lAlmqvists ofvan citerade arbete, cch bemött den
djerfva — författaren med en högtidlig mnäpst.
leMan kan — säger bladet, — i statsrätt och
politiska frågor alltför väl dyrka frihetens he-
liga ändamål, utan att känna sig hågad att för-
svara den fribet, som rörer sig i behandlingen
al vissa religiösa ceremonier, så länge ännu
folktron derutaf befinner sig väl och lycklig.
Derföre hafva flera verldens största stridsmän
derutianan kömpat på ett språk, nemligen La-
tin, som af mängden icke kunnat förstås; eme-
dan mängden endast bör komma i åtnjutande
(af stridens frukter, i händelse några sådane vin-
nas, raen icke förvillas af de utkastade strids-
frön.
Se der huru en tidning, som ger sig ton
af att arbeta för en ointresserad och ungdom-:
lig fribetskärleks ändamål, yttrar sig i våra da-
gar uti en fråga, som så nära rörer grunden
och det inre väsendet af all liberalism, vilko-
ren af all samhällsprogress! . . . Det var en
tid, som lyckligtvis ligger bra många hundra
år bakom oss, och som kallas för medelti-
den; vi veta hur obskuratismen då hittade
på den vackra frasen, att illusioner vore för
den stora massan ett mnaturbebof, och att så
länge densamma funne sig deraf väl och lyck-
ligtn, det vore ett helgerån att röra dervid
med ett endaste ficger, äfven om nu de der
illusionerna endast gällde avissa religiösa cere-
monier.; vi vete huru den gamla hederliga
,latinen kom samma obskurantism så förbålt
väl till pass, för att göra hvarje filosofisk eller
theologisk debatt till en isolersd klostrens och
seminariernas ensak, huru sjelfva bibeln på så-
dant sält undandrogs den stora massans sjelf-
studium, och huru pietismen och bigotteriet
inlärdes att vara andäktiga på ett språk, som
de icke ens förmådde läsa rent. Här i Sverige
hafva de goda munkarne sedan sofvit i ire-
bundra år, och latinet bar gudilof länge sjun-
git på sista versen. Och så kommer likväl nu
en vacker dag en liberal tidning och spökar
ut sig i kapuechong och radband och breder
armarna öfver församlingen med ett höglärdt:
nCarissimi fratres! Quippe, — cum ita sit, ut,
— quoniam, — ergo abracadabra!, Anser då
Freja det vara rätta tiden i våra dagar, att
framträda med dylika satser, som att mängden
endast bör komma i åtnjutande afstridens fruk-
ter, men icke förvillas af de utkastade strids-
frönan? Bör icke menskligheten med bundra-
åriga strider ha ändtligen vunnit så mycket,
att diskussionens terräng må höra hvarjom och
enom fritt till, om ännu i andra fall mycket
återstår olika eller orättvist fördeladt? Eger
icke massan anspråk på att få anses nog full-
myndig och mornad, att icke blindt behöfva
gå i skola eller i ledband hos doktrinerna?
Och dessa doktriner! Skola de ännu utgöra
hemliga ordenssällskap, der de högvise sitta vid
långa bord inom lyckta dörrar och bedrifva sitt
hokus pokus vid lampors mystiska sken, för att
blott en gång hvart tionde år, eller så, träda
utom dörren och tilltala menigheten: I tio år
hafva vi sutit och baft för oss allahanda djup-
sinnig disputats; lyckliga J, som siått utom alla
teoriernas och hypothesernas strider, och en-
dast egen att pjuta dessa striders dyra fruk-
ter! Se här hafva vi åter något åt er af be-
mälda frukter! Tagen det till lifs med häl-
san!, Och härvid framräcka de högvise någon-
ting ganska pretiöst med motto: Förnöjsamhet
öfvervinner allt; allt är bäst som det varn, el-
ler något dylikt!
Nej, förträffligaste Freja! Det är förbi med
latinet och de der ordenshemligheterna! Den
stora massan har vaknat att tänka litet på e-
gen hand, och att se sig sjelf för hvad väg
den går, den litar icke mera blindt på kate-
derns lärdom, Och om vår tid går i allting
framåt, så som den aldrig gjort, om ett år för
oss betyder hvad tiotal förut, och hvarje dag
bringar upplysningen och emancipationen en
ny seger, så är det just till följe af denna frik-
tion mellan mångtusendes i stället för några
fås krafter, denna allmänna vexelverkan mellan
de olika bjulen i opinionernas stora macbineri.
Folken sky icke striden,, emedan de åtminsto-
ne så äro säkra om några verkliga frukter,,
icke blott tomma skal.
Hvad serskildt beträffar frågan om religiösa
ämnen och tankefriheten derutinnan, så är det
svårt att inse, hvarföre den ensam skulle vara
utesluten från en annars öppen lemnad allmän
diskussion. Det der argumentet: så länge
folktron derutaf befinner sig väl och lyckligtn,
är alltför enfaldigt, för att ens uppfordra till
ett besvarande. Befioner sig folket lyckligt al
en vantro, en fördom, en illusion, skulle det
sålunda aldrig vara tillåtet att söka sätta upp-
lysning i stället för detta falska och toma; det
bar då äfven varit orätt, att man sökt bibringa
ljus och sundt förnuft i afseende på politiska
frågor, att man sökt skingra de illusioner, som
i sekler hållit nationernas hufvuden böjda i
stoftet vid ett jordiskt majestäts throntrappa
och i tron på hvilkas ofelbarhet de offrat sig