Idernas vilja — allt med ett ora som detta betankande innehåller, och det innehåller blott en del at hvad det kunnat framställa, om ej Utskottet velat undvika en tröttande vidlyftighet. Men det ger endast några materialier till de sista sex årens administrations historia; det talar ej om hvad som skett förut, det vidrör ingenting af de äldre, ännu rikhaltigare ämnen, den förutgående tiden erbjuder Man skulle kunna invända, att de nu varande Rådgifvarne till största delen varit främmande för den förgångna tidens åtgärder. Det är icke helt doch hället så; alla samhällens borgerliga lagar an-taga den grundsats, att hvem som undfår ett arf, läfven ikläder sig de förbindelser och skulder, som läro fästade vid den emottagna egendomen, om han. ej, genom en högtidlig och offentlig förklaring gör sig urarfva, och afsäger sig egendomen, i fall skulderna måste följa med. Så måste ock pligternas arf betraktas af dem, som cemottaga statens högsta lembeten. Jag anser mig alltså berättigad att fordra. Iredo af Rådgifvarne för det politiska arf, som de föregående tiderna lemnat dem. Jag gör det, emeJatt de ej ville hafva något att skaffa med det fordna systemet, att de ville följa ett annat, att de ville Igå en ny och egen väg, en väg utan krokar och Islingringar, fri, jemn och efter deras samvetes öfå losäkert framvältande den nötta statsmachinen i Isamma hjulspår, och efter det nödtorftiga dagsverIket, beqvämt uthvilande på de toma stolarna, dit Jutan att för eget bästa upphemta den rika lönen dan jag i deras handlingar förgäfves sökt efter urarfvagörelsen; efter den öppna och högtidliga protesten mot föregängarnes system; efter f rklaringen, vertygelse och deras bästa insigt, ledande till målet: Nationens välfärd, ära och lycka. I stället för allt detta finner jag dem stadda på samma bana som deras föregångare; denna bana, som allt mer och. mer aflägsnar oss från det önskade målet, trögt och nåden inbjudit dem, och der de tycka sig placerade, icke för att tänka och handla för landets bästa, Iför det knappa arbetet. Jag ser förändrade namn, ombytta personer, i stället för dem som döden borttkallat eller nägon tiltfällighet bortsopat; men oföränderligt samma anda eller rättare, samma andellöshet, samma bristande lif i formerna, samma obenägenhet för all förbättring af dessa, samma beInägenhet för overksamhet, stillastående, eller tillbakaskridande, samma lust att regera mycket, samma oförmåga att regera väl, samma brånad efter matt, samma oförstånd att begagna den, samma liknöjdhet för nationen, samma fruktande eftergifvenhet för kasterna och skråna, med ett ord: samma system. som i 30 år fällt sin fläckande och förderfvande honungsdagg öfver den Svenska jorden. Jag anklagar då dessa Rådgifvare för deras föregängares förseelser, så vida de icke sökt afskudda sig ansvaret derför. Jag anklagar dem för det, att ingenting blifvit uträttadt för de vigtiga reformer, som Rikets Ständer alltsedan år 1309 yrkat af Regeringen; för det motständ hvarje förbättring röut; för det tillstånd af förslappning, hvari det fordna friska Svenska lifvet nedsjuvkit; för den aftagande skickligheten och dugligbeten hos vår embetsmanna-korps, för de tilltagande fordringarna af anslag åt densamma; jag anklagar dem för indragningsmaktens bibehällande, för de gjorda förföljelserna mot tryckpre:sen, för den onödigtvis fortsatta myntoredan, för kränkningen af 18140 års Riksdagsbeslut om pnäringarnas frihet, för allt det, med ett ord, hvaröfver Sverige så länge klagat, och till hvars afbjelpande framtiden ännu visar samma mörker, så vidt nemligen hjelpen skall komma från styrelsens klokhet, kraft och goda vilja. De hafva gjort sig skyldige till allt detta, då de ej tvådde sina bänder, afsade sig allt förvandtskap med de fordna misstagen eller lagbrotten och bevisade det genom egna, bättre tankar och Rikets väl befordrande handlingar. Om jag vid denna min åsigt, finner mig understödd af Ståndets pluralitet, det vill med andra ord säga, af Svenska folkets pluralitet, så vågar jag hoppas, att de ord, jag har att tillägga, äfven skola finna ett gevsvar i månget Svenskt bröst, och att detta gensvar skall höras från alla Sveriges landamären Jag säger då, att hvad jag här yttrat, väl varit ett uttryck af min — det betyder ganska litet, men, hvad som betyder oändligen mycket, af folkets — billiga förtrytelse öfver hvad som i 30 år har i landet kunnat ske; men ännu mer af dess fordran, att det icke mer måtte ske. Detta folk känner ej det bedröfliga nöjet att tadla och förkasta; med ledsnad uttalar det sitt ogillande, sin fördömelse; det känner ej den lumpna njutningen att hämnas, och gläder sig ej öfver den felandes bestraffning. Det åtlyder endast, när det kräfver ett sådant straff, nödvändighetens lag: lagen för sin egen bätnad, för sina barns och efterkommandes väl. Det tadlar de begångna felen, synnerligast för att slippa se dem förnyade, och det kräfver den rättvisa vedergällningen mot de skyldige såsom en varning för dem, hvilka hunde af egen svaghet och exemplets smitta, eljest förledas att trampa i deras fotspår. En ny administration har inträdt, må hon, af hvad Svenska folket förkastar hos den gamla inse, hvad det väntar och räknar på af henne. Det förkastar hela det system denna hittills följt, detta system af tröghet, overksamhet, svaga insigter och starka anspråk, af missaktning för folkets röst och oupphörliga fordringar på dess kärlek, dess erkänsla och framför allt dess penningar. Det fordrar att statens embeten ej mera skola anses såsom sinekurer, der man förrättar bvad man ej kan undvika och försummar allt som möjligen kan försummas; der man söker allt af nådens blickar och fruktar eller föraktar folkets, der man har en enda önskan, ett enda syftemål: att få stadna qvar i orubbad be-l sittning af platsens tördelar, der lefvande för sig, för sina vänner och relationer; det fordrar, att man der lefver för folket, för det allmänna, för sina skyldigheter, att man dagligen och stundligen för dem tänker och handlar, att man väl, i bändelse man känner behofvet deraf, söker nådens bifall, men ännu mer samvetets, att man främst af all jordisk! makt, främst af alla önskningar, af alla intressen afser folkets; att man, om dessa icke kunna förlikas med nådens, ej tvekar i valet emellan bådas anspråk, och försakar en plats, hvars pligter man ejl kan uppfylla, samt att man såsom en belöning förl! sina mödor, sina försakelser, sina utståndna obehag, ty sådant måste följa med embetet — icke räknar ls främst qvartals-lönerna, utan det inre medvetandets lt och det offentliga omdömets, som dock alltid, om i sa sent. öfvar rättvisa och ej; heller saknar utvi. ll