skuile vi:ja lata acvnna VISA 55, Ifa SIMtes sh rö häntydningen, att jag bor: sjeilmant nedlägga mitt embete. Jeg skall efterkomma den förra uppmaningen; och låta dem, som hafva förnuft tillika med samvetd, döma, om jag må vara skyldig att ef:erkomma den sednare. Jag bör icke yppa något tvilvel derom, ati ju M. V. C:ii ledamöter verkligen, oskrymtadt och i hiertat hyst den personliga omvårdnad för min själs väl, och deras, som måhända äro elier blifva mina läsare, att de af nit och till aftöjande af faror velat gifva mig en uppriktig och väimest varning. För en så beskaffad sinnesstämning hos dem, får jag högtidligen förklara mig hysa den ianeriigaste sktning; men ber dem allenast litet närmare betänka, huruvida det jag skrifrit och utgilvit står i strid med, Guds Ord och sedlighsten, enär hvar och en, som läser mina arbeten med uppmärksamhet och utan att med flit öfverhoppa vissa meningar eller skåda dem batfram, tydligen skall fisna ett sträfvande — det må uu vara huru ringa som helst — att göra det rätta och sanna Guds Ord (det således, som presten företrädesvis förbundit sig att tjena) gällande, samt att föra Sedligheten ifrån en tom titel till en verklighet och sanning i lifvet. Derjemte får jag också tillstå, det jag, såsom M. V. C. synes önska, visserligen anser min skyldighet vara, att utgifva vidare skrifter i så vigtiga ämnen, derest jag lefver och Gud förlänar mig helsa och krafter, samt mina fiender icke, såsom de tyckas lifligt åstunda, lyckas beröfva mig möjlighe:en dertill. I sådana skrifter blir det då mitt föremå!, att, I enlighet med M. Y. C:ii fordran, söka på det närmaste ådagslägga, så väl, å ena sidan, skilnaden emellan Guds Ord och de menniskostadgar, om hvilka M. V. C. ur Kyrkohistorisna har sig väl bekant, att de ständigt veiat fastkedja sig vid Uppenbarelsen och göra sig sjelfve dermed eqvivalente; som å den andra, huruledes den åsigt, hvilken öfver samhällets ömmaste förhålianden verkligen är min, och icke blott af ett par vrängare, för biafsigters skull, utgifves för min, grundar sig på en andelig princip, hvilken, likasom den måste vara den enda för samfundet värdiga, också ensam kan rädda det undan en från flera håll hotande undergång. Jag kan hafva misstagit mig, och kommer, såsom menniska, ty värr troligen att ofta göra det; men ända derhän, som M. V. C. påbördat mig — det betygar jag heligt och oförstäldt — ända derhän har jag icke förvillat mig. I rättsoch sedlighets-känsla har jag icke brustit elier kunnat brista så långt, att, såsor: man föregifvit, förorda uppenbar immoralitet och ett lösaktigt lefnadssätt. Det är, för att begagna M. V. C:li egna ordalag, psychologiskt otänkbart, att någon inlåter sig i försvar för oanständigheter, utan att sjelf vara till sina seder fö derfvad. Om mitt inre if dömer ingen domare på jorden; men hvad det yttre vidzommer, tror jag mig både ge nom skrifter och handlingar hafva ådagalagt, till hvilken grad jag afskyr den föraktliga cch grofva lättsionighet både i ord, åthäfvor och gersingar, hvarpå mana icke alltid, ens inom det högre presterskapet, saknat förargelseväckande och opåtalta exempel: Det kan hända, att jag yttrat många ännu betänkligare satser, än dem, som man f-amdragit. Jag gifver dem alla till pris åt omdömet. Det vore verkligen icke så underligt, om jeg en gång fixge förnimma någon liten förklädd politisk harm deröfver, att en ringa man, som jag, vågat efslöja mindre behagliga sanningar rörande Svenska Undervisniags-väsendet, och icke allenast derom strifvit, utan äfven användt krafier till åvägabringan-! då af en möjlig förbättring. Eit offer bör väl en gång lida för det, att Nya Elemesntar-skolao hittills olyckligtvis lyckats. Jag påstår visserligen icke, aw den politiska harmen ännu låtit sig förmärka, men säkert bidrager det icke att ökal vissheten om en sädan harms obefiatlighet, ifall) man med en alltjemt stigande ton apostroferar en författare, om hvilken hvar och en vet, att han aldrig arbetat för annat än sjelfva den ideala, hö gre och inre principen, så väl i religion som i samhälisförbållanden. Att en så beskaffad Förfst tare kan framställa åsigter, vid hvilka man icke genast finner sig, och som man vill bekämpa, är ganska begripligt. Men bruket har då infört, att man söker i skrift vederlägga det, som man verkligen menat och sagt, samt visa, hvaruti det falska består. För att på en gång härtill öppna tillfälle, och undanrödja den misstenkan, som skulle jag vilja undandrega mig en klar och tydlig regogörelse för mina åsigter i de tvenne ämnaen — mnu så länge till en början — hvarom M. V. C. behagat uslåta sig; sammanfattar jag dem här pedan i några saiser, hvilka jag hoppas, att M. V. C. icka skall frånkänna en nödig grad af bestämdhet: 4:0 Jag tror, att det sanna äktenskapet är och förblifver oupplösligt, ehvad menniskor derom orda eller stadga. Matth. 49: 6. 2:0o Jeg tror, att vigseln icke utgör det väsendtliga för äktenskapet eller sjelfva kännemärket på, att ett verkligt sådant är till. — Fast heldre kan sannt äktenskap vara till, utan att vigsel tillkommit; äfvensom vigsel kan hafva tillkommit, utan att ett rätt äktenskap är till. Det förra medgifva Påfven och Luther, det sednare äfven i de fall, som allmän lag utstakar. 3:o Jag tror, att när Moses aför monniskornas hbjertas hårdhet) tillstadde Israeliterna att skilja sig från hustru för allehanda saks skull, så befann han sig icke i strid med uppenbarelsens lära (efter hans stadga utgör en del af sjelfva uppenbarelsen), ej heller med tänkbarbeten af ett samhälJes bestånd (efter det israelitiska samhället bestod en lång tid); ej heller mot en aovilkorlig sedlighetskänsla, som blott af låga passioner xan öfverröstas (efter Moses icke var hemfallen under sådane). Lika säkert måste det då ock vara, att en qvinna icke kan behöfva anses bunden vid en ohygglig, hennes sedekänpsla och hela bättre varelse förstörande man (som före kopulationen visat slg hygglig, och sedan blott aktar sig att bryta mot några yttre former), utan att denna hennes räddning och frihet från det onda må hållas stå i strid med uppenbarelsen och ett förnuftigt samhälle, eller henpes önskan, att icke kränkas, pinas och förderfvas, utgör en fiendskap mot den ovilkorliga sedlighetsmän aAa cm Ch Fm om cpm ke om mn KA 0