FÄR AM ORD, ER HV FM OT
förvärfvat eller ätkommit, utan att jordägare skulle
kunna sådant förhindra och dymedelst bereda sig
säkerbet för betalningen af den gäld, landtbonde i
och för samma arrende hos jordägaren sig åsamkat.
Nils Persson från Södermanland ansåg förslagets
75 böra godkännas; men fann den 8:de deremot
svarare i förslaget, än uti lagen; ty följderna af
det i denna S föreslagna nya stadgande blefve vi-
da menligare och mera förstörande för landtboen,
än vu gällande stadgande i 5 S. Med honom före-
nade sig
Henrik Andersson från Övebro Län .
Lars Larsson från Elfsborgs Län: Då enligt för-.
slaget till ny allmän Civil- och Kriminallag, det
uti S 46 Kap. Jordabalken förut intagne stadgan-j.
de skall från eivillagen till kriminallagen öfver-
flyttas, samt det af Lag Utskottet föreslagna tillägg:
till S S, vore olämpligt, borde ock sistnämnde Sj:
ur lagen borttagas och endast det tillägg göras i 7
S, att om landtbo afflyttar, utan att hafva betalt
icga ordentligen, äger jordägare söka laga handräck-
ving till sin rätts utbekommande.
Petr Jönsson från Jönköpings Län, lika med
Ni!s Persson och Erik Persson, att LagUtskottets
förslag till 8 8 icke vore grundlagsenligen tillkom-
met, och högst vädligt, ty derigenom blefve säker-
ligen största delen af arrendatorer och landtbruka-
re utfaltige, samt komme att lizga samhällets fat-
tiginrättningar till last. Redan på grund af nu
gällande lagstadgande ser man, vid större jordugods,
landtbönder och torpare skiljas från innehbafvande
arrenden, och deras egendom af jordägarne beläg-
gas med qvarstad fer gäld, som under arrendeti-
den blifvit åsamkad. Skulle förslaget nu blifva
antaget, vore Tal. öfvertygad, att nästan icke någon
sädan arrendator komme att vid afllyttningen få
från det arrenderade stället medtaga det ringastc
af sin egendom, utan kunde densamma, under gan-
ska lång tid, och ofta intill dess en vidlyftig rät-
tegång blifvit afgjord, och utan att jordägaren må-
hända slutligen fiunes äga någon fordran hos Jandt:
boen, blifva qvarhållen; hvarimedlertid arrendato-
ren vore betagen möjligheten, att sig försörja.
Per Jönsson från Christianstads Län hade emot
antagandet af den föreslagne 7 icke något att
erinra, men ansåg deremot, att den i 8 föreslag-
na rättighet för jordägaren att gvarhålla landtboesl.
gods bör ätminstone inskränkas till så stor del der-:
af, som emot jordägares klara och förfallna fordran i
hos landtbo kan svara.
Johannes Christoffersson från Kronobergs Län,
ansåg den föreslagna 7 S, som icke är tillämplig i
andra fall, än då landtbo under stämmotid rym-
mer, vara bättre, än stadgandet uti nu gällande lag.
8:de Y af förslaget deremot vore, efter Talarens
tanke, olämplig och borde derföre förkastas. Jord-
ägare, som har fordran hos landtbo, saknar icke
för närvarande tillfälle att, jemväl efter det landt-
bo afllyttat, göra sin rätt gällande och något skäl
att tillägga jordägaren en myndighet, sådan som
förslaget upptar, synes icke äga rum.
Zelterberg yttrade att meningen med den före-
slagna 8 Y är den, att jordägaren företrädesvis skulle
försäkras om förmånsrätt till betalning för lega och
utskylder af det gods, arrendatorn under legostäm -
man förvärfvat, och sådant vore ock, efter Talarens
tanke, rigtigt; ty det kan väl icke vara annat än
billigt, att den egendom, landibo förvärfvat å ett
arrenderadt hewnrman, till arrendets betalande i för-
sta rummet användes.
Betänkandet återremitterades.
LagUtskottets betänkande JG 42 öfver väckta mo-
tioner om FörlikningsKommilteers inrättande.
Jonas Kylander från Wermland beledsagade sin
anhållan om återremiss med skriftliga anmärknin-
gar:
Då på många ställen i vårt land folket varit
tvungna att sjelfve foga anstalt om inrättandet af
förlikningskommitter ibland sig, bevisade väl det-
ta, att saken är af yttersta nödvändighet. Den,
som känner hur illa det tillgår, i synuerhet i folk
rikare orter, skall nog behjerta deras olycka, att
icke äga någon anstalt för att gifva tvistande brö-
der anledning till att förlikas. Om uti 30 är, el-
ler som Utskottet antyder, allt sedan 1809, folkets
ombud vid riksdagarne påyrkat ifrägavarande an-
stalt; är icke detta ett skäl, som talar för nöd-
vändigheten? Likväl hade Utskottet antagit detta
såsom ett skäl till afstyrkande, ehuru Utsk. erkänt
bäde nyttan och nödvändigheten Utsk. har äfven.
åberopat, att förlikningskommissioner äro lagligen
påbjudna i granurikena, att desse äro sammansatte
af Jagfarne män, och att, i anseende till bristen
af i detta yrke utbildade män, det ännu icke skulle
låta verkställa sig i vårt land. Men sådant är ic-
ke förhållandet hvarken i ena eller andra afseen-
det, ty han kände ledamöterne i många förliknings-
kommassioner i Norge. De bestå af bara bönder,
som knappt någonsin sett, mycket mindre studerat
nägon lagbok, och likväl går saken herrliga för sig:
tt medla mellan tvistande likar. Utsk. föregifver
vidare, att motionärernas förslag går derpå ut, att
förlikningskommittter skulle bilda en ny rätte-
sångsanstalt, jemte de befintlige domstolarne. Sjelf-
va karakteren på ifrågavarande anstalt tillkännager
motsatsen. — Enligt lag skulle väl underdomsto-
larne utgöra äfven en förlikningsanstalt; och, om
någon domare iakttager denna lag, är sådant likväl
cke fallet i allmänhet. Merendels skrider man
ill ransakningen, och, om parterne sjelfva icke äro
örut beredda på förlikning, blir tiden för en do-
nare merendels för kort, att härmed sysselsätta
ig, då han på en eftermiddag har på listan bortät!y
IV, instämda mål, utom en mängd uppskjutna.
Parterna börjaäsåledes striden på detta fält. Upp
skof i målet föranledes af ringaste orsak och mer-
endels igenom parternes okunnighet. Flera år för-
svinDa, innan målet blir utransakadt, som likvisstl!s.
unde i godo hafva blifvit afgjordt på en timma, ,
om de tvistande hade baft en föreningspunkt, der
le kunnat sammanträffa, för att närma sig till för
oning. — Våra domstolar skulle väl icke i alla
all blifva mycket förnärmade. Ty så invecklade
vister, som parterna sjelfve, eller de män, som vore
kyldige att biträda dem, icke förstodo att slita,
kulle väl underställas domstolens bepröfvande;
ch, då inga andra saker, naturligtvis, kunde förli-
vas, än sådane, som parterne sjelfva, biträdde af
sode män, ville och kunde afgöra, torde Domstolar-
re och i synnerhet Häradstingen få tillräckligt att
sköta, utan att, som nu är fallet, blifva öfverhopa- sl
le med en otrolig mängd af mål, som till större nh
- YA MA av m Pe vn om MA a FA MR m DR
— mm mA IFA ee ec
om MÅ AA
TT ÖA ft - — bus th Om nå Hm nr
SA ÅA m— Lo
-
mm Ae M 5 JA
fer I IT IT TV s01 00 00 År anar NR
-— ge nä - —- —-— ot - —-— SN a Pn pm