fella, då dena omöjligt kunde täfla med främmande skicklighet och konkurreas. lastämde för öfrigt med Prosten Nibelius och Hr Lagerqvist I deras reservationer och fordrade återremiss. Prosten Lalin önskade försigtighot vid öfvergäången och kunde ej medgifra fulkomlig frihet, ty bi ssbruksrörelsea skulle syanerligast deraf uadertrycsas. Förenade sig med Prosten Nibelius och Frikerro Akerhjelm om förbud för tackjernstxporten, och med Bolmer i afsesade på spsnamålstulien. Regeringens iaförda saker fann Tal. gerna kunna förbigå tullkammarsn. Pr;osten Nordhammar delade Åkerbjelms och Nibelil åsigter, och gjorde det tillägg, att betänkandet beslu:ades med knapp pluralitet. Frsuttade mycket för landeis andra bufvudnäring, borgshandteringen. Dea siuile blifva till pris för utländningen. Eagelsmancen ger just ej något företräde tillbaka för pju:sa fördelar; likväl skulle Sverige genom detia förslag göra honom till herre öfver sitt teckjern. Utförsolstull vore deriföre, särdeles för tackjern, nödig. Engelamennen ger redan nu ut sitt jern för Svenskt; huru mycket mer skulle han göra det, om detta förslag ginge igenom och ban kunde tillezna sig allt vårs tackjern? och då hade Sverige gjort sin största förlust. Gerna assfociera sig några rika Eagelsmän och våga sin million, för att förstörs en näringsgren i et annat land. Detta är värdt att betänka, så väl för bruksidkaren, hvilken dock alltid har ett kapital elier någon annan tillflygt, som äfven och synaerligast för kolaren och bonden, som skuila gå under; och de näringar, hvartill de skola fly, hade Tal. ej hört uppgifvas. Förra Talaren hade ifrat mot lurendrejeri, men tullförsniliniag vore ett liza stort ondt och frågade Tel., huru den skulle kunna förekommas. Det torde vara lika svårt. Till slut yttrade Tel. att, då hvarjö Svensk man får fritt idka det handtvark, den isdustri, han kan förataga, man ej borde befara det dena genom friheten afsedda taflan skule, genom förbudets qvarstående 1 vissa fall, komma att lida. Fordrade återremiss. Prosten Hallström fann det ej så lätt att emellan de tvenne ytterlighoteraa af förbud och frihet fatta sin öfvertygslee. Mn kan fråga yttrade Tal., om i vårt af vidsträckta kuster begränsade land tullen kan skydda vår industri; om vi med vår brist och våra ringa kapitaler kunna inlåta oss i täflan med rika utländningar. Men som handelsfriheten är en skön id2, som Biskop Butsch nämnt, så vil le Tal. heldre se konsummenternas rätt stå tillbaka, än industrien gå under, då den genom tilliagande pauperism skulle skada äfven de förra. Tal. trodde att man ej med ens borde taga ett afgörande steg. Försök med en och annan artikel borde först göras. Det kan ej någon förut bestämma, om ej handelskriser hos utländningen, eller myntfotena ställning hos oss, vid den bestämda tiden för förslagets antagande, kunde vara menlige; hvirföre torde vara bäst till konungea öfrerlemna, om, eftar de fyra åren, full frihet bör lemnas i allmänhet, eller för vissa artiklar. Lsoktor Laurenius var vän af och hyliade frihetsprincipen, och villa ha bort både export och impoit ur tulltaxen. Taeckjarn vore kauske det enda, hvarföre Tal. önskade undantag; men äfven derutinnan villa han medgifva frihet, om den inhemska bergshandteringen blefve fri. Yrkade återremiss. Disskussionen, som på eftermiddager försattes, förklarades slutad, och Ståndet förenade sig om återremiss. ade Ren RA VR TR