ningsväsendet, Som Halva pPomichSskKap Nod CCR af Konungen beroende ekonomiska lagstiftningen, utan äfven Kongl. Mai:ts nådiga sanction, ull de beslat, som afse nedsättning eller upphäfvande 2f Svenska folkets personella utskylder till staten, m. fl. af ren skatte-natur. Det skulle föra oss för långt, att här ingå i en utredning om oformligheten deraf, att beskattningen af en viss näring skulle ega oskiljaktigt sammanhang med den ekonomiska lagstiftningsrätten; och att således nationens ombud icke skulle kunna befria en samhällsklass från de onera, som konungamakten behagat pålägga densamma, vid utfärdandet af privilegier, m. m. Om denna del af frågan icke nu är af egentlig inflytelse, då det icke synes tänkbart, att Regeringen skulle kunna till den grad förbise billighet och rättvisa, att den sökte afslå R. St. beslut, angående Utmarks-skatten å Öland) och p,skattefrihets-dygnens ökande för tackjernsblåsningen, m. m. dylikt, återstår likväl den sednare delen, med en så mycket betänkligare vigt, som följderna för nationen af en sa krass underdånighet måste blifva högst menliga. Det är nemligen tydligt, att derigenom motverkas all förbättring i vårt skatteväsende, all lindring för de arbetande klasserna, all jemnkning i de ojemt fördelade, olika tryckande bördor, som ett under ständiga ökningar i århundraden påbygdt och på alla möjliga vägar produktionen träffande beskattningssystem, ådragit Svenska folket. Och det är obegripligt huru ett Rikets Ständers Utskott, som har sig till pligt, att utröna, pröfva och föreslå det, som till Stats-verkets behof erfordras, sedan nödige indragningar och besparingar blifvit iakttagna, (se 30 Riksd. Ordn.), kan till den grad förbise, att R. St., genom erkännandet af någon Regeringens rättighet att ändra R. St. beslut i fråga om skatteärenden, tillintetgöra hela frukten af deras pröfning af statsverks-behofven, samt af de besparingarn, som kunnat iakttagas. Vi vilje blott såsom ett exempel antaga, hvad som kan hända till! följd af Utskottets nu gjorda förslag. Utskottet föreslår Lagmansoch Häradshöfdinge-räntans samt Sterbhusafgiftens upphörande och Mantalspenzingarnes utgående vid 48:de i stället för 47:de året. Man kan antaga, att dessa förändringar i inkomstberäkningen utgöra 400,000 Rdr banko. De afräknas alltså ifrån de ständiga inkomsterna och öfverflyttas till den statsbristsumma, som med Allmän Bevillning skall fyllas. Riksgäldskontorat ålägges, att utbetala denna summa till Statskontoret. Rikets St. anhålla i djupaste underdånighet, att K. M. måtte nådigst ville sanktionera deras beslut, sedan de vederbörligen fyllt skattkammarens behof, medelst andra baviljade anslag, Regeringen finner sig på en gång försatt i den evänt2de belägenhet, att Ständer, som vägrat ända till några tusende riksdaler, hvarmed Regeringen skulle bjelpa sig från några oförsigtigt ingångna kontrakter med enskilte, ställer till hennes disposition 400,000 Rådr i fem års tid, hoc est 3500,000 Rdr, samt derjemte bönfaller för henne, att af gunst och nåd ej uttaga 300,000 Rdr af folket, som detta förut med 400,000 Rdr årligen utgi:vit vid kronouppbörden. I sanning, en frestelse nog, att hämnas på den tillrättavisning samma Regering fått genom afslaget af de några tusende riksdalerna. Men, invänder man, Regeringen, om den vägrar att sanktionera beslutet, kan dock ej våga tillgripa de medel, Ständerna icko inräknat i riksstaten. Nå väl! antogom att den vore så moralisk — medgifvom, att hon ändtligen, olika med hvad som skett under de föregående 30 åren, nu tror tålamodet uttömdt och respekterar egande rätten till medlen, så att de reserveras åt de underdånige Ständerna till framtida disposition: — en sak, som likväl vi icke antaga såsom gifven. — Har likväl icke då, genom detta ombudens lättsinniga förfarande, en utgift ådragits nationen af en half million, som icke behöft uttagas af henne? Och huru mycket betänkligare blifver ej detta förhållande, då en gång Rikets Ständer af allmänna rösten och sunda förnuftet tvingas att göra, bvad de redan bort göra. Vi äga ännu grundskatter, som alldeles nedtrycka jordbruket; som försätta mängden af jordbrukare ii: sämre ställning till staten, än hälftenbrukaren på bostäl!s eller den previligierade jorden. Vi äga ännu mantalspenningarne, som drabba de fattigare jordbrukare och näringsidkare i städerna, på ett med öfriga klasser ojemnförligt tryckande sätt. Dessa begge skattetitlars uppbörd, redovisning, kontroller, och slutligen restantieåndrilningar, vålla staten och enskilte högst betydliga indirekta utgifter, och de måste sannolikt en gång upphöra. Men — då blir ej fråga blott om 400,000 Rdr utan om 400,000 Rdr årligen — Således kunde, om den anådiga sanktioneny uteblef, frågan under fem års tid, intilldes Rikets Ständer sammankomma, en gång handla om Z;-del af hela penningstocken, som agervationsvis indrefs i skattkammaren, ifrån