fella, då dena omöjligt kunde täfla med främmande
skicklighet och konkurreas. lastämde för öfrigt
med Prosten Nibelius och Hr Lagerqvist I deras
reservationer och fordrade återremiss.
Prosten Lalin önskade försigtighot vid öfvergäån-
gen och kunde ej medgifra fulkomlig frihet, ty
bi ssbruksrörelsea skulle syanerligast deraf uader-
trycsas. Förenade sig med Prosten Nibelius och
Frikerro Akerhjelm om förbud för tackjernstxpor-
ten, och med Bolmer i afsesade på spsnamålstul-
ien. Regeringens iaförda saker fann Tal. gerna
kunna förbigå tullkammarsn.
Pr;osten Nordhammar delade Åkerbjelms och Ni-
belil åsigter, och gjorde det tillägg, att betänkan-
det beslu:ades med knapp pluralitet. Frsuttade
mycket för landeis andra bufvudnäring, borgshand-
teringen. Dea siuile blifva till pris för utländnin-
gen. Eagelsmancen ger just ej något företräde
tillbaka för pju:sa fördelar; likväl skulle Sverige
genom detia förslag göra honom till herre öfver sitt
teckjern. Utförsolstull vore deriföre, särdeles för
tackjern, nödig. Engelamennen ger redan nu ut sitt
jern för Svenskt; huru mycket mer skulle han göra
det, om detta förslag ginge igenom och ban kunde
tillezna sig allt vårs tackjern? och då hade Sverige
gjort sin största förlust. Gerna assfociera sig några rika
Eagelsmän och våga sin million, för att förstörs en
näringsgren i et annat land. Detta är värdt att
betänka, så väl för bruksidkaren, hvilken dock all-
tid har ett kapital elier någon annan tillflygt, som
äfven och synaerligast för kolaren och bonden, som
skuila gå under; och de näringar, hvartill de skola
fly, hade Tal. ej hört uppgifvas. Förra Talaren ha-
de ifrat mot lurendrejeri, men tullförsniliniag vore
ett liza stort ondt och frågade Tel., huru den skul-
le kunna förekommas. Det torde vara lika svårt.
Till slut yttrade Tel. att, då hvarjö Svensk man
får fritt idka det handtvark, den isdustri, han kan
förataga, man ej borde befara det dena genom fri-
heten afsedda taflan skule, genom förbudets qvar-
stående 1 vissa fall, komma att lida. Fordrade å-
terremiss.
Prosten Hallström fann det ej så lätt att emel-
lan de tvenne ytterlighoteraa af förbud och frihet
fatta sin öfvertygslee. Mn kan fråga yttrade Tal.,
om i vårt af vidsträckta kuster begränsade land
tullen kan skydda vår industri; om vi med vår brist
och våra ringa kapitaler kunna inlåta oss i täflan
med rika utländningar. Men som handelsfriheten
är en skön id2, som Biskop Butsch nämnt, så vil
le Tal. heldre se konsummenternas rätt stå tillbaka,
än industrien gå under, då den genom tilliagande
pauperism skulle skada äfven de förra. Tal. trod-
de att man ej med ens borde taga ett afgörande
steg. Försök med en och annan artikel borde först
göras. Det kan ej någon förut bestämma, om ej
handelskriser hos utländningen, eller myntfotena
ställning hos oss, vid den bestämda tiden för för-
slagets antagande, kunde vara menlige; hvirföre
torde vara bäst till konungea öfrerlemna, om, ef-
tar de fyra åren, full frihet bör lemnas i allmän-
het, eller för vissa artiklar.
Lsoktor Laurenius var vän af och hyliade frihets-
principen, och villa ha bort både export och im-
poit ur tulltaxen. Taeckjarn vore kauske det enda,
hvarföre Tal. önskade undantag; men äfven derut-
innan villa han medgifva frihet, om den inhemska
bergshandteringen blefve fri. Yrkade återremiss.
Disskussionen, som på eftermiddager försattes, för-
klarades slutad, och Ståndet förenade sig om åter-
remiss.
ade Ren RA VR TR