verkets och bankens förvar, och sommartiden
uyss efter uppbörden fullt ut fjerdedelen.
Dock — adetta bör ej väcka förmodan;, hö-
re vi nu sägas af desamme, hvilkas afordna il-
lusioner om rådsansvarigheten lemnat rum åt
den öfvertygelsen, att det är abristerna i vårt
statsskick,, som vållat att regeringsmakten hit-
tills förbisett nationalrepresentationen, uttömt
folkets krafter och pressat dess fördragsamhet.
cDet är ej värdt,, mena de, catt Rikets Ständer
yrka sin lagliga rätt, att såsom folkets ombud
allena beskatta rikets innebyggare, då regerin-
gen derigenom endast retas till att försvåra
verkställigheten af deras beslut!
Det är ock gifvet, att ett sådant räsonne-
mang svårligen kan vederläggas — såvida som
det är ett påtagligt uttryck af den krassaste å-
sigt om undersåtligheten i stället för laglydna-
den och på sådana räsonnemanger pläga räson-
nemanger icke verka.
Men vi skulle mycket misstaga oss, om den-
na konsideration kunde göra sig gällande fram-
för tydliga ordalydelsen i 57 S. Regeringsfor-
men. I samma stund man handlar utur dyli-
ka åsigter, äro våra grundlagar icke mera nå-
gon garanti för nationen; — de äro ett gäcke-
ri med densamma; ty lofvad att genom stats-
makternas fördelning se sina både allmänna och
enskilda förhållanden beroende af lagarna, blir
den då, lemnad till det oinskränktaste enväl-
de, vådligare än den erkände despotismen, e-
medan den är skyddad bakom former, till hvil-
ka menigheten är benägen att hafva förtroende,
och derigenom icke blottställes för missnöjets
direkta verkningar. Dessa grundlagar omtala
asanktioner, blott i lagfrågor; (se S. 87 R.F.)
blott cföreställningar och önskningar, i hvad
som angår arikets allmänna hushållning), samt
cgrunderna för allmänna inrättningar; (se
89 R. F.) och deri finnes ej ett enda ord, om
asanktion, på Rikssalen, al något Rikets Stän-
ders beslut angående beskattningen (se R. F.
ifrån . 57 till och med S. 74) eller om aföre-
ställningar och önskningar, i de uti dessa SS.
afhandlade, med beskattningen och statsregle-
ringens sammanhang ägande ämnen. Detta äm-
ne har redan förut blifvit vidrördt, och dess
vigt föranleder oss att bänvisa till ett föregå-
ende ur af detta blad (2 98 för den 29 April)
der ett af de utförligaste yttranden å hvardera
sidan blifvit meddelade.) Vi tro, att enhvar
skall af hvad som sålunda blifvit yttradt finna,
att Rikets Ständer icke en gång äga afhända
sig en politisk rättighet, hvilken tillkommer dem,
alt såsom folkets ombud utöfva; och hvaraf är
en klar följd, att StatsUtskottets förslag i den
del, hvari sådan eftergift föreslås, icke bör bi-
fallas. Det enda, som synes förenligt med grund-
lagarnas bud och Rikets Ständers värdighet, är
att gilva besluten den form, att den underdå-
niga skrifvelsen, hvari det meddelas konungen,
blefve ungefär följande:
aAtt Rikets Ständer, som vid denna Riksdag
finna sig i stånd, att efter vidtagne indragnin-
gar och besparingar samt genom extra bevill-
ningarnes tilltagande, för statsverkets behof an-
slå nödige medel, besluta, att uppbörden af lag-
mans- och häradshöfdingeräntan samt sterbhus-
afgiften för framtiden skall upphöra; hvilket be-
slut kommer att Konungen i underdånighet med-
lelas, med hemställan, att vederbörande, som
med uppbörden hafva befattning, derom måtte
föreständigas.n