räckligt, ja, öfverflödigt; men fann betänkligt at! aedsätta det nu, då kabinetts-kassan är i en betydlig skuld, som genom amortissement blott småningor kan försvinna. sofessor Geijer önskade en gång få se heia saken framlagd, för att en gång få reda och ordning äfvea om dat skulle ska med uppoffring å Staten: sida; men i annat fall finge det förblifva vid oredan och förslaget. StatsRådet Poppius vidhängde helst det, som är och hafver varit. Prosten P. G. Svedeliuvs anmärkte, att de utländska missionerna kosta mera än hela civilstaten, och att det synes som ministrarne, i Statens nuvarande, ty värr, ingalunda fördelaktiga utseende, msara hade ögonen riktade utåt, än på inrikes förhållanden och behofver. i Prosten Stenhammar åberopade sin förr yttrade öfvertygelse. Kabinetts-kassans skuld inverkade ej på hans röst: ingen enskild vore i stånd att bedöma dess omkostnader och beshof. Endast 1 det fall, ati han ej ådragit sig ett stort ansvar, skulle han röstat för nedsättning, om Regeringen så föreslagit. Dr Björkman trodde det föreslagna bidraget väl kunna bära sig, och, då bristen i kabinetts-kassan ej uppgifves, i hvilket fall den dock borde fyllas, säge ban det garna blifva som det är. Prosten Hallström åberopade förr hafda yttranden, och gillade betänkandet. Då minister-kassans tillstånd blir uppgifvet och pröfvadt, ville han ej motsätta sig att bryderiet afhjelpes. Prosten Säve yrkade inskränkning i ministerstaten. Tal. medgaf väl, att Charges dAffaires ej kunga kanske till alla delar uträtta hvad ministrarne göra; men fann dessa också ej hafva uträttat så serdeles, om man tar i betraktande Ryska fördraget, förbållanderne med England, och Sundska tullen, m. m. Hvad billigt vore, emotstods dock icke; anseende Tal. mycket vara vunnet, om dunkelhsten afhöljdes och kassorna skildes. Prosten Åstrand yttrade dertill, att han också skulle ingå på inskränkning, om ej ministrarne, utom politiska affärer, äfven fings negotiera i handelsangelägenheter, och extra ambassader ej vore de, som kostade mest, och kanske orsakat missförhållandet. Biskop Heurlin kunde ej i nuvarande omständigheter bifalla betänkandet. Biskop Hedren upplyste nu, att minister-kassans tillstånd ej vore någon hemlighet, utan verklig uppgift af Regeringen, ehuru ej så fullständig, som förda räkningar kunde gifva vid handen. Ordinarie utgifterna voro uppgifna, och återstoden vore visst mycket penningar, men behofven kunde, i Talarens tenka, omöjligen på förhand uppgöras. För stor vore den visst icke; och en indragning skulle, i nuvarande svåra tidpunkt, som Tal. dock ej vågade bedöma, vara betänklig och väcka mycket uppseende, serdeles utrikes. Prosten Örnberg ville på allt sätt hushål!sa, var glad att det kunde vara tillräckligt, hvad som nu bestås, och ansåg ingen indragning böra komma i fråga; ty det vore ej detsamma, om en Regering skickade en Ambassadör eller exa Charge dAffaires, helst då, utom skicklighet, på sådana platser fordrades anseende, serdeles som ej blott Regenten, utan äfven Nationen, representerades. Prosten Nibelius trodde, vid extra reglering, åtminstone så mycket böra anslås, som fordras för amortering af kabinetts-kassans skuld. Biskop Franzen ansåg ministrarne väl behöfva hvad dem bestås. Anförde, till heder för Svenska missionen i Paris, att den uppehållit vår nations anseende, äfven efter sista revolutionen, och att Svenska ministerns hus då var en fristad, dit många togo sin tillflykt. Ståndet skred till omröstning, då förra staten blef bibecsållep, med 32 röster mot 47, som voro för nedsättning. Häremot reserverade sig många. Sjunde punkten bifölls. Åttonde punkten, om Kammarkollegium, bifölls med inskränkning, enligt Frih. Sprengtportens reservation. Nionde punkten, om Statskontoret, föranledde åtskillige talsres uppträdande, bland hvilka Prosten Tunelius gjorde anmärkningar mot U:skottets obenägenhet för anslag till detta verk, hvilket, såsom det vigligaste, behöfde tillökning i både personal och lön. Prosien Åstrand instämde med Utskottet, hvars gjorda förslag han ville bifalla, ehuru ban väl in såg, att till den förökade personalen anslag i alla fall komms att utgå. Biskop Hedren ville ej tillstyrka ansleg, så länce ej andra verk delade lika förmån; men då, för ait arbetet skulle kunna gå, större personal for drades, ville han docx ej emotstå bifall. D:r Thomander tillstyrkte ej löneförhöjning för Statskommissarierne, men väl för öfriga personalen och dess tillökning. Flere instämde med honom. D:r Björkman fann behbofvet gifvet, och ingick i det närmaste på Prost. Åstrands åsigter; men önskade dock ett bestämdt anslag att såsom arfvode utgå till nästa Riksdag, i likhet med anslagen till Kammarrättens och Kammarkollegil embetsmän. Prosten P. G Svedelius anråg Kammarverken ej böra komma i bredd med Statskontoret; men önskade, att saken måtte komma att bero af Konungen. Prosten Sandberg hade heldro velat bättre löna nu befintlig personal, än öka den; fann sig föran. låten att bifalla StatsUtsk. förslag. Biskop Heurlin ville med Dr Björkman bifalla Konungens proposition. Prosten Stenhammar och Dr Agrell hade äfven några yttranden; den sednare till förmån för såväl nuvarande, som en gång förökade personalen; och Ståndet biföll tillökning sf embetsmän, och löneförhöjning med inalles 3,200 Rdr. Öfrige afdelningar under denna punkt biföllos. Tionde punkten, om Kammarrätten, gaf anledning till on diskussion, hvari deltogo: Prosien Nordhammar, som fann det vara rådligare ett hafva färre och efter landets tillgångar lönade embetsrmän, än många. som ropa: vi hafva ej bröd, vi kunna ej lefva. En revision vore gagnelig, men derför hafva de tillräcklige embetsmännen procent, som gerna kunde ökas, ty derigenom skulle de blifva mera noggranne. Prastan Hallbecek hade ett långt anförande hvari