bergs län. 2:0 af Fphraim Larsson från Elfsborgs län: Förmodligen finnes intet fo:k i verlden, som skulle dkunna framvisa ett sådant intyg om sin regering, som det Konstitutions Utskottet uppgjort för de sist förlidna fem eller sex åren öfver vår regerings verksamhet. Jag tviflar visst icke, att annorstädes kunde uppletas. våldsamheter och tyranniska åtgärder, hvartill vederbörande härstädes icke giort sig skyldiga; men en sådan mängd af regeringshandlingar, Isom förräda obeslutsamhet, fruktan, smägnabb med lagar ocu föreskrifter, med mera dylikt, kan säkerJligen icke på nägot annat ställe uppvisas. Då jag bade genomlist detta länga, bedtöfliga syndaregistret, öfverkom mig en ängslan, som jag icke kan beskrifva. Jag hade väl förut hört och sett åtskilligt om misstag och öfverträdelser; men jag hoppades, att deruti måtte finnas oriktiga, ätminstone öfverdrifna framställningar Jag fann dock nu, att, i stället för fverdrifter, hade allmänna ryktet och allmänna Iskrifter tvärtom haft för litet att förtälja om missItag och förseelser. Det vore imedlertid önskligt, om någon kunde: bevisa, att det varit misstag och förseelser; men detta lärer icke låta sig göra, I de flesta af Utskottet framlagda exempel framstår omisskänneligen en plan, en föresats att trotsa och ringa akta Ständernas beslut, att öfverträda deras föreskrifter i sådant, der de ensamme äga besluta. Från många håll få vi höra stor jämmer och förbittring öfver hvarje förslag, som möjligen kan tydas så, som det åsyftade ingrepp i regeringens makt och befogenhet; hvarje ord, som möjligen kan tydas derhän, utropas såsom det gräsligaste kätteri; samhället, tycker man, är i fara att upplösas, i fall den ena statsmaktens rättigheter icke få utan invändning sträckas ända till sin yttersta gräns, ja devutöfver. Men den andra statsmaktens beslut i ämnen, der den äger att besluta, de anses icke heliga; man drömmer icke på ringaste vis om samhällets upplösning, i fall de trampas under fötterna. Och det är icke blott i fråga om helgden af dylika beslut, som man gör denna besynnerliga skilnad; det är äfven i fråga om den ömsesidiga aktning, de lagstiftande makterne böra visa hvarandra i de ämnen, der bådas beslut erfordras. Om Ständerne skulle fästa mindre afseende vid ett från regeringen utgånget förslag, så ropas på samhälls-upplösande läror; men om regeringen ända derhän missaktar alla Ständernas eller ett stånds uttryckliga önskan, att den lägges till handlingarna eller förklaras icke föranleda till något beslut, så är en dylik lära icke det ringaste farlig för samhällets bestånd eller lugn?! Tmedlertid kan, efter min öfvertygelse, ingenting mera samhällsförstörande finnas. . Antingen måste regeringen erkänna, att Ständerna verkligen äro Svenska folkets ombud, såsom grundlagen säger; och då borde man väl besinna sig, innan man så lättsinnigt behandlar hela folkets öfvertygelse och önskningar. Eller ock måste man påstå, det vi icke äro sanna representanter af folket; och då är regeringen oursäktlig , som icke ifrigt arbetar att få en sådan representation upphäfd och en ny införd. Det enda tredje, som möjligen kunde tänkas, vore, att man ansåge en illa inrättad folk-representation vara bättre ån en väl inrättadl, just för att öka missaktningen. Denna saknad af ömsesidig aktning mellan de båda lagstiftande makterna är det bedröfligaste tecken, man kan tänka sig på samhällsstillståndet; och förr än den ena visar lika mycken aktning, som hon fordrar, förr kunna vi aldrig hoppas slut på den olyckliga spänning, som alltid funnits, fast bon stundom varit gömd under larfyen af en slafvisk undergifvenhet å ena sidan. Så länge en representation finnes, böra dess åtgärder respekteras. Men huru detta skett, derpå har Konstitutions-Utskottet framhaft mångfaldiga prof; och om än åtskilliga af dessa äro dragna införj domstol, så hindrar detta dock icke oss, att deraf hemta bidrag till värt omdöme om regeringens grundsatser i. allmänhet. Rättelse häratinnan måste skaffas; dess missbruks förnyande måste förekommas. Detta sker icke på något annat verksamt sätt, än att vi, å Svenska folkets vägnar, allvarligt och hödtidligt säga Konungen våra tankar om det regerings-sys!em , som hittills varit följdt, d. v. s. om de män, som upplyst och rådt honom. Desse må till en del hafva bortgått ur rådet redan; det ändrar ingenting uti saken, ty vårt omdöme blifver då en helsosam vink åt deras efterträdare. Näst missaktningen för representationens beslut är misstroendet till nationen det olyckligaste tecknet, som utmärkt den framfarna Styrelsen. Den måste härleda sig från okunnighet om folkets lynne och tänkesätt och uppenbarar sig i en öfverdrifven bäfvan för allt, som i ringaste mån är ovanligt. Folket är lugnt, och framför allt, folket vill få vara lugnt. Det fordras starkt retande medel för att bringa Svenskarne i rörelse; men för att åter lugna dem fordras icke stor undfallenhet. Att obekantskapen med national-lynnet varit stor non den nu afgängna rådgifvare-personalen, bevisas icke så tydligen af någonting annat, som af de bedröfliga händelserna i Stockholm år 1838. Min net af hvad då skedde, både såsom förberedelse och slut, är så smärtsamt, att jag icke vill upplifva det genom någon utförligare granskning. Ma det vara nog, att vi, som känna folkets tankar, högtidligen förklara, det ingen händelse i mannaminne till den grad skakat förtroendet mellan folk och styrelse. Man tyckes visst vilja trösta sig med det föregifa vandet, att det är sqvaller och skrik och främmande ingifvelser, som väckt oron ; men denna tröst är alldeles grundlös. Jag behöfver icke vidlyftigt genomgå Utskottets betänkande, vi böra bifalla det, besluta, att en anmälan sker enligt 107 S. Då detta beslut är fattadt, torde Utskottet få uppdrag att föreslå ordalagen i den underdåniga skrifvelse, hvaruti anmälan skall innefattas. Med Ephraim Larsson förenade sig Johannes An dersson fr. Calmar och Johannes Andersson fr. Ska raborgs län. 3:o af Bengt Gudmundsson fr. Halland: Vi hafva nu framför oss det medså olika känslor, alltefter den ena eller andra politiska sidans förestäl!ningssätt, emotsedda betänkandet af KonsitutionsUtskottet, rörande styrelsens förehafvanden under den, mellan förra och nuvarande riksmöte, förgångna tiden. Vi skönja af detta betänkande, hurusom den personal, hvilken under ifrågavaranda tid varit i besittning af det dyrbara förtroendet att råda In