— Ibland de nu snart ånyo förekommande peaningefrågorna hos Rikets Ständer ligger troligen ingen vederbörande så ömt om hjertat, som anslaget till ministerkassan. Detta departement är visserligen det, uti hvilket en indragning kan ske med minsta olägenhet och uppoffring, men också är det uti denna gren af embe:smannslifvet, som en ung man mest får dani på rosor, medan inhemska embetsmannagöromålen äro så der temligen triviala och enformiga. För den delen af adeln, som vill göra till sitt lefnadsyrke att tillhöra royauteens imposanta emblemer,, äfvensom för kronans glans hos de utländska hofven , hvilka till en viss grad bedöma den makt, som styrelsen eger hemma hos sig, efter hvad den kan spendera på sina representanter utomhus, är detta anslags bibehållande framför allt vigtigt. Denn2 angelägenhet står för närvarande så, att Siats-Utskottets betänkande, som dragit in 400,000 Rdr Rgids på ministeranslagen, sannolikt bifalles hos Borgareoch Bonde-Stånden. Hos Adeln bibehålles nog det gamla; den första utgången beror då på, huru PresteStåndets pluralitet gestaltar sig. Följer detta Stånd med de ofrälse, så är kastet förloradt; löser det åter på de skattdragandes pung och går på samma sida som Adeln, så kommer saken till Förstärkt Stats-Utskott. Detta har sedan sist undergått någon förändring genom de bortreste Biskoparnas återkomst, i följd hvaraf majoriteten förminskas med tre röster, enär deras Suppleanter utgå, och det är således på fem röster, som det egentligen hänger. Att innan Utskottet sammanträder vinna dessa fem röster, på något håll, deri ligger således knuten, och för den saken lärer nog i dessa dagar flitigt arbetas. — —l AA — Såsom ett ibland bevisen på våra närvarande representations-formers brister, har man ofta hört öfverklagas Ridderskapets och Adelns ojemna och opåräkneliga deltagande i Utskott och nämnder, hvilket ofta vållat, att dels de andra Stånden ofta fått vänta på ankorasten af Adelns ledamöter, dels måst åtskiljas för det att ingen af nämnde Stånd tillkommit. Svårigheten för Adelns elektorer att besätta Utskotten med kunnige och sjelfständige män är redan anmärkt; och LagUtskottets tillsättande bar i detta afseende rönt ökade sviårigheter vid hvarje Riksdag alltsedan år 41848. Äfven i detta ögonblick finner man ett sådant betänkligt förhållande dagligen vitsordadt. Tå lång tid hafva Utskotten, med få undantag, aldrig skådat Adelns ledamöter iblasd sig fulltalige, och detta har till och med gått så långt, att i Måndags af 9 detta Ståndets ledamöter uti BankoUtskottet blott en enda var närvarande. Det bör dock tilläggas, att en var bortrest, en sjuk och en hade permission för dagen, så att de uteblifvande egentligen voro fem. Då det besinnas huru vigtigt Utskottsarbetet är inom vår fyrdelade representation, kan man ej annat än beklaga ett sådant förhållande, som visar en jemförelsevis så stor likgiltighet hos Adelns ledamöter för de maktpåliggande uppdrag de åtagit sig; helst uraktlåtenbeten icke bör kunna ursäktas med annat än laga förfall, då det ju står enhvar fritt att sig förtroendet afsäga.