FÄR AM ORD, ER HV FM OT förvärfvat eller ätkommit, utan att jordägare skulle kunna sådant förhindra och dymedelst bereda sig säkerbet för betalningen af den gäld, landtbonde i och för samma arrende hos jordägaren sig åsamkat. Nils Persson från Södermanland ansåg förslagets 75 böra godkännas; men fann den 8:de deremot svarare i förslaget, än uti lagen; ty följderna af det i denna S föreslagna nya stadgande blefve vida menligare och mera förstörande för landtboen, än vu gällande stadgande i 5 S. Med honom förenade sig Henrik Andersson från Övebro Län . Lars Larsson från Elfsborgs Län: Då enligt för-. slaget till ny allmän Civiloch Kriminallag, det uti S 46 Kap. Jordabalken förut intagne stadgan-j. de skall från eivillagen till kriminallagen öfverflyttas, samt det af Lag Utskottet föreslagna tillägg: till S S, vore olämpligt, borde ock sistnämnde Sj: ur lagen borttagas och endast det tillägg göras i 7 S, att om landtbo afflyttar, utan att hafva betalt icga ordentligen, äger jordägare söka laga handräckving till sin rätts utbekommande. Petr Jönsson från Jönköpings Län, lika med Ni!s Persson och Erik Persson, att LagUtskottets förslag till 8 8 icke vore grundlagsenligen tillkommet, och högst vädligt, ty derigenom blefve säkerligen största delen af arrendatorer och landtbrukare utfaltige, samt komme att lizga samhällets fattiginrättningar till last. Redan på grund af nu gällande lagstadgande ser man, vid större jordugods, landtbönder och torpare skiljas från innehbafvande arrenden, och deras egendom af jordägarne beläggas med qvarstad fer gäld, som under arrendetiden blifvit åsamkad. Skulle förslaget nu blifva antaget, vore Tal. öfvertygad, att nästan icke någon sädan arrendator komme att vid afllyttningen få från det arrenderade stället medtaga det ringastc af sin egendom, utan kunde densamma, under ganska lång tid, och ofta intill dess en vidlyftig rättegång blifvit afgjord, och utan att jordägaren måhända slutligen fiunes äga någon fordran hos Jandt: boen, blifva qvarhållen; hvarimedlertid arrendatoren vore betagen möjligheten, att sig försörja. Per Jönsson från Christianstads Län hade emot antagandet af den föreslagne 7 icke något att erinra, men ansåg deremot, att den i 8 föreslagna rättighet för jordägaren att gvarhålla landtboesl. gods bör ätminstone inskränkas till så stor del der-: af, som emot jordägares klara och förfallna fordran i hos landtbo kan svara. Johannes Christoffersson från Kronobergs Län, ansåg den föreslagna 7 S, som icke är tillämplig i andra fall, än då landtbo under stämmotid rymmer, vara bättre, än stadgandet uti nu gällande lag. 8:de Y af förslaget deremot vore, efter Talarens tanke, olämplig och borde derföre förkastas. Jordägare, som har fordran hos landtbo, saknar icke för närvarande tillfälle att, jemväl efter det landtbo afllyttat, göra sin rätt gällande och något skäl att tillägga jordägaren en myndighet, sådan som förslaget upptar, synes icke äga rum. Zelterberg yttrade att meningen med den föreslagna 8 Y är den, att jordägaren företrädesvis skulle försäkras om förmånsrätt till betalning för lega och utskylder af det gods, arrendatorn under legostäm man förvärfvat, och sådant vore ock, efter Talarens tanke, rigtigt; ty det kan väl icke vara annat än billigt, att den egendom, landibo förvärfvat å ett arrenderadt hewnrman, till arrendets betalande i första rummet användes. Betänkandet återremitterades. LagUtskottets betänkande JG 42 öfver väckta motioner om FörlikningsKommilteers inrättande. Jonas Kylander från Wermland beledsagade sin anhållan om återremiss med skriftliga anmärkningar: Då på många ställen i vårt land folket varit tvungna att sjelfve foga anstalt om inrättandet af förlikningskommitter ibland sig, bevisade väl detta, att saken är af yttersta nödvändighet. Den, som känner hur illa det tillgår, i synuerhet i folk rikare orter, skall nog behjerta deras olycka, att icke äga någon anstalt för att gifva tvistande bröder anledning till att förlikas. Om uti 30 är, eller som Utskottet antyder, allt sedan 1809, folkets ombud vid riksdagarne påyrkat ifrägavarande anstalt; är icke detta ett skäl, som talar för nödvändigheten? Likväl hade Utskottet antagit detta såsom ett skäl till afstyrkande, ehuru Utsk. erkänt bäde nyttan och nödvändigheten Utsk. har äfven. åberopat, att förlikningskommissioner äro lagligen påbjudna i granurikena, att desse äro sammansatte af Jagfarne män, och att, i anseende till bristen af i detta yrke utbildade män, det ännu icke skulle låta verkställa sig i vårt land. Men sådant är icke förhållandet hvarken i ena eller andra afseendet, ty han kände ledamöterne i många förlikningskommassioner i Norge. De bestå af bara bönder, som knappt någonsin sett, mycket mindre studerat nägon lagbok, och likväl går saken herrliga för sig: tt medla mellan tvistande likar. Utsk. föregifver vidare, att motionärernas förslag går derpå ut, att förlikningskommittter skulle bilda en ny rättesångsanstalt, jemte de befintlige domstolarne. Sjelfva karakteren på ifrågavarande anstalt tillkännager motsatsen. — Enligt lag skulle väl underdomstolarne utgöra äfven en förlikningsanstalt; och, om någon domare iakttager denna lag, är sådant likväl cke fallet i allmänhet. Merendels skrider man ill ransakningen, och, om parterne sjelfva icke äro örut beredda på förlikning, blir tiden för en donare merendels för kort, att härmed sysselsätta ig, då han på en eftermiddag har på listan bortät!y IV, instämda mål, utom en mängd uppskjutna. Parterna börjaäsåledes striden på detta fält. Upp skof i målet föranledes af ringaste orsak och merendels igenom parternes okunnighet. Flera år försvinDa, innan målet blir utransakadt, som likvisstl!s. unde i godo hafva blifvit afgjordt på en timma, , om de tvistande hade baft en föreningspunkt, der le kunnat sammanträffa, för att närma sig till för oning. — Våra domstolar skulle väl icke i alla all blifva mycket förnärmade. Ty så invecklade vister, som parterna sjelfve, eller de män, som vore kyldige att biträda dem, icke förstodo att slita, kulle väl underställas domstolens bepröfvande; ch, då inga andra saker, naturligtvis, kunde förlivas, än sådane, som parterne sjelfva, biträdde af sode män, ville och kunde afgöra, torde Domstolarre och i synnerhet Häradstingen få tillräckligt att sköta, utan att, som nu är fallet, blifva öfverhopasl le med en otrolig mängd af mål, som till större nh YA MA av m Pe vn om MA a FA MR m DR — mm mA IFA ee ec om MÅ AA TT ÖA ft — bus th Om nå Hm nr SA ÅA m— Lo mm Ae M 5 JA fer I IT IT TV s01 00 00 År anar NR -— ge nä ——-— ot —-— SN a Pn pm