I folkuppfostran, pauperismens hämmande och en I förbättrad fattigvård, kommunalstyrelsers inrätItande, representationssättets förenkling, skatIternas nedsättning och statslåns undvikande, -Istatslyxens hämmande, ministeriel ansvarighet, lindragningsmaktens upphörande och yttranderättens respekterande, med ett ord, alla de grundi Isatser af frihet och förbättrad hushållning, den Ständernas majoritet nu uttalar och med en bättre Jarbetsordning, och regeringens biträde, skulle I bringa i utöfning; men huru har Konungens rådgifvare dermed förfarit? Jo, sedan de i det ytterIsta nekat dessa grundsatser och för regeringens, för konungamaktens fiende förklarat alla deras vänner, så hafva de väl af tvång upptagit några deraf, men icke förmått genomföra en enda; allt har förblifvit oarbetadt eller halfarbetadt, ofullbordadt och kastadt, på Ständerna, som duka under för ämnenas mängd och vigt, och midt under arbetet hemsökas från konseljen med propositioner, hvari framlysa principer, så oförenliga med Ständermajoritetens åsigter, som horn med fullmåne. Såsom sådane hafva de äfven blifvit af Ständerna förkastade, ändock de varit inlagda i en karamell af s. k. ckoncessioner,. Ja, det märkvärdiga företer sig och bör ej förbises af konungamakten, att äfven vid de riksdagar, då rådgifvarne påstått sig äga Ständernas förtroende och segrat i voteringarne, hafva likväl sjelfva koncessionskaramellerne lemnats orörde, så snart de involverat någon af systemets lifsprinciper, hvarpå flera exempel af strandade kabinettsfrågor kunna uppgifvas. Icke en gång det så flitigt begagnade betet af Konungens personliga storhet bar varit verksamt, så snart representanterne insett, att något af systemets kram doldes derunder. Man äger således icke blott brist på Ständernas förtroende attåberopa mot den existerande konseljen, såsom ett skäl att resignera, utan äfven orsaken till denna brist, nemligen Ständernas hyllning af de utaf oppositionen länge förfäktade åsigter att ställa mot hvarje konselj, som icke hyllar dessa åsigter eller skulle vilja uppblanda dem med de gamla, förgäfves förfäktade. Anses åter riksdagarna icke fullkomligt representera folket, så åligger det konungamakten att uppriktigt och utan all machiavellism undersöI ka och begagna denna omständighet så, att I prerogativet må användas till den höga bestämmelsen att gifva eftertryck åt folkets vilja i trots af dess ofullkomliga representation. En sådan ärlig undersökning visar först, att en fjerdedel af nationens röst blifvit bortgifven åt ett Stånd, som räknas till blott :; procent af landets befolkning; en annan fjerdedel till ett stånd, som, äfven med inräkning af en mängd personer, hvilka icke höra dit, ej stiger till fullt 7, procent, och en tredje fjerdedel åt ett tredje stånd, som likaledes med inräkning af personer, hvilka ej dela dess intressen, uppgår till 3 procent; öfriga 96 procent äga dels ingen dels blott en fjerdedels röst i representationen. Använder man på denna sifferkalkyl en beräkning efter intressena och det förtroende representanterne äga af sina kommittenter, så befinnes att första ståndet med !Y; röst repre-: senterar ett intresse, som efter allt menskligt förstånd är ställdt i strid mot landets allmänna, !! så vida som det innefattar rättigheten till företräden utan förtjenst; ja man finner till och . med, att denna 1, röst innehafves af några få personer, som egentligen representera blott sig sjelfva, och ej erhållit förtroende af sina kommittenter, så att stundom 30 till 40 personer — ofta äro ej flera närvarande på Riddarhuset, — hvilka representera blott sig sjelfva, besluta för 750,000 menniskor, nej, för vida mer, ty Adeln innehar alla ordförandeplatserna inom alla representationens angelägnaste afdelningar,; utskotten, statsrevisionerna, bankooch riksgäldsverken. Presteståndet delar med Adeln i icke obetydlig mån den egenskapen att representera ett enskildt intresse, nemligen löntagareintresset, och detsamma kan sägas om Borgareståndet, som till en stor del består genom beskattningen på konsumtionen och förbuden mot arbetskraftens fria användande. Aritmetiskt är således Svenska folket ofullkomligt representeradt, och med afseendena på intressena icke bättre, då inflytandet inom representationen står precist i omvändt förhållande mot antalet af kommittenter och mot vigten af det representerade intresset. : Dessutom: precist i samma mån som ett stånd, i jemförelse med de representerades antal och intresse är af mindre vigt, i samma förhållande är det beroende ji af regeringen. Resultatet häraf är: att Riddarhusmajoriteten är föga eller intet att räkna för folkets; majoriteten irom Presteståndet mer än Riddarhusets, men mindre än Borgarståndets, och denna mindre än Bondeståndets. Men nu inträffar ju vid denna riksdag, att i samma mån det representerande ståndets trovärdighet såsom uttryck af folkets önskningar stiger, i samma mån visar sig äfven dess majoritet i ett mera spärdt förbållande mot konseljen och systemet.