!
tager en och annan punkt af mindre vigt; men dål.
alla anmärkningarne betraktas i helt, framstår en
tafla öfver regeringens förhållande, som icke inne-
håller annat än skuggor, den ena blott mörkare!
än den andra. i I
Granskningen har af KonstitutionsUtsk. verk-
ställts med förtjenstfullt allvar, och efterverldens
dom öfver nutidens män uteblifver icke, äfven ora
Försynens skickelse undanröjdt 107 S:ns tillämp-
ning.
5:o af Per Sahlström från Stockholms Län: I
uDet förevarande betänkandet visar på ett gan-
ska öfvertygande sätt höjden af den olycka en pa-
tion kan iråka, enär ledningen af dess angelägen-,
heter blifvit anförtrodde åt män, hvilka icke varit!
sitt kall vuxne, eller redogjort för sig sjelfva deras
äxllning jemför med landets belägenhat Ach hehaf