skuile vi:ja lata acvnna VISA 55, Ifa SIMtes sh rö
häntydningen, att jag bor: sjeilmant nedlägga mitt
embete. Jeg skall efterkomma den förra uppma-
ningen; och låta dem, som hafva förnuft tillika
med samvetd, döma, om jag må vara skyldig att
ef:erkomma den sednare.
Jag bör icke yppa något tvilvel derom, ati ju
M. V. C:ii ledamöter verkligen, oskrymtadt och i
hiertat hyst den personliga omvårdnad för min
själs väl, och deras, som måhända äro elier blifva
mina läsare, att de af nit och till aftöjande af fa-
ror velat gifva mig en uppriktig och väimest var-
ning. För en så beskaffad sinnesstämning hos
dem, får jag högtidligen förklara mig hysa den ia-
neriigaste sktning; men ber dem allenast litet när-
mare betänka, huruvida det jag skrifrit och utgil-
vit står i strid med, Guds Ord och sedlighsten,
enär hvar och en, som läser mina arbeten med
uppmärksamhet och utan att med flit öfverhoppa
vissa meningar eller skåda dem batfram, tydligen
skall fisna ett sträfvande — det må uu vara huru
ringa som helst — att göra det rätta och sanna
Guds Ord (det således, som presten företrädesvis
förbundit sig att tjena) gällande, samt att föra Sed-
ligheten ifrån en tom titel till en verklighet och
sanning i lifvet. Derjemte får jag också tillstå, det
jag, såsom M. V. C. synes önska, visserligen anser
min skyldighet vara, att utgifva vidare skrifter i
så vigtiga ämnen, derest jag lefver och Gud förlä-
nar mig helsa och krafter, samt mina fiender icke,
såsom de tyckas lifligt åstunda, lyckas beröfva mig
möjlighe:en dertill. I sådana skrifter blir det då
mitt föremå!, att, I enlighet med M. Y. C:ii for-
dran, söka på det närmaste ådagslägga, så väl, å
ena sidan, skilnaden emellan Guds Ord och de
menniskostadgar, om hvilka M. V. C. ur Kyrko-
historisna har sig väl bekant, att de ständigt veiat
fastkedja sig vid Uppenbarelsen och göra sig sjelfve
dermed eqvivalente; som å den andra, huruledes den
åsigt, hvilken öfver samhällets ömmaste förhålian-
den verkligen är min, och icke blott af ett par
vrängare, för biafsigters skull, utgifves för min,
grundar sig på en andelig princip, hvilken, lika-
som den måste vara den enda för samfundet vär-
diga, också ensam kan rädda det undan en från
flera håll hotande undergång. Jag kan hafva miss-
tagit mig, och kommer, såsom menniska, ty värr
troligen att ofta göra det; men ända derhän, som
M. V. C. påbördat mig — det betygar jag heligt
och oförstäldt — ända derhän har jag icke förvil-
lat mig. I rätts- och sedlighets-känsla har jag icke
brustit elier kunnat brista så långt, att, såsor: man
föregifvit, förorda uppenbar immoralitet och ett
lösaktigt lefnadssätt. Det är, för att begagna M.
V. C:li egna ordalag, psychologiskt otänkbart, att
någon inlåter sig i försvar för oanständigheter,
utan att sjelf vara till sina seder fö derfvad. Om
mitt inre if dömer ingen domare på jorden; men
hvad det yttre vidzommer, tror jag mig både ge
nom skrifter och handlingar hafva ådagalagt, till
hvilken grad jag afskyr den föraktliga cch grofva
lättsionighet både i ord, åthäfvor och gersingar,
hvarpå mana icke alltid, ens inom det högre pre-
sterskapet, saknat förargelseväckande och opåtalta
exempel:
Det kan hända, att jag yttrat många ännu be-
tänkligare satser, än dem, som man f-amdragit.
Jag gifver dem alla till pris åt omdömet. Det vore
verkligen icke så underligt, om jeg en gång fixge
förnimma någon liten förklädd politisk harm der-
öfver, att en ringa man, som jag, vågat efslöja
mindre behagliga sanningar rörande Svenska Un-
dervisniags-väsendet, och icke allenast derom strif-
vit, utan äfven användt krafier till åvägabringan-!
då af en möjlig förbättring. Eit offer bör väl en
gång lida för det, att Nya Elemesntar-skolao hit-
tills olyckligtvis lyckats. Jag påstår visserligen
icke, aw den politiska harmen ännu låtit sig för-
märka, men säkert bidrager det icke att ökal
vissheten om en sädan harms obefiatlighet, ifall)
man med en alltjemt stigande ton apostroferar
en författare, om hvilken hvar och en vet, att han
aldrig arbetat för annat än sjelfva den ideala, hö
gre och inre principen, så väl i religion som i
samhälisförbållanden. Att en så beskaffad Förfst
tare kan framställa åsigter, vid hvilka man icke
genast finner sig, och som man vill bekämpa, är
ganska begripligt. Men bruket har då infört, att
man söker i skrift vederlägga det, som man verk-
ligen menat och sagt, samt visa, hvaruti det fal-
ska består.
För att på en gång härtill öppna tillfälle, och
undanrödja den misstenkan, som skulle jag vilja
undandrega mig en klar och tydlig regogörelse för
mina åsigter i de tvenne ämnaen — mnu så länge
till en början — hvarom M. V. C. behagat uslåta
sig; sammanfattar jag dem här pedan i några sai-
ser, hvilka jag hoppas, att M. V. C. icka skall från-
känna en nödig grad af bestämdhet:
4:0 Jag tror, att det sanna äktenskapet är och
förblifver oupplösligt, ehvad menniskor derom orda
eller stadga. Matth. 49: 6.
2:0o Jeg tror, att vigseln icke utgör det väsendt-
liga för äktenskapet eller sjelfva kännemärket på,
att ett verkligt sådant är till. — Fast heldre kan
sannt äktenskap vara till, utan att vigsel tillkom-
mit; äfvensom vigsel kan hafva tillkommit, utan
att ett rätt äktenskap är till. Det förra medgifva
Påfven och Luther, det sednare äfven i de fall,
som allmän lag utstakar.
3:o Jag tror, att när Moses aför monniskornas
hbjertas hårdhet) tillstadde Israeliterna att skilja
sig från hustru för allehanda saks skull, så be-
fann han sig icke i strid med uppenbarelsens lära
(efter hans stadga utgör en del af sjelfva uppenba-
relsen), ej heller med tänkbarbeten af ett samhäl-
Jes bestånd (efter det israelitiska samhället bestod
en lång tid); ej heller mot en aovilkorlig sedlighets-
känsla, som blott af låga passioner xan öfverrö-
stas (efter Moses icke var hemfallen under sådane).
Lika säkert måste det då ock vara, att en qvinna
icke kan behöfva anses bunden vid en ohygglig,
hennes sedekänpsla och hela bättre varelse förstö-
rande man (som före kopulationen visat slg hygg-
lig, och sedan blott aktar sig att bryta mot några
yttre former), utan att denna hennes räddning och
frihet från det onda må hållas stå i strid med up-
penbarelsen och ett förnuftigt samhälle, eller hen-
pes önskan, att icke kränkas, pinas och förderfvas,
utgör en fiendskap mot den ovilkorliga sedlighets-
män aAa
cm Ch Fm om c- pm ke om mn KA
0