Goda Menniskor!
Till eder, J jordens lyckigt louade, hvilka en mild För-
syn gifvit öfverflöd af allt som utgör det timliga lifvets
lycka, som veten använda eder rikedom så, au den med-
för välsignelse och lycka, och som ägen nog håg, själ
och ädelt hjertsa alt lyssna till de nödlidandes böner; will
eder vågar en bättre farailj vända sig, lifvade af det fasta
hoppet att icke genom detta för dem påkostande steg
längre gå ohulpne. Redan en lång tid hafva do kämpat
mot grymma oförutsedda olyckor, och är deras öde så
mycket mera beklagansvärdt, som alla utvägar till under-
stöd, hvilka för den nödlidande allmänheten äro öppna,
icke för dem finnas tillgängliga, — de höra till dessa o-
lyckliga, som tyst måste bära sina qval inom det trångt
slutna bröstet, måste gå med upprätt hufvud och leende
ansigten, men med förkrossadt hjerta, ty do anse för en
tröst, att icke dagen må glöda i såret. Likvisst beror för
närvarande hela deras välfärd och framtida bergning på
den obetydliga summan af 400 Rdr Båo. Knäfallande
bedja nu dessa olyckliga at hos någon af eder på
billiga vilkor få låna denna sasaraa, hvilken de med in-
nerligaste. tacksamhet ordentliger om någon tid skall å-
terbetaia. Den beklagansvärda familjen är öfvertygad, att
bland Stockholms åvatiotusende innevånara det nog klap-
par något ädelt menniskoälskande hjerta, som ömmar för
deras bön. Den svaraude torde benäget uppgifva sin a-
dress på Aftonbladskontorst i förseglad biljett till De e-
vigt tacksammepn.
;
j