ningsväsendet, Som Halva pPomichSskKap Nod CCR
af Konungen beroende ekonomiska lagstiftnin-
gen, utan äfven Kongl. Mai:ts nådiga sanction,
ull de beslat, som afse nedsättning eller upp-
häfvande 2f Svenska folkets personella utskyl-
der till staten, m. fl. af ren skatte-natur.
Det skulle föra oss för långt, att här ingå i
en utredning om oformligheten deraf, att be-
skattningen af en viss näring skulle ega oskilj-
aktigt sammanhang med den ekonomiska lag-
stiftningsrätten; och att således nationens om-
bud icke skulle kunna befria en samhällsklass
från de onera, som konungamakten behagat på-
lägga densamma, vid utfärdandet af privilegier,
m. m. Om denna del af frågan icke nu är af
egentlig inflytelse, då det icke synes tänkbart,
att Regeringen skulle kunna till den grad för-
bise billighet och rättvisa, att den sökte afslå
R. St. beslut, angående Utmarks-skatten å Ö-
land) och p,skattefrihets-dygnens ökande för tack-
jernsblåsningen, m. m. dylikt, återstår likväl
den sednare delen, med en så mycket betänk-
ligare vigt, som följderna för nationen af en
sa krass underdånighet måste blifva högst men-
liga. Det är nemligen tydligt, att derigenom
motverkas all förbättring i vårt skatteväsende,
all lindring för de arbetande klasserna, all jemnk-
ning i de ojemt fördelade, olika tryckande bör-
dor, som ett under ständiga ökningar i århun-
draden påbygdt och på alla möjliga vägar pro-
duktionen träffande beskattningssystem, ådragit
Svenska folket. Och det är obegripligt huru
ett Rikets Ständers Utskott, som har sig till
pligt, att utröna, pröfva och föreslå det, som
till Stats-verkets behof erfordras, sedan nödi-
ge indragningar och besparingar blifvit iakttag-
na, (se 30 Riksd. Ordn.), kan till den grad
förbise, att R. St., genom erkännandet af någon
Regeringens rättighet att ändra R. St. beslut i
fråga om skatteärenden, tillintetgöra hela fruk-
ten af deras pröfning af statsverks-behofven,
samt af de besparingarn, som kunnat iaktta-
gas. Vi vilje blott såsom ett exempel antaga,
hvad som kan hända till! följd af Utskottets nu
gjorda förslag. Utskottet föreslår Lagmans- och
Häradshöfdinge-räntans samt Sterbhusafgiftens
upphörande och Mantalspenzingarnes utgående
vid 48:de i stället för 47:de året. Man kan
antaga, att dessa förändringar i inkomstberäk-
ningen utgöra 400,000 Rdr banko. De afräk-
nas alltså ifrån de ständiga inkomsterna och öf-
verflyttas till den statsbristsumma, som med
Allmän Bevillning skall fyllas. Riksgäldskon-
torat ålägges, att utbetala denna summa till
Statskontoret. Rikets St. anhålla i djupaste
underdånighet, att K. M. måtte nådigst ville
sanktionera deras beslut, sedan de vederbörligen
fyllt skattkammarens behof, medelst andra bavil-
jade anslag, Regeringen finner sig på en gång
försatt i den evänt2de belägenhet, att Ständer,
som vägrat ända till några tusende riksdaler,
hvarmed Regeringen skulle bjelpa sig från nå-
gra oförsigtigt ingångna kontrakter med en-
skilte, ställer till hennes disposition 400,000
Rådr i fem års tid, hoc est 3500,000 Rdr, samt
derjemte bönfaller för henne, att af gunst och
nåd ej uttaga 300,000 Rdr af folket, som det-
ta förut med 400,000 Rdr årligen utgi:vit vid
kronouppbörden. I sanning, en frestelse nog,
att hämnas på den tillrättavisning samma Re-
gering fått genom afslaget af de några tusende
riksdalerna.
Men, invänder man, Regeringen, om den vä-
grar att sanktionera beslutet, kan dock ej våga
tillgripa de medel, Ständerna icko inräknat i
riksstaten. Nå väl! antogom att den vore så
moralisk — medgifvom, att hon ändtligen, oli-
ka med hvad som skett under de föregående
30 åren, nu tror tålamodet uttömdt och respek-
terar egande rätten till medlen, så att de re-
serveras åt de underdånige Ständerna till
framtida disposition: — en sak, som likväl vi icke
antaga såsom gifven. — Har likväl icke då, ge-
nom detta ombudens lättsinniga förfarande, en
utgift ådragits nationen af en half million,
som icke behöft uttagas af henne?
Och huru mycket betänkligare blifver ej det-
ta förhållande, då en gång Rikets Ständer af
allmänna rösten och sunda förnuftet tvingas att
göra, bvad de redan bort göra. Vi äga ännu
grundskatter, som alldeles nedtrycka jordbru-
ket; som försätta mängden af jordbrukare ii: säm-
re ställning till staten, än hälftenbrukaren på
bostäl!s eller den previligierade jorden. Vi äga
ännu mantalspenningarne, som drabba de fat-
tigare jordbrukare och näringsidkare i städerna,
på ett med öfriga klasser ojemnförligt tryckan-
de sätt. Dessa begge skattetitlars uppbörd, re-
dovisning, kontroller, och slutligen restantie-
åndrilningar, vålla staten och enskilte högst be-
tydliga indirekta utgifter, och de måste sanno-
likt en gång upphöra. Men — då blir ej frå-
ga blott om 400,000 Rdr utan om 400,000
Rdr årligen — Således kunde, om den anådiga
sanktioneny uteblef, frågan under fem års tid,
intilldes Rikets Ständer sammankomma, en gång
handla om Z;-del af hela penningstocken, som
agervationsvis indrefs i skattkammaren, ifrån