möjligen torde vara det rätta, ehuru jag förmodar
det vara något mindre. Om ru enligt Utskottets
uppgiit, K M. i 5, ja! antagom i 40 af dessa mål
bogagoat sin grundlagsenliga rätt att besluta på
grund af sin öfvertygelse i olikhet med Statsrådets,
kan jag icke begripa, att detta, om men aritbme-
tiskt beräknar och moraliskt betraktar saken, vitt-
nar om Konucgens misstroende till sina Rådgifva-
re, och för att draga denna slutsats al ett enstaka
fall ända derhän, stt afskedsisgandet blir en pligt,
synes väl beslutet till det minsia bhordt vara såsom
9 . Roegericgsformen säger: auppsenbarligen stri-
adande mot Regeringsformen eller rikets all-
amänna lag Då Koounsgen emellertid instämt
med sina Rådgifvare i t. ex. 47,990 mål, måste det-
ta mera tala för det fö-troende Konungen hyser till
dera, än de 40 målen tala för det missiroende Ko-
pungen derigenom visat der. För öfrigt är det en
grannlaga fråga att afgöra, när en Stadsråds-pserso-
nal, i synnerhet sammansatt efter de arunder, som
före sista organisationen ef vårt högsia styrelseverk
gällde, bort anse sig ovilkorligen moralisit och po-
I tiskt pligtig, att afiräda från sina platser och upp-
böra att gifva sin Konung råd. Stadgas såsom re-
gel bärför, att så snart den mening jeg i min
Statsråds egenskap yttrat ej blifvit antagen, är ti-
den inne för mig att frånträda min plats, så är ju
motivet dertill synbarligen en sårad egonkärlekx och
sådant boiöjligar rättvisligen den afskodstagande.
Står detta fest i afseende på dotindividuella Stats-
rådet, är det äfven tillämpligt på det kollektiva,
Frih. trodde derföre, att Statsrådet i allmänhet ha-
de handlat orätt, om det, för de ytiereti få, af Ut-
skot!et uppgifne fall, frånträdt sina platser.
Friherre v. Schulzenheim uppsteg härefier: Hen
kände sig äfven uppmenad, at: vid detta tillfälle
yttra några ord till Ridd. och Ådela. Praxis hade
visgesligen varit, att Konungens Rådgifrare icke
varit närvarande, då KonstitutionsUtskottats utiå-
tande, angåsnde Statsråds protokoliens granskning,
förevarit; men han befann sig ibland dem, som nu
trotts ig böra frånträda denna princip. Anlednin-
gen var, dels hans förändrade ställning, dels och
bufvadsakligast antalet och beskaffenheien af de
mot Rådgifvarne riktade anmärknisger. Ofelbar-
het och fullkomlighet lära icke hafva fallit på nå-
gon dödligs lott, minst på hans egen; och Frih.
ville derföre oförstäldt bekänns, att han icke trod-
de sig hbunasa elier böra usderkänna befogenheten
af alla Utsk:s anmärkningar, ehuru han ej ansåg
dem nog vigtiga, att rättvisligen böra leda till den
antydda påföljden. Många af dem syntes Friherrn
deremot påkalla upplysningar, ledande till veder-
läggning, så 1 sak, som form. Då han anmälte sig
att tals, hade han blifvit den sjunde i ordningen;
och han hade således blifvit förekommen af före-
gäcnde Falare. Han ville således undvika, att trötta
med ett upprepande af hvad redan blifvit sagdt.
Hen förenade sig med Fribh. Åkerhjelm, i hvad som
rörde do mål, Utskottet ansett påkalla tilital inför
RiksRält. Han ansåg denna Rätt endast behörig
att utsala det ordet, att Grundlagarna blifvit öfver-
trädda, och protestorade således emot det alitför
axiomatiskt uttryckta och anticiperade domsiutet.
Ds punkter, hvari Frih. endast förenade sig med
föregående Talare, anse vi oss icke bär behöfva
meddela; men i följande yttrade Frib. sina egna
anmärkningar, neml.:
2:a punkten, hyveri Frih. sjelf varit föredragande:
Man hade ansett 44 Riksd. Ordn. nog obestämd;
men den nya redaktionen ansåg Frih. icke mot-
svara ändamålet. Den var ännu obestämdare än
den förra, i afseendo på valtiden. — 4:de punkters
anmärkniog besvarade Frih. dermed, att tiden o-
möjligt medgifvit att i Rikssalen meddela sanktion,
och att !agförklaring ej kunde utfärdas, efter Riks-
dagen, på R. Ständers begäran. — Hvad 16:e punk-
ten angick, ansåg Frib. sällan så många skäl till
nåd hefva försvarit, som i nämnda fall, då samtli-
ge målsägande begärt åen, och Högsta Domstolen
tillstyrkt don. Beträffande 47:8 punkten, rörande
tidnings-indreagningar, ville det synes som anmärk-
ningen vore riktad emot den t. f. Hofiansleren el-
ler mot den verklige, under början af den tid:ymd,
som Utskottet granskat. Frib. ansåg, att Hofkans-
lern icke kunde blifva föremål för så beskeffsd an-
märkning, emedan han handlar som underordnad
autoritet och kan icke i StatsRådet afgifrva ytiran-
de öfver sin egen åtgärd ), men det var likväl i
Frih:s tanka endsst rådgifvare-åtgärderna, som kun-
de blifva föremål för anmärkning! 7). Frih. hade
sjelf vid två Riksdagar telat för indragpings-mak-
ters vilkorliga uppbäfvande och endra ändamältsenli-
gare institutiozers insältande i dess atälle. Han
borde således ej anscs såsom dess försvarare; men
så länge den fiones, kusde han ej begripa huru
dess blotta användande kunde gifva aniedhing till
anmärkning utan undersökning af motiverna, såsom
Frih. tyckte här var faliet. I ärmnst kunde oänd-
ligen mycket strifvas och dagar igenom talas; men
Frib. vädjade blott till allas erfareshet. Den talar
tilliräckligen högt!
925:2 punkten ålåg det Frih. att utfö-ligare be-
handie. Den rörde de rådsleg, som föregsingo och
grundlade traktaten med Ryjesland. Frih. aomärk-
te, att föredragandon vid uppsörandet af den in-
struktion, som läg till grund fö: negocisationerna
om 4834 års traktat alldeles ej försummat, att till-
styrka Konungen begagna det af Ryska regeringen
föreslagea rädrum: emedan han tvertom på anled-
ningar, som syntes Frib. giltige, afstyrkt den pro-
missionsresolutioner, 0. s. v. måtte väl ej
kunna tagas i betraktande i sådant afseende.
(Red. anm.)
6) Här hafve vi åter ett bevis, som visar
huru machiavelistiskt den förra rådgifvare-
personalen tillått grundlagarne behandlas.
Tryckfribetens vård var lemnad till en af
Konungens Rådgifvare, just derföre, på det
han måtte vara ansvarig inför nationen för
sättet. att utöfva denna wvård: anrh dat är