verkets och bankens förvar, och sommartiden uyss efter uppbörden fullt ut fjerdedelen. Dock — adetta bör ej väcka förmodan;, höre vi nu sägas af desamme, hvilkas afordna illusioner om rådsansvarigheten lemnat rum åt den öfvertygelsen, att det är abristerna i vårt statsskick,, som vållat att regeringsmakten hittills förbisett nationalrepresentationen, uttömt folkets krafter och pressat dess fördragsamhet. cDet är ej värdt,, mena de, catt Rikets Ständer yrka sin lagliga rätt, att såsom folkets ombud allena beskatta rikets innebyggare, då regeringen derigenom endast retas till att försvåra verkställigheten af deras beslut! Det är ock gifvet, att ett sådant räsonnemang svårligen kan vederläggas — såvida som det är ett påtagligt uttryck af den krassaste åsigt om undersåtligheten i stället för laglydnaden och på sådana räsonnemanger pläga räsonnemanger icke verka. Men vi skulle mycket misstaga oss, om denna konsideration kunde göra sig gällande framför tydliga ordalydelsen i 57 S. Regeringsformen. I samma stund man handlar utur dylika åsigter, äro våra grundlagar icke mera någon garanti för nationen; — de äro ett gäckeri med densamma; ty lofvad att genom statsmakternas fördelning se sina både allmänna och enskilda förhållanden beroende af lagarna, blir den då, lemnad till det oinskränktaste envälde, vådligare än den erkände despotismen, emedan den är skyddad bakom former, till hvilka menigheten är benägen att hafva förtroende, och derigenom icke blottställes för missnöjets direkta verkningar. Dessa grundlagar omtala asanktioner, blott i lagfrågor; (se S. 87 R.F.) blott cföreställningar och önskningar, i hvad som angår arikets allmänna hushållning), samt cgrunderna för allmänna inrättningar; (se 89 R. F.) och deri finnes ej ett enda ord, om asanktion, på Rikssalen, al något Rikets Ständers beslut angående beskattningen (se R. F. ifrån . 57 till och med S. 74) eller om aföreställningar och önskningar, i de uti dessa SS. afhandlade, med beskattningen och statsregleringens sammanhang ägande ämnen. Detta ämne har redan förut blifvit vidrördt, och dess vigt föranleder oss att bänvisa till ett föregående ur af detta blad (2 98 för den 29 April) der ett af de utförligaste yttranden å hvardera sidan blifvit meddelade.) Vi tro, att enhvar skall af hvad som sålunda blifvit yttradt finna, att Rikets Ständer icke en gång äga afhända sig en politisk rättighet, hvilken tillkommer dem, alt såsom folkets ombud utöfva; och hvaraf är en klar följd, att StatsUtskottets förslag i den del, hvari sådan eftergift föreslås, icke bör bifallas. Det enda, som synes förenligt med grundlagarnas bud och Rikets Ständers värdighet, är att gilva besluten den form, att den underdåniga skrifvelsen, hvari det meddelas konungen, blefve ungefär följande: aAtt Rikets Ständer, som vid denna Riksdag finna sig i stånd, att efter vidtagne indragningar och besparingar samt genom extra bevillningarnes tilltagande, för statsverkets behof anslå nödige medel, besluta, att uppbörden af lagmansoch häradshöfdingeräntan samt sterbhusafgiften för framtiden skall upphöra; hvilket beslut kommer att Konungen i underdånighet medlelas, med hemställan, att vederbörande, som med uppbörden hafva befattning, derom måtte föreständigas.n