alla dess vilkor jemte de omständigheter, unde hvilka den tillkommit, talar om en ännu högr princip, eller folkets rätt att lägga hvilke; form det tjenligt fioner till grund för si styrelse, samt att de första paragraferne i Re geringsformen och Successionsordningen i al la fall icke mindre äro förändring underka. stade, än alla andra delar af grundlagen; mel en sådan konstiluerande rätt kan dock icke sät tas i utöfning utan att konstitutionen derige nom så väsendtligen förändras, att den kan an. ses upphälven. Att försöka drifva konungamaktens oppositior mot folket till seger, d. v. s., att till konungamaktens eller styrelsens ena ingrediens, konseljen, förurdna personer, som i ord och hand. ling ådagalagt och skola ådagalägga, att de vilja kuiva folket under allenastyrelsen, hafva vi i en föregående artikel antagit vara fåfängt, emedan folket redan en gång beväpnat sig deremot; det vore i alla fall inkonstitutionelt och bör således ej supponeras; att söka bibehålla asystemets, position medelst en färglös eller al halft om halft sammansatt konselj, blir i längden lika litet möjligt och båtande, emedan folket genomskådar afsigten, således icke står stilla och alltså icke heller lemnar regeringen tillfälle att stå stilla. Ett konstitutionelt system, d. v. s. utnämnande af en konselj, som erkänner konstitutionens ord och anda, synes derföre vara den enda återstående utvägen att häfva oppositionen mellan folk och rtegering, att återgifva konungamakten förmågan att styra och ställa till folkets bästa och med dess vilja och samtycke, samt att frigöra folket ur dess vakthållning mot allenassyrelsen och lemna det tillfälle att se andra sina angelägenheter till godo. Utnämnandet af en sådan konselj saknar icke motifs det kräfver ingen akoncession, eller eftergift af någons lagliga rättighet eller företräden, icke en gåog af den föreställningen, at! regenten må samla i sin hand all möjlig makt, för så vidt man härmed må tänka sig förenad uträkningen, att genom en sådan maktfullkommenhet dess bättre komma i tillfälle att uträtta något godt. Den innefattar tvertom en verklig maktutöfning, ett vackert bruk af prerogativet, hvarmed folket isynnerhet afsett konungamaktens förmåga att medla emellan folket och hvarje fraktion, som lägger binder i vägen mot utvecklingen af dess krafter och rättigheter. Den närvarande ställningen till representationen innefattar redan ett kraftigt motiv att vidtaga nyssnämnde utväg. Omständigheterna hafva omsider aftvungit ledamöterna i konseljen den bekännelsen, att Konungens rådgifvare måste ega Ständernas förtroende, och då det nu intröffat, att desse konseljledamöter, äfven då de fått försöka och verkligen, hvad vi icke vilja neka, försökt åtskilligt efter sina insigter, för att, sedan förtroendet en gång blifvit förloradt, återvinna detsamma, men ändock deri misslyckats, så tyckes det, att motivet, hemtadt från förhållandet till Ständerna, är starkt nog. Men det blir ännu starkare, om man till förenämnde bekännelse lägger den, af konungamakten här i landet under alla tider erkända och 4809 genom beskrifven lag på det sorgfälligaste uttryckta, förbindelsen, att konungamakten må styra så, som svenska folket önskar. Vi åberopa här denna förbindelse derföre, att man funnit systemets män den ena gången, erkännande denna förbindelse, påstå, att Ständerna ej uttrycka folkets opinion, en annan gång åter afstå från detta påstående, men argumentera så, att rådgifvarne handlat rätt, emedan de utslag, Ständernas voteringar gifvit, bevisat, att de verkligen egde Ständernas förtroende. Äro Ständerna i allt hänseende svenska folkets representanter, så är ju styrelsens motiv, att gifva landet en konselj, med grundsatser, olika med de hittills följda, i och med detsamma rättfärdigadt, såsom en åtgärd i hela svenska folkets anda; ty att Ständerna icke nöjt sig med hvad den afgångna gjort eller den nu på afgång stående tillbudit, är uppenbart, och de hafva derföre fått uppbära många förebråelser af systemets män och dess publicistiska organer. Att konseljen nu har Ständernas majoritet emot sig, behöfver, såsom uppenbart och erkändt, icke demonstreras; men det torde icke vara öfverflödigt att kasta en blick tillbaka och erinra sig, buru denna majoritet uppkommit och af hvilka dess åsigter först blifvit upptagne och bragte till offentlig diskussion, på det man icke må förbise, att det just är missnöjet med systemet, dess grundsatser och handlingar, som alstrat ständermajoriteteds missnöje med de tvenne ifrågavarande konseljerna. Det är nämligen den, under många år fortsatta, Oppositionens åsigter, som nu af Ständernas majorite hyllas. Det är precist samma åsigter, som aj alla Konungens rädgifvare under mer än 20 å blifvit bekämpade, afskydda, förföljda och utro. vade för revolutionära, jakobinska, förderfliga