— Ibland de nu snart ånyo förekommande
peaningefrågorna hos Rikets Ständer ligger tro-
ligen ingen vederbörande så ömt om hjertat,
som anslaget till ministerkassan. Detta depar-
tement är visserligen det, uti hvilket en indrag-
ning kan ske med minsta olägenhet och uppoff-
ring, men också är det uti denna gren af em-
be:smannslifvet, som en ung man mest får dan-
i på rosor, medan inhemska embetsmannagö-
romålen äro så der temligen triviala och en-
formiga. För den delen af adeln, som vill gö-
ra till sitt lefnadsyrke att tillhöra royauteens
imposanta emblemer,, äfvensom för kronans
glans hos de utländska hofven , hvilka till en
viss grad bedöma den makt, som styrelsen eger
hemma hos sig, efter hvad den kan spendera
på sina representanter utomhus, är detta an-
slags bibehållande framför allt vigtigt.
Denn2 angelägenhet står för närvarande så,
att Siats-Utskottets betänkande, som dragit in
400,000 Rdr Rgids på ministeranslagen, sanno-
likt bifalles hos Borgare- och Bonde-Stånden.
Hos Adeln bibehålles nog det gamla; den för-
sta utgången beror då på, huru PresteStåndets
pluralitet gestaltar sig. Följer detta Stånd med
de ofrälse, så är kastet förloradt; löser det åter
på de skattdragandes pung och går på samma
sida som Adeln, så kommer saken till Förstärkt
Stats-Utskott. Detta har sedan sist undergått
någon förändring genom de bortreste Biskopar-
nas återkomst, i följd hvaraf majoriteten för-
minskas med tre röster, enär deras Suppleanter
utgå, och det är således på fem röster, som
det egentligen hänger. Att innan Utskottet sam-
manträder vinna dessa fem röster, på något
håll, deri ligger således knuten, och för den
saken lärer nog i dessa dagar flitigt arbetas.
— —l AA
— Såsom ett ibland bevisen på våra närva-
rande representations-formers brister, har man
ofta hört öfverklagas Ridderskapets och Adelns
ojemna och opåräkneliga deltagande i Utskott
och nämnder, hvilket ofta vållat, att dels de
andra Stånden ofta fått vänta på ankorasten af
Adelns ledamöter, dels måst åtskiljas för det
att ingen af nämnde Stånd tillkommit. Svå-
righeten för Adelns elektorer att besätta Ut-
skotten med kunnige och sjelfständige män
är redan anmärkt; och LagUtskottets tillsät-
tande bar i detta afseende rönt ökade sviårig-
heter vid hvarje Riksdag alltsedan år 41848.
Äfven i detta ögonblick finner man ett så-
dant betänkligt förhållande dagligen vitsordadt.
Tå lång tid hafva Utskotten, med få undantag,
aldrig skådat Adelns ledamöter iblasd sig full-
talige, och detta har till och med gått så långt,
att i Måndags af 9 detta Ståndets ledamöter
uti BankoUtskottet blott en enda var närva-
rande. Det bör dock tilläggas, att en var
bortrest, en sjuk och en hade permission för
dagen, så att de uteblifvande egentligen voro
fem.
Då det besinnas huru vigtigt Utskottsarbetet
är inom vår fyrdelade representation, kan man
ej annat än beklaga ett sådant förhållande, som
visar en jemförelsevis så stor likgiltighet hos
Adelns ledamöter för de maktpåliggande upp-
drag de åtagit sig; helst uraktlåtenbeten icke
bör kunna ursäktas med annat än laga förfall,
då det ju står enhvar fritt att sig förtroendet
afsäga.