I folkuppfostran, pauperismens hämmande och en
I förbättrad fattigvård, kommunalstyrelsers inrät-
Itande, representationssättets förenkling, skat-
Iternas nedsättning och statslåns undvikande,
-Istatslyxens hämmande, ministeriel ansvarighet,
lindragningsmaktens upphörande och yttranderät-
tens respekterande, med ett ord, alla de grund-
i Isatser af frihet och förbättrad hushållning, den
Ständernas majoritet nu uttalar och med en bättre
Jarbetsordning, och regeringens biträde, skulle
I bringa i utöfning; men huru har Konungens råd-
gifvare dermed förfarit? Jo, sedan de i det ytter-
Ista nekat dessa grundsatser och för regeringens,
för konungamaktens fiende förklarat alla de-
ras vänner, så hafva de väl af tvång upptagit
några deraf, men icke förmått genomföra en
enda; allt har förblifvit oarbetadt eller half-
arbetadt, ofullbordadt och kastadt, på Ständer-
na, som duka under för ämnenas mängd och
vigt, och midt under arbetet hemsökas från
konseljen med propositioner, hvari framlysa
principer, så oförenliga med Ständermajoritetens
åsigter, som horn med fullmåne. Såsom sådane
hafva de äfven blifvit af Ständerna förkastade,
ändock de varit inlagda i en karamell af s. k.
ckoncessioner,. Ja, det märkvärdiga företer
sig och bör ej förbises af konungamakten, att
äfven vid de riksdagar, då rådgifvarne påstått
sig äga Ständernas förtroende och segrat i vo-
teringarne, hafva likväl sjelfva koncessionska-
ramellerne lemnats orörde, så snart de invol-
verat någon af systemets lifsprinciper, hvarpå
flera exempel af strandade kabinettsfrågor kun-
na uppgifvas. Icke en gång det så flitigt be-
gagnade betet af Konungens personliga storhet
bar varit verksamt, så snart representanter-
ne insett, att något af systemets kram dol-
des derunder. Man äger således icke blott
brist på Ständernas förtroende attåberopa mot
den existerande konseljen, såsom ett skäl att
resignera, utan äfven orsaken till denna brist,
nemligen Ständernas hyllning af de utaf oppo-
sitionen länge förfäktade åsigter att ställa mot
hvarje konselj, som icke hyllar dessa åsigter el-
ler skulle vilja uppblanda dem med de gamla,
förgäfves förfäktade.
Anses åter riksdagarna icke fullkomligt repre-
sentera folket, så åligger det konungamakten att
uppriktigt och utan all machiavellism undersö-
I ka och begagna denna omständighet så, att
I prerogativet må användas till den höga bestäm-
melsen att gifva eftertryck åt folkets vilja i
trots af dess ofullkomliga representation.
En sådan ärlig undersökning visar först, att
en fjerdedel af nationens röst blifvit bortgifven
åt ett Stånd, som räknas till blott :; procent
af landets befolkning; en annan fjerdedel till
ett stånd, som, äfven med inräkning af en mängd
personer, hvilka icke höra dit, ej stiger till fullt
7, procent, och en tredje fjerdedel åt ett tred-
je stånd, som likaledes med inräkning af perso-
ner, hvilka ej dela dess intressen, uppgår till
3 procent; öfriga 96 procent äga dels ingen
dels blott en fjerdedels röst i representatio-
nen. Använder man på denna sifferkalkyl en
beräkning efter intressena och det förtroende
representanterne äga af sina kommittenter, så
befinnes att första ståndet med !Y; röst repre-:
senterar ett intresse, som efter allt menskligt
förstånd är ställdt i strid mot landets allmänna, !!
så vida som det innefattar rättigheten till före-
träden utan förtjenst; ja man finner till och .
med, att denna 1, röst innehafves af några få
personer, som egentligen representera blott sig
sjelfva, och ej erhållit förtroende af sina kom-
mittenter, så att stundom 30 till 40 personer
— ofta äro ej flera närvarande på Riddarhuset,
— hvilka representera blott sig sjelfva, besluta
för 750,000 menniskor, nej, för vida mer, ty
Adeln innehar alla ordförandeplatserna inom
alla representationens angelägnaste afdelningar,;
utskotten, statsrevisionerna, banko- och riks-
gäldsverken. Presteståndet delar med Adeln i
icke obetydlig mån den egenskapen att repre-
sentera ett enskildt intresse, nemligen löntagare-
intresset, och detsamma kan sägas om Borgare-
ståndet, som till en stor del består genom be-
skattningen på konsumtionen och förbuden mot
arbetskraftens fria användande. Aritmetiskt är
således Svenska folket ofullkomligt represente-
radt, och med afseendena på intressena icke bät-
tre, då inflytandet inom representationen står
precist i omvändt förhållande mot antalet af
kommittenter och mot vigten af det represente-
rade intresset. : Dessutom: precist i samma
mån som ett stånd, i jemförelse med de re-
presenterades antal och intresse är af mindre
vigt, i samma förhållande är det beroende ji
af regeringen. Resultatet häraf är: att Riddar-
husmajoriteten är föga eller intet att räkna för
folkets; majoriteten irom Presteståndet mer än
Riddarhusets, men mindre än Borgarståndets, och
denna mindre än Bondeståndets. Men nu in-
träffar ju vid denna riksdag, att i samma mån
det representerande ståndets trovärdighet såsom
uttryck af folkets önskningar stiger, i samma
mån visar sig äfven dess majoritet i ett mera
spärdt förbållande mot konseljen och systemet.